#fröding

[theshatterednotes]

Shall I bend, in vain, shall I shake the old, hard, immovable bars? – they will not stretch, they will not break for the bars are riveted and forged inside myself, and the bars will not shatter until I shatter too

Gustaf Fröding, “From a ghasel”

[huvetohjertat]

Säv, säv, susa

Säv, säv, susa, våg, våg, slå, I sägen mig var Ingalill den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön, det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid, det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg, de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång, I sorgsna vågor små, säv, säv, susa, våg, våg, slå!

(Gustaf Fröding, ur Nya dikter, 1894)

[penphilosopher-blog]

En kärleksvisa

“Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.” - Gustav Fröding

[theshatterednotes]

Strandsvall

Vid havet svallarmot en ödslig ö, mot de urgrå hallar går en evig sjö, vågorna svalla, bryta sig, kastas, stänka, blänka, vrida vita virvlar, falla, vida havets vågor svalla åter upp en sjö, bryta sig, kastas, stänka, blänka, rinna strida, svalla, falla, upp vräkes tång, vräks tång, evig är havets gång, endast för stunder står stundom, när stiltje rår, havet, stillnar och vilar.

  - Gustaf Fröding, Mattoidens sånger.

[awhiskeyprincess]

strövtåg i hembygden

Det skimmer i molnen och glitter i sjön det är ljust över stränder och näs och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord står min hembygd och hälsar mig glad, var hälsad! - Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar. Och det är som jag såge en gavel stå vit, och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit av en visa med käck melodi.  Och det är som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung.  Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön och få höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led om det gamla i Alsterns dal

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, men så svagt som det blott vore drömt: 'det är kastat för vind sedan tjugu år, det är dött, och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal'

[wearealljustrunaways-blog]

[kulturtidskriften-cora-blog]

Teater Blanca på djupt vatten

Teater Blanca i Uppsala har nu pjäsen Resenärerna på repertoaren. Det är en skickligt genomförd föreställning, som bygger på lyrik och mynnar ut i frågor som berör oss alla, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Gunnar Ekelöfs välkända dikt En värld är varje människa handlar om livets rikedom, alla de möjligheter som en människa bär inom sig, de gränser som finns och de intryck var och en lämnar under sin stund på jorden. En bättre utgångspunkt kunde knappast finnas för den föreställning Resenärerna som Teater Blanca i Uppsala nu har på sin repertoar. Teatergruppen har funnits sedan 1999 och dess produktioner, som brukar bli en ny pjäs varje år, har omfattat allt från Shakespeare och Mikael Ende till egna dramatiseringar av sagor och prosatexter. Skådespelarna har olika funktionsnedsättningar och verksamheten organiseras av Uppsala kommun. Sina lokaler har man vid Österplan på bekvämt promenadavstånd från järnvägsstationen.

    Den här gången har man sökt sig nya vägar i en uppsättning, där tyngdpunkten ligger på lyrik. Både svenska och internationella författares dikter ingår. Av förutom Ekelöf bland andra också Rainer Maria Rilke, Gustaf Fröding, Nils Ferlin och Tomas Tranströmer. De olika texterna hålls samman av en ängel, som både betraktar och deltar i skeendet. Därutöver har konstnärlige ledaren och regissören Magnus Dahlerus skapat en handling, som kretsar kring livet på en järnvägsstation, där olika människor möts. För några av aktörerna är det en rejäl innantilläxa, som får en hel del stöd av fyndiga scenlösningar och smidiga scenerier. Även Chatarina Oldermarks musik bidrar till att skapa stabilitet i framförandet.

   Samtidigt har Magnus Dahlerus tagit med sig sina skådespelare ut på betydligt djupare vatten än tidigare. Spelet sker både med och mot dikterna. När det senare förekommer är de uppbrutna med inlagda kommentarer, som bollas fram och tillbaka. Det är också uppenbart att den här ensemblen utvecklas hela tiden och för varje ny produktion. Men att Magnus Dahlerus har en blick utöver det vanliga, för varje deltagares förutsättningar och egenart, är även det uppenbart. Dahlerus vet var han skall lägga dikternas accenter och tryckstyrka hur han skall använda de fysiska uttrycken och formar sin grupp med knappt 20 deltagare till ett välstämt instrument. 

   Därigenom får Gunnar Ekelöfs dikt ett innehåll, som tar hjälp av den övriga lyriken och ger ekon genom hela den här föreställningen. Som vågorna hos Ekelöf som slår mot stranden, förmedlar var och en av skådespelarna sin egen upplevelse av texterna. De fylls på så sätt av en speciell färgton ur vars och ens värld och eget liv. I den nya helhet som uppstår, ryms en allmängiltighet, som kommer nära tillvarons största frågor och berör oss alla. Att vara med Magnus Dahlerus och hans ensemble under deras väg dit är både omtumlande och lärorikt.

Bo-Ingvar Kollberg

Teater Blanca vid Österplan i Uppsala: Resenärerna med dikter i urval. Regi: Magnus Dahlerus, musik: Chatarina Oldermark, kostym: Mariola Pietras, scenografi: Charles Smalldridge Virgo, Mariola Pietras och Magnus Dahlerus, ljus: Lisa H Ekbom, ljud: Stina Rosén. Medverkande: Mikael Andersson, Pelle Andersson, P-O Adolfsson, Filip Backström, Ragnar Björk, Eva Bergengren, Berit Carlsson, Jimmy Eriksson, Petter Falk, Carola Gustafsson, Anders Hallesson, Lotta Hult, Helen Jansson, Robert Lundberg, Niklas Morén, Sofia Palmblad, Gunilla Wahlberg och Charles Smalldridge Virgo.

[straightmenfashion-blog]

Gustav Fröding

Säv, säv, susa,våg, våg, slå,I sägen mig var Ingalillden unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,  det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,  det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull  och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,  de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,I sorgsna vågor små,säv, säv, susa,våg, våg, slå!