#dagbok

[goody-garlick]

Been listening to a lot of radio lately using the radio garden app :) anyone here got any recs for me? These have been my faves lately.

WBS FM 89.7 (Seoul, South Korea)

WUMB - Traditional Folk (Boston MA, United States)

WSM Legends of Country Radio (Nashville TM, United States)

J1 Radio Gold (Tokyo, Japan)

Rádio Yandê (Rio de Janeiro RJ, Brazil)

[superstarfighter]

2. Januar 2026 :: It snowed and my partner came over to my room when it was already 9 pm. "Wanna go for a walk?" Yes. Yes I would like that very much indeed.

[healedfemur]

The coffee wasn’t great but it looked so pretty so I enjoyed it anyways!

[saa-na]

at the rotting bar working on my thesis. two girls barely twenty are eating cheese and pickles next to me and i hear one of them say "oh, well, she had septic shock and she was supposed to come with us to pride and the last text she sent miisa was 'sorry i can't come to pride i think i caught my death lol'. and well she was driven to the hospital and died. it was really sudden." and the other girl goes "that is so sad... no one in my life has died young." and the first girl says "that's the only one for me. or well, my childhood best friend died but her home life was really unstable like there was abuse and stuff so. ultimately i think it's better that she died. because well i believe in rebirth you know but of course it was a shock. and then i blamed myself a lot because my family moved so i kinda abandoned her you know but there's nothing i could have done. i was just eleven." 

[kjenslor]

Skråmor

Kvar skråma kroppen lækjer, tek tid å gjera godt fyre kroppen hev' seg sjølv å passa på

I dag er det vondt å kjenna, kor lang ei stund det må gå

I morgon vert det sårt å røra endå ikkje so sårt som no

I overmorgon er skråma stengd med blod og limet i vår kropp stengd i væne blodige mynster som berre kroppen kjenner til

Um ei vika er skråma lækt men spor kann ein endå sjå

Næste månad er det gløymd fyre kroppen hev' seg sjølv passat på

[f-rg-tmigej]

Har inte skrivit något till honom ännu. Vågar ärligt talat inte. Av respekt för mig, honom och min relation. Är rädd för att trampa fel. Och att ge mig själv känslor jag inte vet hur jag ska hantera då jag sätter mig i en situation utan kontroll. Vet vad det kan få för konsekvenser. Den stora skillnaden är att jag inte längre är i ett missbruk. Det ger mig distans, men tankar är mer komplicerade än hjärtat slags och kan så snabbt förvrida ens sinne. Och kontroll är något jag värderar väldigt, väldigt högt. Det är trygghet, lugn och ro. Men det är också tomt på ett sätt. Det är inte speciellt levande eller färgglatt. Har lagt munkavel på mig själv varje dag sedan jag slutade droga och det är jag stolt över. Riktigt stolt. För att jag själv valt att ha det så.

I början av året 2025 i samband med Kent-konserten fick jag ett psykbryt, men det var första dagarna som ofrivilligt nykter. Hade ännu inte sett att mitt fönster av möjligheter stod öppet. Men tog tillfället så snart jag såg det. Hade varit trött på drogerna i många år och mitt innersta ville inget hellre än att sluta. Få känna, utan hjärndimma. Till slut var jag där. En dag blev snabbt en vecka och veckorna blev månader och snart har det gått ett halvår som nykter. Det är en stor seger. En seger som varit relativt enkel, fram tills nu. Själen är ensam. Jag skriver inte med någon längre, kanske har jag blivit rädd för att hålla kontakten med någon, det är enklare att säga ingenting alls, att ha kontrollen. Men för varje dag känner jag mig mer och mer osynlig, nu nästan genomskinlig. Kämpar med självkänslan, vikten och att inte avvika ifrån den kontrollerande tillvaron/vardagen jag skaffat mig. Åter igen är den trygg, men tom. Hoppas på att maken klarar körkortet så vi fysiskt får mer miljöombyte. En ny satsning, en investering till att få en öppnare värld framför oss. Tankarna har redan bestämt resmål och drömmen om en resedagbok är stor. Men jag vågar inte prata om det riktigt i rädsla för att tappa kontroll och att det inte blir av. Inatt tog jag ett litet steg i att bryta den rädslan och få vara öppen med orden och hoppet.

[massamemoarer]

Jag fattar att du inte fattar.

Det är lugnt.

Men snälla låt mig känna, hjälp mig att sätta ihop delarna igen.

Även om du inte fattar, varför jag går sönder.

17 juni 2022

[sextondeapril]

Jag är så trött på att vara jag.

Jag vill inte mer.

Jag vill skriva, få ner mina känslor på ett papper. Men allting, alla tankar jag nånsin haft har trasslat in sig i varandra och jag vet inte ens var jag ska börja.

Är frustrerad, förbannad, så in i helvetes jävla arg, för att mina ord stakar sig och jag tappar tråden.

Jag har ingen aning om vad det är jag vill säga. Jag vet bara att det är något, något som lurar nånstans därinne i det här korkade jävla huvudet och hur mycket jag än jagar det, så är det alltid snabbare än mig.