âJa, du vil lyve, men du ville sige det samme til migâ
Tjuvlyssnar pĂ„ paret i tunnelbanevagnen. De sitter precis bredvid. Mannen Ă€r minst tvĂ„ meter lĂ„ng och vresar kraftigt. Kvinnan sitter mitt emot och har tydliga kĂ€kben. Mannen har en mycket gĂ€ll röst, kvinnan har basröst. Jag hinner tĂ€nka att naturen mĂ„ste sett till att just dessa tvĂ„ skulle hitta varandra, en bĂ€ttre match kan jag inte tĂ€nka mig.Â
NĂ€r jag kommer hem försöker jag duscha av mig dagen, men det Ă€r som att den sitter fast pĂ„ nĂ„got vis. Som om att dagen sitter kvar pĂ„ huden. Jag provar att gĂ„ en lĂ„ng promenad lĂ€ngs MĂ€laren men istĂ€llet för att sortera tankarna blir det bara tomt. Jag undrar om det Ă€r utmattningen eller om det bara Ă€r sĂ„n hĂ€r jag Ă€r nu. Tankarna gĂ„r sakta och dagarna sitter kvar pĂ„ huden.Â
Min terapeut sĂ€ger att jag mĂ„ste tillĂ„ta mig sjĂ€lv att sörja. Sörja det som varit och sörja det som aldrig kommer bli. Men det Ă€r som att jag aldrig förstĂ„r den kĂ€nslan (sorgen) förrĂ€n jag ser pĂ„ den i backspegeln. Ăr detta sorg? Jag vet inte.Â
Jag lyssnar pĂ„ Justin Bieber och grĂ„ter. GrĂ„ter liksom extra för att jag kĂ€nner mig sĂ„ patetisk över att grĂ„ta till Bieber. Och sen grĂ„ter jag lite nĂ€r skivan tar slut, för att det blir sĂ„ tyst. Jag grĂ„ter för att mensen aldrig kommer och för att semestern Ă€r för lĂ„ngt borta.Â
Slut pĂ„ meddelande. Â
