#16lines

[unstableangettingit]

Take me down the rabbit whole

[jailecafard]

mmmmmm

[hipphipphora]

"Gör inget dumt nu."

Vad gör jag? Sålde sex. Kiss i munnen. Analt. För vad? Blå piller. "Var försiktig", förmanade han mig, " jag vill inte att du ska dö." (Med tanke på att jag har nedsatt lungfunktion.)

På väg hem nu.

"Snart är du inne på heroin, efter oxyn, det är säkert." Han sa ändå att han skulle ordna oxy till nästa gång.

Jag vet inte vad jag håller på med. Jag är nog ändå död snart.

Förlåt och ursäkta min idioti.

[hipphipphora]

Återigen är det för sent för mig att skriva ut mig. Jag borde vara lättad. Tacksam. Ännu en dag i säkerhet.

Verkligheten är en annan.

Sitter och väntar på besked om droger. När nån har fixat. När jag kan få.

Så fort jag vet så drar jag.

Så fort jag vet att jag har nånstans att ta vägen. Så fort jag vet att drogerna är inom räckhåll. En sovplats och opiater, det är allt jag vill ha, det är allt som behövs.

Försöker att inte tänka på baksidan av det hela. På alla missade samtal och meddelanden. Alla som frågar, vart är du, lever du, snälla kom hit. De vet att jag är ute och gör nåt jag inte borde göra. Att jag är i "fel kretsar". Med fel personer.

Sitter antagligen nånstans och med en ladd som försvinner upp i näsan med en femhundring. Som om jag vore rik. Rik i riksdaler men fattig på liv. Drar lina efter lina, röker som om det inte fanns någon morgondag, jag bryr mig inte längre, jag kan mycket väl falla ihop här och nu och aldrig vakna, jag vet, jag har förlikat mig med det.

Döden skrämmer mig inte längre. I alla fall inte den döden.

De säger att det kanske är värre när man dött, "du har ingen aning om vad som händer då."

Nej, jag har ingen aning om vad som händer då. Men hur skulle nånting kunna vara värre än helvetet på jorden?

Alla trasiga kroppsöppningar, alla panikskrik, alla gånger då jag insett att jag överlevde verklighetens våldtäkt, jag överlevde smärtan i nuet, men att den kommer tillbaks och är oändlig. Hur kan något vara värre än det?

Hur kan något vara värre än vetskapen om allt man har fuckat upp, och hur många liv man har förstört genom att inte längre leva?

All deras oro och jag dövar det med droger, våld och sex. Som om jag inte brydde mig.

Men jag bryr mig. Är det kanske det som är felet?

Eller min räddning?

[hipphipphora]

Hur ska man börja egentligen? Vart ska man börja? Så mycket har hänt, samtidigt som det egentligen inte har hänt ett skit.

Jag sitter här, tio i två på natten, har precis dragit min första "riktiga" lina amfetamin. Provade igår med men då tog jag väl på tok för lite för kände ingenting... så jag tog en hel del mer denna gången. Försöker tänka på Det A sa till mig när vi tog tjack "det är ingen fara om du råkar ta lite för mycket, det är inte så att du dör." Jag försöker lugna mig med hans ord.

Jag, som precis tagit en lina jag själv lagt upp. Ingen aning om storlek eller tjocklek eller längd eller nånting. Så, jag ber till Gud att jag inte dör nu till följd av det här felsteget. Och om jag dör... Ja, tyvärr. Sorgligt. Vad mer ska man göra? Då hade väl Gud en annan plan för mig, men kanske inte här på jorden... den som väntar får se.

Måste sova. Klockan är snart 2 på natten, och jag ska till öppenvården imorgon kl 10. Om jag lyckas somna och är någorlunda normal imorgon så kan vi nog i alla fall konstatera följade alternativ;

1. Jag tog för lite så att effekten uteblev (kul att "slösa" det enda man har... Men kanske bättre det än att behöva åka ambulans och förklara allt)

2. Jag tog en helt okej dos men hade tur när avtändningen kom och lyckades ta mig till och från personer irl utan misstankar

[hipphipphora]

Gjorde två rätt så potentiellt livsfarliga saker i går. Eller, tre, egentligen.

1: träffade en okänd person i hans lägenhet. Vi hade sex. Han våldtog mig. Det här kan gå åt helvete ja...

2: nästa person. Hade inte träffat honom innan heller. Han ville dock inte ha sex, bara prata. Han bjöd mig på vin. Fixade taxi till mig då jag var lite väl berusad. Men det var trevligt.

3: nästa. Gick av hemma men promenerade tillbaks till stan. En okänd kille i en van. Ursäkta att jag är lite full, sa jag. Lugnt sa han. Jag hoppade in, han körde iväg. Vi körde ut i skogen. Tog en promenad. Han var faktiskt trevlig. Det enda jag visste inför träffen var att han skulle ge mig tabletter. Att vi ev skulle ta ihop.

Han var tvungen att åka så jag fick med mig en del men tog inget med honom.

Överlevde. När ska jag dö?

[hipphipphora]

10:58

Blev bältad igår.

Jag satt i matsalen, skulle egentligen ha matstöd (vilket jag i och för sig hade, till en början). Hur som helst så försvann matstödet för han var tvungen att göra nåt annat, och då skulle en annan skötare ta över, som suger (ursäkta språket). När tillfället gavs medan SCÄ-syrran skulle hämta vid behovs-medicin till mig så gick jag bort och slängde det lilla som var kvar på min tallrik. Mitt “matstöd” satt fortfarande kvar på stolen vid bordet, och i korridoren var det tomt. Vem skulle inte ha tagit sin chans då?

Jag tog upp ett glas ur lådan med disk. Jag själv får inte ha varken riktigt glas eller riktig tallrik, jag äter på papp, egentligen ska det vara så för alla p.g.a. mig (förlåt fellow medpatienter), men ibland så har inte den som är i köket koll på det, och så var det igår. Jag tog glaset, hällde ut diskvattnet, hörde hon som stod i köket skrika “nej!”, då fattade jag att det var snabba puckar som gällde.

Lyckades låsa upp mitt rum (hur fan jag nu lyckades med det när allt handlade om typ, en halv sekund och lite till), så fort dörren gick upp så slängde jag glaset i marken så hårt jag kunde, hamnade på golvet med mitt “matstöd” över mig. Splitter överallt och tyvärr så var det ju ett sådant glas som mest går i spillror och inte gör så bra skärvor, så nu vet jag det. Hur som helst så blev jag fasthållen på golvet av den här skötaren som suger.

“Du kommer inte få skada dig på mitt arbetspass, inte på någon annans heller”, “det är ingen idé, du kan ge upp, du kommer inte att kunna skada dig”, upprepade han tusen gånger medan jag låg där och kämpade, som om jag inte hade förstått vad han menade de första tio gångerna. Han drog mig bort från glaset medan jag låg och hyperventilerade under honom och försökte kravla mig framåt, men det var inte mycket värt, slaget var förlorat och det visste jag, men fram tills att någon hade kommit och sopat upp glaset så tänkte jag inte ge upp, för det skulle ju eventuellt kunna finnas en liten, liten chans. Så länge splittret var kvar.

Framspolning ett tag. Glaset sopades upp och jag låg och blev fasthållen i min säng, två skötare hade lyft upp mig dit. Sug-skötaren höll i mina armar och sa “andas, andas, in och ut, kontakt, kontakt”, på repeat som en trasig jävla skiva men det gjorde mig ju inte lugnare. Kändes som att han inte hade en aning om vad han skulle säga eller göra så han sa bara det han lärt sig under plugget, typ. Jag menar, när man märker att det man gör för att lugna en patient inte gör någon skillnad, då är det väl rimligt att man börjar fundera på att byta taktik, eller?

På nåt sätt så lyckades jag faktiskt, från min position i sängen, få tag i en liten skärva från golvet och lyckades skära mig lite smått på fingrarna, det började i alla fall blöda, men jag kände ingen direkt smärta av det.

Snabbspolning lite till, och det hade gått typ 20 min. SCÄ-syrran sa att hon inte ville bälta mig men att hon skulle bli tvungen om jag inte slutade kämpa emot så mycket när hon skulle ge mig injektion, men tyvärr så var jag inte särskilt samarbetsvillig. (Varför kunde jag inte bara ha legat still så att hon kunde gett mig injektionen? Då hade jag sluppit all skit som kom efteråt.) Det hela slutade med att någon tryckte på nödlarmet så att det kom personal från alla andra avdelningar i huset (kanske inte exakt alla avdelningar såklart, men alla psykavdelningar i alla fall), de hjälptes åt att hålla fast mig medan de väntade på att bältessängen skulle komma.

Bältessängen kom, de lyfte över mig och spände fast mig, jag skrek nej, jag vill inte, kämpade som fan. Syrran gav mig injektionen men jag kände inte ens av det (första gången som jag inte kände av att få en injektion faktiskt), sen fick jag ligga i den där sängen och trötta ut mig själv med att kämpa. Fastnade i minnen av alla jävla övergrepp, speciellt när mina fötter satt fast, det är kopplat till ett specifikt övergrepp där jag fruktade för mitt liv så obviously var det väldigt traumatiskt för min hjärna att utstå det. Ingen förstod och alla sa, “försök att ta det lugnt”, men det gick inte (konstigt...).

Efter en eller närmare två timmar, jag har inte så bra koll, så var jag lugn och fick äntligen släppas upp. Det första jag tänkte på var:

- Jag hade inte hunnit ta alla mina steg idag

- Jag ville behålla min “streak” i min gå-app

- Svaret: gå!

Tyvärr så var jag så vinglig av medicinen och helt enkelt så slut så att jag knappt kunde stå upp. Tog mig ut i korridoren och började gå, en medpatient kom och frågade om jag inte skulle gå och lägga mig istället, “du ser väldigt trött ut”, sa hon, jo tjena svarade jag, jag är trött men jag måste gå lite till, sen höll jag på att ramla in i väggen så då tog min fina medmänniska mig under armen och tog ett varv med mig i korridoren (tack). Sen lyckades hon hitta nattpersonalen och jag förklarade för dem att jag inte hade tagit mina 15 000 steg ännu, och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Skötaren tyckte också att jag borde lägga mig. Det kändes på riktigt som om jag skulle kunna ha somnat vilken sekund som helst, bara ramla ihop där på golvet.

Skötaren gick nåt varv till med mig tror jag, men sen sa de att det är nog bäst att du går och lägger dig och sover. Jag la mig i sängen och höll på att somna, men sen reste jag mig och började vandra runt lite på rummet. Jag vågade dock inte gå ut och vandra i korridoren igen för min fina medpatient som hade hjälpt mig till en början hade sagt att nu går du in och lägger dig och inga fler steg nu, lova det, och jag hade lovat och jag är inte den som bryter löften.

Jag försökte komma upp i mina steg men tillslut insåg även jag att jag inte skulle orka. Dessutom började klockan närma sig 23, om den inte var närmare 00, och då hade jag ju helt plötsligt tidspress på mig också, att hinna ta de där stegen innan klockan slog tolv, och det mäktade jag inte med (speciell inte i mitt minimala rum - det är inte speciellt bekvämt för kroppen att röra sig fram och tillbaks under en längre tid på en så begränsad yta). Summan av kardemumman blev 11 000 steg, eller om jag kanske ändå kom upp i 12 000. Någonstans där fick det vara nog och jag däckade i sängen.

Idag måste jag verkligen komma upp i mina steg. Och ingen mat heller. Det är liksom det enda jag har kontroll på nu känner jag. Ikväll jobbar min favoritpersonal, så jag hoppas att jag får honom som kontaktperson eller att vi åtminstone kan prata lite.

När jag tog språnget från matsalen till mitt rum med glaset i min hand, så satt en annan medpatient i korridoren och såg det hela (allt utspelade sig bokstavligen rakt framför ögonen på honom, förutom inne på rummet då, såklart). Han är så jäkla snäll och trevlig. Har inte pratat något med honom idag men andra patienter har uttryckt en oro och vill hjälpa mig men vet inte hur. Jag vet inte heller men jag uppskattar verkligen att de visar så stor omtanke för mig. Om jag bara hade kunnat sluta skada mig så förbannat, eller försöka (tänker främst på krossa saker och skada mig med-grejen).

Nu ska jag promenera lite. Tack för mig och förhoppningsvis kommer en uppdatering inom en någorlunda snar framtid och inte två månader efter mitt senaste inlägg (eller nåt sånt).

[hipphipphora]

14:24

Jag läser sånt jag inte borde läsa. Läser om självmordsförsök, självskada, psykvistelser med akutlarm och fasthållningar, sexuella övergrepp. Osv osv.

Jag ligger här och går sönder.

Vill inte minnas mer.

Känner att jag är på väg att dissociera till och från, varit så ett tag nu. Tänker så mycket mörka tankar. Tänk om jag bara kunde få en paus, ett andrum, på nåt jävla sätt. Helst utan att behöva ta en fet överdos eller skära sönder mig själv med porslinsskärvor. Men jag vet inte hur.

Skrev ett sms till min psykolog som jag har samtal med på distans. Vi har inte hörts av på över en månad.

Hoppas att hon svarar snart. Och nånstans hoppas jag att hon, när jag har berättat om mina tankar och mitt mående, säger, att hon tycker att jag borde lägga in mig. För då kan inte alla runtomkring fortsätta säga att jag kommer klara detta och blunda för att allt går åt helvete och att jag kommer närmare och närmare kaoset och avgrunden.

Jag vill inte vara den som säger "Jag vill bli inlagd". Jag vill vara den som blir dittvingad av polis, som får LPT och ligger där tyst, som inte längre vill.

Nej, det vill jag såklart inte. Vad är det jag sitter och skriver?

Men hellre det än tabletter, skärsår och tågspår. Snälla, fånga upp mig innan jag faller.

Fånga upp mig innan jag svalt ned de hundratals tabletter som finns i köksskåpet, innan jag dragit rakbladet emot mina ärrade handleder i hopp om att faktiskt lyckas denna gången, få känna livet rinna ur mig, förslagsvis i ett varmt bad för blodet rinner snabbare då, men jag har inget badkar här, men duschen funkar väl också.

Fånga upp mig innan det är för sent. Men jag är så barnslig, så jag vill inte ta första steget, vill inte vara den som ber om det. Varför vet jag inte, men det tar emot.

Kommer det att bli min död?

"Det kommer dagar du ber om att glömma, saker händer som aldrig får hända. Men du reser dig upp. Du måste resa dig upp igen min vän"