#animerat

[enfilmdagbok]

kimi no na wa / your name (makoto shinkai, 2016)

kometen kommer, måttligt hjälpsamma kompisar och ett möte som stått skrivet i stjärnorna.

[enfilmdagbok]

staré povesti ceské / gamla tjeckiska sägner (jirí trnka, 1953)

ett urval av gamla tjeckiska sägner, bland annat om drottning libuše, böhmiska kvinnokriget och kriget mot lučan.

[agneskollarfilm]

敲敲

Alltså, jag måste bara... Out of Sight, en japansk animerad kortfilm från 2010 som jag snubblade över på youtube. 

Otroligt charmig och rörande historia om en flicka som plötsligt när hon går på gatan blir av med som väska och strax därefter sin ledhund. Utan att själv kunna se måste hon ta sig fram och leta efter hunden. Väldigt fint illustrerat hur världen kan uppfattas och skapas på egen hand av en blind, med inslag av ett barns fantasi och samtidigt förankrat i den blindes verktyg som hjälpmedel, som pinnar, blindkäppar och framförallt ledhunden.

se här: https://www.youtube.com/watch?v=ys2OQXLVx6M

[agneskollarfilm]

Persepolis (2007)

Persepolis (2007) är en film jag velat se väldigt länge. Att tillsist ta mig an den var en ganska härlig upplevelse! En rörande och stark historia med en stilsäker tecknarstil.

Filmen är en självbiografisk historia, baserad på den grafiska novellen med samma titel, och handlar om Marjane som föds år 1969 i Iran. Där får hon under sin uppväxt uppleva både avsättandet av Shahen, den islamiska revolutionen och kriget mot Irak. Hämtat från filmtipset.se: Hela sitt liv slits hon mellan viljan att leva med sin familj i Iran och sökandet efter den frihet hon inte anser sig kunna finna i hemlandet. 

[raphaelmabo]

Raphael Mabo : Filmtips - ”Loving Vincent”

Raphael Mabo : Filmtips – ”Loving Vincent”

Skrev en recension om ”Loving Vincent” – http://humanismkunskap.org/2017/11/01/loving-vincent/ – En poetisk och reflektiv oljeanimerad film om Vincent van Goghs sista veckor i livet. Jag tyckte om den och rekommenderar den varmt.

Raphael Mabo

View On WordPress

[choppedavenuelion]

[regius-on-youtube]

(via https://www.youtube.com/watch?v=27PNp3jQi1U)

[agneskollarfilm]

Me and Earl and the Dying Girl (2015)

Me and Earl and the Dying Girl (2015), regisserad av Alfonso Gomez-Rejon, är en sån där film som jag bara snubblade över men som fångade mitt intresse. När jag började titta hade jag en förhoppning om att det kanske skulle bli en ny favorit-high school-film. Så blev dock inte fallet.

Me and Earl and the Dying Girl handlar om Greg, en 18-åring som lever ett friktionsfritt liv genom att helt enkelt inte engagera sig i saker särskilt djup. Detta har han lärt sig är det enklaste sättet att genomlida High School. En dag konfronteras han av sina föräldrar, som tycker att Greg borde erbjuda stöd för granntjejen Rachel som precis blivit diagnostiserad med leukemi och mot sin vilja börjar Greg umgås och engagera sig i Rachel och hennes liv. 

Filmen får av mig godkänt men inte mycket mer. Ploten har mycket potential men lyckas inte riktigt engagera mig. Mitt helhetsintryck är att den helt enkelt är ganska seg, och dess comic relief moments fungerar inte riktigt. Den går miste om många tillfällen som hade kunnat göras så mycket roligare och jag tror att det främst beror på icke helt fungerande tajming och dålig kemi skådisarna emellan. De klickar liksom inte.

Jag gillade ändå hur de har lekt med berättartekniken i denna film, hur de om och om igen bryter den fjärde väggen, genom att Greg talar direkt till publiken och kommenterar historiens gång, och hur filmen delas upp i kapitel med titlar, som även dem ibland till och med gör en uppmärksam på formen, hur historien följer den klassiska berättar-strukturen, med plotpoints, som point of attack, point of no return (se bild 2) och tillsist climax (se bild 10). Det skapar en slags meta-effekt som jag tycker är intressant.

Vidare blir jag tyvärr lite avtänd på hur hela filmens “indie”-uttryck känns för forcerat, för medvetet, för estetiskt tillfixat. Det gör att jag distanseras från historien istället för att ryckas med. Det finns många exempel på andra filmer som kör på samma grej när det kommer till ett estetiskt uttryck, som Wes Anderson-filmer, Napoleon Dynamite (2004) eller Eagle vs Shark (2007). Men i dessa filmer finns något annat som gör att jag känner för dem (dock inte i alla Anderson-filmer), nämligen charmiga karaktärer och starkt drama som helt enkelt griper tag. Detta uteblir tyvärr i Me and Earl, trots ett bra försök.

För att försöka definiera vad som stör mig en hel del med Me and Earl, så är det hur Gregs och Earls stil är alldeles för utvecklad. Deras egenproducerade filmer (se bild 3) är på tok för imponerande för att vara producerade av otränade tonåringar. Inte för att jag tycker att man bör sträva efter realism, absolut inte,  men jag tycker att det är lite tröttsamt när high school-kids ska ha en sådan sofistikerad smak. Skaparna av filmen har också planterat en massa kultur som antagligen regissören gillar i bokhyllor och på väggar. Filmer som De 400 Slagen (1959), Spirited Away (2001), Orfeu Negro (1959), Pulp-plansch, etc, etc. Och jag är så kluven. På ett sätt tycker jag inte om det, det blir så poserande och forcerat, men samtidigt är det ju till för att göra filmen visuellt tilltalande, och det är gjort på ett sätt som jag i grunden accepterar. Att plantera hemliga grejer i bilden är ju inte alls ovanligt och dessutom en generellt sett uppskattad företeelse. Men i just Me and Earl sker det så osubtilt och uppenbart, det blir så in your face. Denna film har förresten samma regissör som gjort flera avsnitt av tv-serien American Horror Story (2011- ), och det gör mig faktiskt inte förvånad. För det är exakt samma känsla jag får av den serien. Cool, men lite för mycket, lite för konstlad, lite för utstuderad. Vill sååå gärna vara edgy men blir på så vis så långt ifrån. För i slutändan är de ju de som vågar vara lite off, vågar vara lite fel, lite Sprezzatura, som blir de riktigt coola. Blir det för skitnödigt och korrekt så blir det platt fall.