Tomten, Victor Rydberg 1881
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
tittar, som många vintrar förr,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
För sin hand genom skägg och hår,
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
korna drömma vid månens ljus
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
fylls av doftande klöver; —
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Tomten smyger sig sist att se
länge och väl han märkt, att de
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
slumra som barn; men varifrån
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Tomten vandrar till ladans loft:
högt på skullen i höets doft,
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
Då har hon alltid att kvittra om
intet likväl om gåtan, som
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
blott från fjärran av forsens fall
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,