Världens ände. Det är här det vänder.
Tänk att jag och Stockholm firar fyra år snart. Och jag har aldrig varit så nöjd med så mycket i mitt liv, mått så bra. Samtidigt är det alldeles för många saker (läs: människor) som skaver. Jag vill ha kakan och äta den.
Just nu utmanar jag mig själv med att göra så lite som möjligt. Svårt. Det verkar bra att få viljan tillbaka att skriva, brodera och annat livsviktigt. Och att höra sina tankar såklart.
Under tiden jag väntar på att komma tillbaka till vardagen drömmer jag om den där junisemestern. Den stora staden och den varma vinden.