Lilla Yogin är snart 15 månader, hittills i sitt liv har hon aldrig smakat på kött, och jag hoppas att hon, när hon blir äldre och får bestämma själv, aldrig tar beslutet att överge den hälsosamma livsstil som hon fått med sig från start.
Innan hon ens var påtänkt så fanns tankarna att om jag någonsin får ett barn, så kommer jag aldrig, aldrig att ge det barnet någonting som är så ohälsosamt, både för kropp och själ, som dött kött är. Så när det gäller min dotter är det alltså inte den etiska och moraliska frågan som står högst upp på listan av orsaker till varför jag valt att uppfostra henne som vegetarian, utan det är helt enkelt så att en vegetarisk diet är optimal för barn. Och så klart vuxna också, om man inte känner sig tillräckligt övertygad för att bli vegan.
Inom Ayurveda, som är en medicinsk vetenskap tusentals år äldre än väst världens vetenskaper, är det inte rekommenderat att ge kött till barn, på grund av att deras små magar är så nya och otränade så dom kan helt enkelt inte smälta maten på ett bra och friskt sätt utan komplikationer så som förstoppning och diverse sjukdomar. Min man, som kommer ifrån Nepal, minns att i Nepal väntar man 4-5 år innan man introducerar kött, och sedan är det ingenting man äter dagligen heller.
Här i San Francisco är det ingen som höjer på ögonbrynen åt att man uppfostrar sitt barn så. När folk träffar Lilla Yogin så är den första kommentaren alltid var stor och knubbig hon är. Ingen undernäring här inte. Jag vet inte hur det är i Sverige, på dagis tillexempel, får man specialkost som vegetarian? Vi flyttar kanske snart till Sverige, och det vore fruktansvärt att helt plötsligt få börja kämpa för sitt barns rätt att vara hälsosam och frisk.