Tomten, Victor Rydberg 1881
Midvinternattens köld Ă€r hĂ„rd,Â
stjĂ€rnorna gnistra och glimma.Â
Alla sova i enslig gĂ„rdÂ
djupt under midnattstimma.Â
MĂ„nen vandrar sin tysta ban,Â
snön lyser vit pĂ„ fur och gran,Â
snön lyser vit pĂ„ taken.Â
StĂ„r dĂ€r sĂ„ grĂ„ vid ladgĂ„rdsdörr,Â
grĂ„ mot den vita driva,Â
tittar, som mĂ„nga vintrar förr,Â
tittar mot skogen, dĂ€r gran och furÂ
drar kring gĂ„rden sin dunkla mur,Â
grubblar, fast ej det lĂ€r bĂ„ta,Â
För sin hand genom skĂ€gg och hĂ„r,Â
skakar huvud och hĂ€tta âÂ
»nej, den gĂ„tan Ă€r alltför svĂ„r,Â
nej, jag gissar ej detta» âÂ
slĂ„r, som han plĂ€gar, inom kortÂ
slika spörjande tankar bort,Â
gĂ„r att ordna och pyssla,Â
gÄr att sköta sin syssla.
GĂ„r till visthus och redskapshus,Â
kĂ€nner pĂ„ alla lĂ„sen âÂ
korna drömma vid mĂ„nens ljusÂ
sommardrömmar i bĂ„sen;Â
glömsk av sele och pisk och tömÂ
PĂ„lle i stallet har ock en dröm:Â
fylls av doftande klöver; â
GĂ„r till stĂ€ngslet för lamm och fĂ„r,Â
ser, hur de sova dĂ€r inne;Â
gĂ„r till hönsen, dĂ€r tuppen stĂ„rÂ
stolt pĂ„ sin högsta pinne;Â
Karo i hundbots halm mĂ„r gott,Â
vaknar och viftar svansen smĂ„tt,Â
Tomten smyger sig sist att seÂ
husbondfolket det kĂ€ra,Â
lĂ€nge och vĂ€l han mĂ€rkt, att deÂ
hĂ„lla hans flit i Ă€ra;Â
barnens kammar han sen pĂ„ tĂ„Â
nalkas att se de söta smĂ„,Â
ingen mĂ„ det förtycka:Â
det Àr hans största lycka.
SĂ„ har han sett dem, far och son,Â
slumra som barn; men varifrĂ„nÂ
kommo de vĂ€l hit neder?Â
SlĂ€kte följde pĂ„ slĂ€kte snart,Â
blomstrade, Ă„ldrades, gick â men vart?Â
gissa sig, kom sÄ Äter!
Tomten vandrar till ladans loft:Â
dĂ€r har han bo och fĂ€steÂ
högt pĂ„ skullen i höets doft,Â
nĂ€ra vid svalans nĂ€ste;Â
nu Ă€r vĂ€l svalans boning tom,Â
men till vĂ„ren med blad och blomÂ
kommer hon nog tillbaka,Â
följd av sin nÀpna maka.
DĂ„ har hon alltid att kvittra omÂ
mĂ„nget ett fĂ€rdeminne,Â
intet likvĂ€l om gĂ„tan, somÂ
rör sig i tomtens sinne.Â
Genom en springa i ladans vĂ€ggÂ
lyser mĂ„nen pĂ„ gubbens skĂ€gg,Â
strimman pĂ„ skĂ€gget blĂ€nker,Â
tomten grubblar och tÀnker.
Tyst Ă€r skogen och nejden all,Â
livet dĂ€r ute Ă€r fruset,Â
blott frĂ„n fjĂ€rran av forsens fallÂ
höres helt sakta bruset.Â
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,Â
tycker sig höra tidens ström,Â
undrar, varthĂ€n den skall fara,Â
undrar, var kÀllan mÄ vara.
Midvinternattens köld Ă€r hĂ„rd,Â
stjĂ€rnorna gnistra och glimma.Â
Alla sova i enslig gĂ„rdÂ
gott intill morgontimma.Â
MĂ„nen sĂ€nker sin tysta ban,Â
snön lyser vit pĂ„ fur och gran,Â
snön lyser vit pĂ„ taken.Â
Endast tomten Ă€r vaken.Â