Igår lärde jag känna Costika från Rumänien
”Ta Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” Ef 5:1-9
Hej jag heter Björn! Vad heter du?
Tänk vad viktigt ett namn är. Det räcker med ett namn för att en främling skall bli lite mindre främmande, för att en grund för förtroende skall kunna läggas, första steget mot vänskap. Det räcker med ett namn för att muren mellan två människor skall börja falla sönder. Costika heter mannen som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Björklinge. Han var inbjuden att berätta om sitt liv på en torsdagskväll i Björklinge församlingshem. Han kom från en liten by i Rumänien. Hade en fru och 3 barn mellan 5 och 13 år gamla. Han hade inget jobb, ingen inkomst, kämpade för att få mat på bordet åt sina barn. Jag kan knappt tänka mig hur det skulle kännas. Att inte kunna ge mat åt sina barn. Det är en av våra allra mest grundläggande instinkter när vi blir föräldrar. Jag vet själv hur nojig jag blir när Ludvig inte äter. När Ludvig matvägrar eller får i sig alldeles för lite. Hemma pratar jag ofta om hans mattider. Om hur viktigt det är att hålla dem och se till att han får minst två rejäla mål om dagen. Tack och lov för vällingen, då vet jag att han blir mätt. Vissa dagar äter han med den största aptiten, andra dagar äter han lite mindre. Varje gång sitter jag och känner lycka eller oro. Hur skulle det vara om jag inte kunde erbjuda honom mat?
Fram till 1850-talet har romerna varit slavar hos folket i Rumänien. Därefter släpptes de fria utan någon plan, utan något skyddsnät eller någonstans att ta vägen. De bara släpptes fri. Vad är det för typ av frihet? Costika berättade att verkligheten för väldigt många romer i Rumänien är daglönare. Har man tur får man ett jobb för dagen, t.ex. på en bondgård och så får man pengar att köpa mat till sin familj. En vanlig månadslön kan ligga på ca 1000 kr. Det förutsatt att man har ett jobb så länge. Jag tänker på berättelsen om daglönarna i vingården i Matteus 20:1-16. De samlades på torget på morgonen för att lyckas ragga jobb för dagen. Kom man lite för sent så fick man inget jobb och därmed ingen möjlighet att sätta mat på bordet. Det är en liknelse ur Jesu mun för 2000 år sedan. Alltså verklighet för många fortfarande. Ingen trygghet, inga rättigheter, ständig oro att inte klara brödet för dagen som kommer.
Costika berättade att han är den enda i sin familj som är arbetsför. Den ständiga jakten på något sätt att få mat på bordet förde honom till Sverige. Det var en vän till honom som tog med honom. Vännen hade varit här förut och fått ihop tillräckligt för att kunna sätta mat på bordet i några månader och nu ville han att Costika skulle följa med. De tog sig till Sverige med buss för några veckor sedan och tanken är att stanna till strax efter påsk. Costika fick med sig sin fru, men barnen är hemma med hans mamma. Han har ingen aning om var han är. En okänd plats, långt från sitt hem och sina barn. Han och hans fru bor i en bil på någon öde parkering någonstans i Uppsala. Han är inte här av sin egna fria vilja även om han är en fri man. Han tvingas till detta. Situationen tvingar honom till detta. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte hade kunnat ställa fram mat till Ludvig varje dag. En mycket bra dag kan man få ihop 500 kr som tiggare. En dålig dag ungefär 20 kr i mynt. 1000kr var alltså en vanlig månadslön om man hade ett arbete i hemlandet.
”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget”. Dessa ord yttras av profeten Jesaja och nedskrivna i boken med hans namn kap 59 vers 14. Jag känner igen mig i denna känsla. Tiggarna finns överallt, behoven och nöden ser vi dagligen, i nästan varje hörn. Kärleken, rätten vill bryta fram, vill hjälpa, men känslan att inte mäkta med, att det är för mycket, att jag inte orkar, den blir för stark, för överväldigande. Rätten trängs tillbaka inom mig. Jag stannar hellre på avstånd, tittar bort, går en omväg, snubblar över torget när jag ser dem. Jag vill inte det. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”skriver Paulus. Vi är bara människor. Förmågan finns i oss till så oändligt mycket gott men också så fruktansvärt mycket ont. Jag vet att jag inte direkt har något att göra med tiggarnas situation i sitt hemland men indirekt måste jag våga erkänna min skuld, erkänna min delaktighet i det onda som görs och stämma in i bekännelsen ”jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv.” De behöver min hjälp och även om jag inte kan hjälpa alla och nöden är så oändlig, så kan jag göra något. Jag kan lära mig ett namn. Jag kan bidra så att en ”dålig dag” blir lite bättre. Jag kan våga se människan och våga kärleken. Profeten Jesajas ord fortsätter ”Gud såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud”. När rätt och rättfärdighet, ärlighet trängs tillbaka så finns det något som är oändligt mycket större och som vi kallar för ”Guds kraft”. Det är kärleken. Jag älskar orden från psalm 782 ”Godhet har makt över ondska, kärleken nedkämpar hat.” Så kan vi leva med hoppet mitt i en värld full av nöd. Gud är med och godheten och kärleken är alltid så mycket starkare än den ondska och det hat vi möter dagligen. Det är den Paulus uppmanar oss att imitera i Efesierbrevet 5:1-9. Vi är kallade att imitera Gud, att leva i kärlek såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva. Det är vår kallelse. Det är det jag vill. Under tiden kommer jag många gånger behöva bekännelsen att jag inte älskar, att jag sätter mig själv och mina egna behov främst många gånger. Men jag skall ständigt kämpa emot och låta kärleken leda mig. Förlåtelsen och upprättelsen som kommer efter min bekännelse ger mig den chansen. ”Du är förlåten, förlåt dig själv och förlåt andra.” Gå nu ut och fortsätt imitera Guds kärlek.
Om några månader så reser Costika tillbaka till sitt hemland med den inkomst som han förvärvat under sin väldigt korta tid hos oss. Jag kommer att sakna honom för jag vet numera hans namn. Costika. Han är inte bara ett fenomen som jag alltid möter utanför affären. Han är en individ som kommer att ersättas av en annan. Jag kan lära mig hans eller hennes namn också. Att tränga tillbaka, stanna på avstånd och snubbla på omvägar är ingen lösning för någon. Jag kan inbilla mig att jag löser deras situation genom att inte ge dem några pengar. Nöden är stor och behöver mötas på så många olika plan. Jag kan inte avsäga mig mitt ansvar. Jag har ett stort ansvar att göra det lilla jag kan göra. Just nu är det att fortsätta ge. Lära mig ett namn, tänka på barnen där hemma som faktiskt får något att äta så småningom även om det bara är för en kort tid. Samtidigt skall jag be för att en politisk lösning kommer till stånd. Att EU sätter press på Rumänien att också ta sitt ansvar. Låt oss alla ta vårt ansvar! Imitera Gud! Leva i kärlek!