Huet å Hjärtat

Tillvaron är en sammansatt föreställning. Och alla följer sitt hue och hjärta.

[huvetohjertat]

Höstdagsrim

Senhöstens sol den vandrar nu bort, Över horisontens rodnande töcken. Över land och hav flyger fåglar i trupp I flykt från kyla och mörker. Ljuset på hösten går rakt in i mig Likt en pil genomborrar det ögat. Nästan svårt att tro det är samma sol Som lyste i somras och våras. Jordaxeln vrider sig ännu ett varv Vi sträcker ut våra armar mot jorden, Söker med fingrar och letar ett svar Bortom måsten och borden. I limbo från sommar till tjugonde knut Står handfallna själar och vankar I frusen och skälvande höstdagaskrud Helt uppe i sina egna tankar.

[huvetohjertat]

Inspirationen

Medvetandets rike är ett delat rike. I ständig maktbalans står Huvud och Hjärta.

Blixtar tänder en brinnande gnista Som spränger huvudbarken, Tänder brasor i cell efter cell, Sätter en krusning på vattenytan.

Bubblor av minnesbilder, Bryter fram ur mörkret. raserar tankens hämmande murar.

De brister och frigör En oändlig malström av uppenbarelser, ur varje tanke föds en ny och en ny.

Fantasins foster vandrar in, De sammanstrålar och söker flykt, Efter hjärtats dunk.

Längs vida fält, slår Hjärtans fröjd blom. En färgkavalkad bortom förnimmelsen.

Belamrade diskar söker en ventil, Handen tar till penseln, Slår lyrans sträng, sätter ord till blad och tar blad från mun.

[huvetohjertat]

Ingen mans land

Tungt tågar trossen fram,

över ingen mans land.

Uppradade i kohorter,

står stråsäden i givakt,

axhjälmarnas krona dekorerad

med spretiga borst.

Under Boreas befäl,

rör de sig,

i samma frekvens och fas.

Frambringade i ett enda syfte,

Kanonfoder,

redo att skeppas

över land och rike.

Bortom horisonten,

skymtar trädlinjen,

en mur av furu.

Den yttersta fronten.

[mistymorningme]

[huvetohjertat]

Träden

Träden reser sig som ansiktslösa gestalter från barndomen. Trinda kroppar med ringlande kanaler karvade ur kork.

Tallar sträcker ut oljiga fingrar över horisontens segelduk och dränker den i guldad honung.

Fallna kottar hopar sig i rotkanalerna i väntan på avfärd.

Glasbjörken betar fridfullt i gläntan och idisslar solen.

I takt med syrsornas stråkar driver Boreas den skälvande tremulantens vindspel.

De evigt kronade ekarnas vida grönska ger hägn åt tillvaron.

[huvetohjertat]

Jorden vi ärvde

Ärvd träldom, Märgens utmärgling, Genom seklens förgörelse, Ett rov av djuret. Trålande trådar trädda i Brutna gälar som viskar: Varför? Sinande dammar fyllda till bredden med artefakter av plast. En moder utan barn. En jord i evig träda.

[superbnature]

[huvetohjertat]

Maskrosbarn

Vi är maskrosbarn som lämnar vår grogrund när det blåser för hårt. Över världens kontinenter spridda för vinden. Sökandes bördig mark där vi kan låtas växa starka utan hast och brådska. Liksom fordom Nordanvinden bar oss från torftig jord över havet till en plats där vi kunde gro på nytt, driver nu orkaner svedda frön från eldhärjade åkrar. Av svår storm forslad bortom återvändo till grödoplatsen där de en gång slog rot når de ett främmande till synes frodigt landskap men som vid ankomst visar sig fyllt av törn och hård betong. Rosenbuskar tornar sig högfärdigt med blicken fäst i fjärran. Under de skuggande bladen tillåts ingen stråle nå det törstande maskrosfröet. Den hårda marken värjar sig oförstående mot frökornets obönhörliga utrop efter nåd. I obruten asfalt står det skrivet “Far åstad!”

Ur fröet växer vrede och vinden blåser upp till storm.

[etherealvistas]

[huvetohjertat]

Skogen

Under gröna segel

Växer mossan och laven

Längs fallna giganters lummiga kroppar.

Stenar står resta likt fornminnen

av mänskosläktet sedan länge förgätna.

I trädkronan sitter uven i vaka,

blickar ut över jaktmarken, det vida fältet.

betraktar samtidens dån på avstånd.

Musen springer sitt maraton ovetande om sitt öde.

Svartnade skuggor omhuldar jorden,

frodiga paraboler söker sin stjärna förgäves.

Vid foten av tallen,

gräver sig rötterna djupare

ner i markens sköte,

i jakt efter något innerligt och evigt.

Surret från faunan

når sitt crescendo,

då nattens dånande tystnad

bryts av varulvstjuten i fjärran.

Av mig skriven

[huvetohjertat]

Snön faller

Begravningarna kommer

tätare och tätare

som vägskyltarna

när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar

i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig

långsamt

rakt ut i rymden.

Tomas Tranströmer ur Den stora gåtan

[drxgonfly]

[cup-of-teal]

[irmandade-lesbian]

[huvetohjertat]

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur “Härdarna” av Karin Boye

[dennybitte]

explore your town!

a forgotten branch from the old Spree at Berlin

july 2015

by Denny Bitte

[huvetohjertat]

Hans och Greta Foto av Gerd Ludwig

[artesonraju]

[naturalsceneries]

Island Beskids, Poland

Karol Majewski photography: tumblr / flickr

[superbnature]

[smithsonianlibrariesarchives]

[silvaris]

[huvetohjertat]

Strövtåg i hembygden vers III

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

Gustav Fröding från diktsamling Stänk och flikar