#1900-tal

[forislynx]

Kollektivets stigande bildning ansågs kräva censur, något som gjorde censuren rättmätig, ja rättvis, också om den faktiskt begränsade individuella rättigheter. I början av 1900-talet var således denna form av uppfostrande insatser självklara för de allra flesta och det som diskuterades var inte om utan hur censuren skulle se ut.

Jon Helgason, Censur på gott och ont

[enfilmdagbok]

la fée printemps / the fairy of spring (alice guy, 1906)

när vårféen kommer på besök.

[theshatterednotes]

Jag står på verandratrappan i morgonen tysta Ännu sömnsmak i mina lemmar dröjer Ljus inströmmar Se morgonens sköna uppväxt till mognad Se du hälsande, friskt sträckande väg en ynglings sång

“Morgonstund” ur Friska sorgers källa av Ivar Conradson, 1907

[kattochkonst]

En konstnärlig katt

Författaren Stig Larsson ligger väl nära bilden som finns av hur en konstnär ska vara: kompromisslös, sliten, gammal drogmissbrukare, ensam, gränslös, poet , självdestruktiv, kanske smådesperat, ansedd som lite pervers och med ett rufsigt vitt hår som faller ner över pannan. Dessutom har han haft en stark relation till katter.

Ni har väl sett talangjakten X factor? Stackars lallande fån med sångdrömmar jagas ut på en scen och avfärdas av en erfaren jury, som var tjugonde gång hittar någon de gillar.

Detta måste naturligtvis överföras till litteraturens värld, och det snarast. Jag tänker mig en jury med tre ledamöter. Först och främst Stig Larsson. Han får tillåtelse att röka i studion, men får inte knäppa upp mer än tre skjortknappar. Om han för tillfället äger katt får den vara med i en bur på hans bord

Citatet kommer från en artikel i Sydsvenskan november 2012 av journalisten Andreas Ekström om hur litteraturens motsvarighet till artisteriets X factor skulle se ut.

Bakgrunden är katten Esset, som Stig Larsson hade tills han blev över 20 år gammal. När Esset var 14 hoppade han ut från fönstret och försvann i några dagar. Författaren, som skrev för Expressen då, tog hjälp av sin tidning och det uppstod en följetong om den försvunna katten. Expressen var med och förevigade ögonblicket när katten hittades “i en skrubb” tillhörande ett trapphus på Renstiernas gata på Söder i Stockholm.

Ur artikeln den 3 juli 2003:

Det var en flickvän som köpte Esset 1989, sen flyttade hon till Göteborg men Esset blev kvar. -Jag blev väldigt förtjust i den. Jag är så mycket hemma och han kom att stå mig väldigt nära. Han ligger bredvid mig när jag skriver, berättar Stig när vi åker till Söder. Vad är du mest orolig för? -Uppriktig sagt förtränger jag allt, jag vill inte bryta ihop. Jag tar inte in det. Jag skulle tro att någon har tagit hand om honom.

Esset är död nu (husse skrev om det i Expressen med den gripande artikeln "Esset är död"), men Cecil har tagit över hemma hos Stig Larsson. Han är lika svart, men ögonen är ljusbruna och inte gröna.

[kattochkonst]

En polsk katt

Det verkar som att varenda en av dem som använder katter i sin konst är en sådan som inte är särskilt imponerad av stora gester och uppskattar sin egen obetydliga värld men är beredd att se det stora i det lilla, som Olav H Hauge (norsk proletär och religiös poet med “tingdikter” som specialitet), eller Lilian Bäckström i sorgeboken Mandarinstunder, skribenten och debattören Göran Greider på Twitter, 1700- och 1800-talsmålaren av hemmaporträtt Marguerite Gérard och Pernilla Hammarströms små längtande dikter i DN. Även om alla inte har riktigt samma resonansbotten som den här polska katten eller kanske Olav H Hauge, och vissa (Greider och Gérard) också verkar gilla stora gester.

Konstnären med katten är den polska poeten, essäisten, översättaren och nobelpristagaren i litteratur Wisława Szymborska (1923–2012).

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt. För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen. Klättra på väggarna. Gnida sig mot möblerna.

Inget verkar ändrat, men inget är sig likt. Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare. Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan, men inte just de. Handen som lägger fisken på fatet är inte heller samma.

Det är något som inte börjar när det skulle börja. Någon som inte händer som det ska.

Någon bara var här, sen var han plötsligt borta och är nu envist borta. Vartenda skåp har man granskat. Hoppat över hyllorna. Borrat in sig under mattan och sett efter. Man har till och med brutit mot förbudet och rört om bland alla papperen.

Vad finns det mer att göra. Sova och vänta. Vänta bara när han kommer, vänta bara när han dyker upp. Då ska han veta att så gör man inte mot en katt.

Man ska liksom motvilligt kliva åt hans håll, så sakteliga, på förorättade tassar. Och inga skutt och pip till att börja med …

Översättning: Anders Bodegård. Ur Nära ögat (1996).

Dikten är skriven med hennes partner Kornel Filipowicz i åtanke, som gick bort 1990.

Här ser man så tydligt det som också beskrivs i nobelprismotiveringen: “för en poesi som med ironisk  precision låter det historiska och biologiska sammanhanget  träda fram i fragment av mänsklig verklighet“.

Genom enkla beskrivningar från den fysiska och vardagliga verkligheten, som alla kan förstå, når Wisława Szymborska bråddjup. Åtminstone smärtpunkter; den som har känt en katt kan nog finna “Katt i tom våning” plågsam att läsa.

Det är en gåta och en längtan till att förstå vilken gåtan är och det finns något bakom alla fasta värden (det känns återigen igen från vad man kan ana hos Pernilla Hammarström). Szymborska är inte ensam om att ställa katten jämte döden – kanske för att den själv är så hjärtskärande omedveten om den (just som i Mandarinstunder).

Hanna Nordenhök (Aftonbladet Kultur, 2012) håller med: hennes poesi är “ett sökande bortom det fattbaras gränser”, den är “grunda[d] i vidhållandet vid perspektivet, vid besinnandet av vår samtidiga litenhet och storhet. I den ‘måttlösa teater’ som utgörs av världen är vår egen tid ändå ‘löjligt kort’.” “Szymborskas dikter villar inte bort sig i abstraktioner, de verkar med sin varma skepsis i de möblerade rummens verklighet.”

Mer från Wisława Szymborska

Låna Nära ögat på ett bibliotek eller leta efter den bland de andra begagnade böckerna av henne på Bokbörsen. Szymborska, Wisława (1996). Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Låna den senare sammanställningen Dikter 1945–2002 eller köp den i pocketformat. Szymborska, Wisława (2003). Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Titta på scenografen och teaterhantverkaren Björn Nyströms tredimensionella gestaltning av “Katt i tom våning”, en lika hjärtskärande ansökan till scenografutbildningen på Dramatiska Institutet i Stockholm.

[kattochkonst]

En norsk katt

Katten sit i tunet når du kjem. Snakk litt med katten. Det er han som er varast i garden.

Olav H Hauge (1908–1994) blev en av den norska modernismens viktigaste lyriker. Han gjorde länge poesi enligt traditionella former, men i början av 60-talet övergick han till friare och dittills sällsynt konkreta dikter.

En särling, trädgårdsmästare till yrket, konservativ proletär, religiös, med radikala gröna drömmar. Även höns ska ha ett värdigt liv.

Olav läser "Katten" och andra dikter på visfestivalen i Haugesund 1972 Hör på publikens reaktioner vilken hit den är!

I diktsamlingen  Dropar i austavind introducerade Olav de så kallade tingdikterna, som är korta, kompakta och handlar om vardagligheter, som en sågbock eller en katt. De kan vara ett sätt att visa tingens mening på deras alldeles vardagliga nivå eller metaforer för sådant många anser vara större. Som mänsklighetens villkor.

Hauge på svenska På svenska finns diktsamlingarna Använd inte sandpapper (urval och översättning av Christina Hellman, Rabén & Sjögren 1985) och Gängelstrån (översättning av Görgen Antonsson, Ellerströms 2014).

Läs mer om Olav själv i biografin Det stora självporträttet. Om Olav Hauge (Carl-Göran Ekerwald, Carlsson bokförlag 2011).

[flodinfm]

Tidsresan: Stora händelser

[flodinfm]

Tidsresan: Mode