#kvinnokroppen

[kvinnosakens-blog]

Ja, könsmaktsordningen bryr sig om kön

Rätt ofta får vi frågor i linje med "tror ni verkligen att könsmaktsordningen bryr sig om vad människor har innanför sina byxor?" eller "tror ni verkligen att patriarkatet förtrycker kvinnor på grund av deras kroppar?".

Vårt svar, rungande och utan tvekan, är: ja.

Självklart, ja. Hur skulle vi kunna tro något annat, när detta är vad själva våra liv och alla kvinnors liv bevisar? Att påstå att patriarkatet inte skulle "bry sig om vad som finns innanför människors byxor", det vill säga att det patriarkala förtrycket inte har att göra med vilket kön man föds med, huruvida man föds som biologisk kvinna eller biologisk man, är att förneka miljarder av kvinnors levda erfarenheter liksom en under lång tid och hårt arbete förvärvad feministisk analys. Det är extremt - vi kan knappt hitta ett ord som tillräckligt betonar hur extremt - kränkande mot kvinnor och mot kvinnokampen att på detta nedlåtande sätt idiotförklara kvinnor som insisterar på förekomsten av ett könsbaserat förtryck mot kvinnor, men framför allt är det farligt. För genom att förneka vår möjlighet att prata om vad det innebär att födas som kvinna i patriarkatet, och peka på de specifika formerna av förtryck som kvinnor utsätts för på grund av att de föddes som kvinnor, förnekar man också kvinnors rätt att kämpa mot detta förtryck, sätta det i sammanhang, visa att det ÄR ett systematiskt förtryck, och i förlängningen, att en dag bli fria från förtrycket.

Flickor och kvinnor blir inte utsatta för könsstympning, bortaborterade som foster, dödade som spädbarn, socialiserade till underkastelse, lydnad och självförakt, utsatta för sexuella övergrepp, våldtagna, strypta och slängda i soptunnor, utsatta för tvångsgifte, tvingade att bli gravida när de själva bara är barn, drabbade av fistula och andra sjukdomar på grund av bristande vård, stigmatiserade, förlöjligade och utfrysta under menstruationen, avfärdade som galna och sjuka när de uttrycker helt vanliga känslor, avfärdade som överkänsliga och manipulativa när de är sjuka, förnekade rätten till abort, förnekade rätten till preventivmedel, förnekade rätten till säkra födslar, utsatta för att spricka under födseln på grund av bristande vård, utsatta för att dö under födseln på grund av bristande vård, omgivna av lagar och normer och föreställningar som kontrollerar deras kroppar och inskränker på deras rätt till dem, tvungna att gå med smärta och begränsande sjukdomar för att kvinnosjukdomar och kvinnovård inte prioriteras, sedda som kärl för män eller samhället att bruka, inordnade i begränsande roller och förväntningar, för att de "känner sig som kvinnor" eller har en "inre identitet som kvinna", utan för att de föddes av kvinnokön, som människor av honkön, och har biologiska kvinnokroppar.

På samma gång står mäns överordning och alla biologiska mäns socialisering till dominanta personer med en känsla av berättigande till allt och alla (exempelvis kvinnokampen) som försäkrar deras överordning, i direkt relation till "vad som finns innanför deras byxor" när de föds.

Att förneka detta är att förneka själva essensen av vad KÖNsmaktsordningen är. Och det finns inte plats för det inom feminismen. Vi kommer inte att lägga oss platt för människors ignorans och kvinnohat.

[kvinnosakens-blog]

Vi säger: “kvinnor har vaginor”, de hör: “kvinnor är vaginor”

Radikalfeminister anklagas ofta för att “bara bry sig om vaginor” eller att “reducera kvinnor till vaginor och livmödrar”, “precis som misogyna män”. Det är talande att vårt sanningsenliga uttalande “kvinnor har vaginor” i vissas öron blir “kvinnor ÄR vaginor” - något säger oss att det säger mer om dem som lyssnar än om oss som talar. Om du tror att kvinnokroppens existens är något som "reducerar" kroppens ägare till denna kropp är det du som har problem, helt enkelt. “Kvinnor har vaginor” betyder lika mycket “kvinnor är vaginor” som “människor har ett flera meter långt tarmsystem” betyder “människor är ett flera meter långt tarmsystem”.

Till detta kommer också det otroligt orättvisa i att anklaga kvinnor som erkänner och pratar om hur kvinnor förtrycks till och genom sina kroppar - ett faktum, en feministisk grundbult som måste erkännas för att kvinnoförtrycket ska kunna bekämpas - för att “reducera kvinnor till vaginor” eller ha en sexistisk och dehumaniserande definition av “kvinna”. Menar ni alltså att kvinnor först ska utstå ett fruktansvärt, våldsamt könsbaserat förtryck på grund av och till våra vaginor och livmödrar, på grund av våra kroppar - eller givetvis, rättare sagt: på grund av patriarkatets och mäns vilja att kontrollera kvinnors kroppar - och sedan, när VI försöker prata om det, tystas med anklagelser om att VI är sexisterna, att VI är de som reproducerar destruktiva normer och definitioner genom vårt enkla erkännande av att våra kroppar är det som gör oss till kvinnor och även är grunden i det förtryck vi utstår? Tystnaden kring de som faktiskt reducerar oss till vaginor och livmödrar är från samma håll som anklagar oss ofta kompakt: kritiken mot männen som ser kvinnor som objekt för sex på grund av deras kön, mot de som binder flickor till en hederskultur på grund av deras kön, mot de som förnekar kvinnor aborträtt, mot de som dödar nyfödda flickor på grund av deras kön, mot de som utsätter flickor för könsstympning på grund av deras kön, mot de som mördar kvinnor på grund av deras kön, mot de som misshandlar eller dödar kvinnor som säger “nej” på grund av sin övertygelse om att kvinnor finns till för dem, mot de som binder kvinnor till hemmet och ett totalt beroende på grund av deras kön, kort sagt, mot alla som ser kvinnor som underordnade, som objekt, som slavar på grund av vårt kön, den kritiken är obefintlig, och kvinnors rädsla för allt detta förminskas konsekvent. Däremot är det enkelt att mordhota en kvinna som insisterar på vikten av att prata om könsbaserat förtryck på grund av att “hennes feminism är exkluderande”, det vill säga exkluderar biologiska män.

Tillåt oss att presentera en hypotes: denna anklagelse, dold under en förment vilja att krossa sexism och förtryck, är egentligen bara ett nytt sätt för patriarkatet att tysta kvinnor, att tvinga oss ned i underkastelse, att göra det förbjudet för oss att belysa förtrycket och vilka som utför det och varför. Dessutom, fortsätter hypotesen, stammar själva anklagelsen i sig ur den misogyna föreställningen att erkännandet av förekomsten av en vagina eller livmoder i en kropp skulle “reducera” denna kropp. När queerfeminister och -aktivister dessutom anklagar kvinnor som pratar om förtrycket som sker till och genom våra kroppar för att ha en porrifierad syn på kvinnokroppen, se kvinnor som “bara hål precis som män med sina porrfilmer”, då vet vi med säkerhet. Dessa personer tror att kvinnokroppen ÄR objekt, de tror att kvinnokroppen ÄR något lägre, något som “reducerar” oss, de tror att kvinnokroppen ÄR porr. De är så hjärntvättade av en misogyn, sexistisk och porrifierad kvinnosyn att de på allvar tror att “vagina” automatiskt betyder “porr” och att att ha en kvinnokropp måste betyda att vara en kvinnokropp, endast: ett hål för män att knulla och en livmoder för att reproducera åt patriarkatet. De kan inte tänka sig att vi pratar om kvinnokroppen för att insistera på att våra kroppar är en materiell verklighet som inte reducerar oss, men som ger oss särskilda erfarenheter, och för att bekämpa det förtryck kvinnor har utstått i tusentals år. Problemet ligger hos dem. Inte hos oss.

[kvinnosakens-blog]

Aborträtten är en grundsten för kvinnors frigörelse

Aborträtten är en grundsten i kvinnors frihet och frigörelse, eftersom den motverkar att kvinnor försätts i en underordnad position i samhället på grund av sina biologiska kroppar. Det är en rättighet som varenda kvinna ska ha - att bestämma över sin egen kropp. Idag vill vi uppmärksamma #ståuppföraborträtten - som en markering av att vi aldrig kommer att ge upp denna rättighet, och för de kvinnor som idag förnekas denna rättighet med den direkta konsekvensen att kvinnor dör och skadas till följd av egenutförda aborter, aborter av icke professionella eller i komplikationer kopplade till graviditeter som inte har fått avslutas. Det är ett faktum att abortförbud inte leder till färre aborter, utan till fler osäkra aborter. Och när nära 50 000 kvinnor dör varje år på grund av just osäkra aborter, en följd av abortförbud och stigma, måste det vägleda allas syn på kvinnors rätt till abort. Ingen kvinna ska behöva genomlida en abort med smutsiga verktyg i en mörk gränd, ingen kvinna ska känna sig tvungen att dricka blekmedel eller föra in vassa redskap, galgar, pinnar eller stickor, i sitt underliv, ingen kvinna ska behöva kasta sig utför en trappa eller på andra sätt komma till skada för att kunna återta makten över sin egen kropp. Ingen kvinna ska behöva ha ett av andra accepterat "giltigt skäl" till att göra abort. Det ska heller inte ligga någon skam eller skuld över att inte vilja fullfölja en graviditet.

Kvinnors utsatthet ligger just i det faktum att vi har de enda kropparna som kan bli gravida - kvinnoförtrycket grundar sig i den reproduktiva och sexuella exploateringen av kvinnor liksom exploateringen av kvinnors arbetskraft. Igår på tv-programmet Uppdrag granskning kunde vi se ett inslag om "lyckolandet", ett reportage av norska journalister som kartlagt tiggeriet i Bergen. Resultatet avslöjade en organiserad kriminalitet som bland annat innefattar människohandel för sexuella ändamål. Ett sätt för hallickarna och människohandlarna att kontrollera kvinnorna som tvingades till prostitution var att se till att de blev gravida - så att de inte hade något annat val än att lyda dem under hotet att deras barn annars skulle komma till skada.

Vi får inte blunda för kvinnors utsatthet och förtryck som bottnar i vårt biologiska kön - att kvinnor kan utnyttjas just på grund  av vår förmåga att bli gravida, att människor och patriarkala krafter väljer att utnyttja detta faktum, och den extrema utsatthet som det placerar många kvinnor i, i synnerhet kvinnor i fattigdom och marginalisering. Vi lever i en i sanning sjuk värld där de kvinnors rättigheter som borde vara självklara inte alls kan tas för givet och vi ständigt måste försvara och stå upp för dem. Just därför står vi upp för aborträtten - för att vi inte accepterar en annan slags värld än den där kvinnor har rätt till sina egna kroppar och liv.

[kvinnosakens-blog]

Mens är en kvinnofråga, en kvinnoerfarenhet

Kvinnosaken fick ett tips om en svensk Facebooksida (”Kulturmarxister”) som i ett inlägg om menstruation i relation till arbetslivet valde att radera ut kvinnor helt och hållet ur texten, ett val som blir allt vanligare men vars misogyna grund och allvarliga, negativa konsekvenser för kvinnor inte kan få passera. Ordet "kvinna" nämdes inte en enda gång i inlägget, trots att mens är en kvinnofråga som bara berör biologiska kvinnor - däremot refererades kvinnor till som "livmoderbärare", en synnerligen dehumaniserande term som reducerar oss till ett organ. Att det ens behövs skrivas inlägg om förtryck och diskriminering kring mens beror på att det är just kvinnor som får mens. Det är en del av ett förtryck som drabbar kvinnor som hela människor - inte som vandrande sexualorgan, och den synen på kvinnor har kvinnohatare redan plågat kvinnor med länge nog  - och att osynliggöra det är ödesdigert för kvinnor och kvinnokampen.

När några kvinnor, samt vi på Kvinnosaken, gick in och kritiserade sidans anti-feministiska utraderade av kvinnor och av strukturerna bakom stigmatiseringen och diskrimineringen kring mens och kvinnors ohälsa blev de och vi, som alltid sker på liknande sidor, blockade från att skriva fler kommentarer, och våra kommentarer borttagna. Ett tillägg till inlägget lades till: att "transfobi" var förbjudet. Det intressanta är att detta tillägg inte sa något annat än att det om vi följer deras logik finns stora motsättningar mellan kvinnorättskampen/feminismen och transgenderagendan, att denna agenda är så extremt skör att man inte ens kan leverera motargument inför kvinnors verklighet utan måste blocka ut den, och att dessa människor är villiga att kasta kvinnor under bussen och tvinga oss tillbaka in i tystnad kring livsviktiga ämnen i en värld där kvinnohälsa nedprioriteras och kvinnor osynliggörs för lite förment och fullkomligt teoretisk "tolerans" - identitet framför verklighet, ord framför blodigt allvar.  

Man kan inte vara vänsterpolitisk och marxist utan att ha en förståelse av materiell verklighet. Man kan heller inte stötta kampen för kvinnors frigörelse utan att förstå de materiella förutsättningarna bakom kvinnoförtrycket - som baseras i kön, inte identitet -. Att grumla orden som vi har att tala om och visa på mönster i vår verklighet med är svekfullt och bakåtsträvande, och kan bara ses som positivt och progressivt av någon som antingen inte tänkt till, som själv sitter på en extremt privilegierad position, eller som ger blanka fan i vad som händer kvinnor (eller allt på samma gång). Att sedan framställa det som att kvinnorna som protesterar och kämpar för sin rätt är hatiska är inget annat än misogyni och manipulation. Ord betyder något, och de måste få betyda något, och "kvinnor" måste få vara en term som fortsätter att beskriva en enhetlig verklighet och den slags inte bara kroppar som i patriarkatet är förtryckta utan den slags människor som är förtryckta, något ord som "livmoderbärare" effektivt misslyckas med. Det ironiska är ju att "kvinna" kan sägas vara synonymt med det som ord som "livmoderbärare" försöker beskriva - men inte mer än BLAND ANNAT, eftersom kvinnor är hela människor och inte separata kroppsdelar, och den som inte klarar av att använda det rätta ordet, "kvinna" har helt enkelt dribblat bort sig själv i den misogyna könsidentietsrörelsens verklighetsfrånvända och privilegierade trams.

Det är svårt att dra en annan slutsats än att kvinnor inte har någonstans att ta vägen - både åt vänster och höger tar de aggressiva kvinnohatarna över. Men vi kommer inte att ge upp, eftersom vi vet och är säkra på vår rätt och inte är villiga att låta kvinnor sjunka tillbaka ned i en ordning där vi osynliggörs och dehumaniseras. Vi talar ur kunskap, erfarenheter, kampvilja och kärlek till vår nästa kvinna - kvinnohatarna kan försöka tysta oss bäst de vill.

[kvinnosakens-blog]

Mensen

En kvinnorättsfråga, en del av livet som kvinna, ett problem och hinder, ett trauma, en kraftkälla, en sorg, ett efterlängtat hälsotecken.

Mensen.

Kvinnors erfarenheter av menstruation och av samhällets syn på denna naturliga kroppsfunktion är många och skiftande, och för att förstå vad det är att leva som kvinna idag behöver vi lyfta och förstå dem. Vi på Kvinnosaken tycker att det är mycket viktigt att hålla ett samtal om mens levande och öppet, för att informera och öka kunskapen, befästa det som en kvinnofråga och för att normalisera ett samtal om det. Därför har vi efterlyst kvinnors berättelser och tankar kring menstruation, och fått in ett antal skildringar att läsa, kanske känna igen sig i, och som förhoppningsvis kan sätta igång en del tankar. Ni är givetvis välkomna att berätta om era egna erfarenheter och reflektioner i kommentarerna!  

*

"Att ha mens har alltid inneburit blandade känslor för mig. Har inte haft så mycket mens i mitt liv, trots att jag är en vuxen kvinna. När jag fick mens gav det mig ångest, jag var nu vuxen. Det var skamfyllt. Var rädd för att andra skulle "komma på mig" med att ha mens. Att jag skulle lukta mens eller att det skulle blöda igenom. För unga tjejer med kroppsdysfori och ätstörningar, som jag hade, gjorde jag allt för att slippa mens. Tränade hårt, hoppade över måltider. När mensen kom efter månader och år av uppehåll på grund av svår ångest och svält hade jag "misslyckats". Att ha mens blev i mitt huvud ett slags misslyckande. Jag är glad över att jag har kommit ur det och nu kan se min mens som ett tecken på en sund kropp, ett sunt sinne och som möjliggör förmågan att bygga ett liv inuti min kropp."

*

"Mina känslor och tankar kring mens - generellt och min egen - är lite mixed. När jag först fick min mens upp till ett eller två år sedan var det en väldigt hatfylld relation. Den varade alltid en hel vecka (minst) och jag blödde igenom allt varje dag och natt. Jag kände sådan skam för att jag hade mens, att någon skulle bara se på mig och veta direkt att jag var en smutsig varelse. Jag tror att om kvinnor och flickor hade mer frihet att prata öppet om våra upplevelser så skulle det inte vara så många av oss som lider på det sättet pga stigman. Att kunna prata om hur vi känner, vad som händer med våra kroppar, dela med oss upplevelserna så vi förstår att vi är varken smutsiga för en naturlig del av våra kroppar eller att vi är ensamma med det."

*

"För mig var det verkligen som ett trauma att få min mens. Jag var tretton, och trots att jag visste allt om mens och hade pratat öppet och fritt om det med mamma sen flera år tillbaka var jag inte alls beredd på chocken och hur jag skulle hantera känslan av att min kropp nu var MÄRKT. Det kändes som att bindan tvingades på min kropp, obekväm och svår att gömma, och jag kände det som att något hade stängts för mig, barndomen och den fria världen som pojkarna fick fortsätta vara i. Jag agerade verkligen konstigt; började bära sjalar kring midjan, klädde mig bara i svart för säkerhets skull, var övertygad om att alla SÅG på mig när jag hade mens. Gick ibland i sidled utmed väggarna genom rum för att ingen skulle se baksidan av mina byxor! På något vis saknade jag något, inte information, inte någon att prata med, men att mensen fick kännas naturlig och självklar, i skolan, bland mina vänner, när jag lekte med killar, när jag rörde mig. Nu blev det en tyngd, en skam. En rodnad som jag bara ville skulle försvinna. Hade verkligen behövt att man pratade om de mer 'existentiella' aspekterna av mensen, steget ur barndomen, ångesten i att sexualiseras, känslan av att skambeläggas ... Det tror jag hade hjälpt mig mycket."

*

"Från tampong (skam) till menskopp (rebellion). Feminismen har hjälpt mycket. Än idag reflekterar jag över att det inte är självklart att prata om det i alla sammanhang. Men vi har kommit långt. Blir ledsen över människor som kritiserar "glittermensfeminism"."

*

"Jag längtade ihjäl mig efter att få mens, läste allt som kom hem i brevlådan i form av reklam, kände också på mig att det var tabu och utforskade enbart på egen hand. När jag fick mens som 13-åring fattade jag inte vad det var utan blev ledsen och rädd. Hade mamma att prata med då. Ångrade min längtan i efterhand eftersom jag inte kände mig redo att bli vuxen. Kände mig obekväm med bindor och sällan förberedd. Hittade tamponger och tyckte livet förenklades avsevärt. Nu känns det ok (17 år och 2 barn senare) och jag har inga problem att tala om mens även om jag föredrar att hålla min egen diskret. Skulle önska att jag kunde styra lite mer över den a la p-piller, men tål inte hormoner så jag får överleva..."

*

"Mens är för mig förknippat med smärta. Från när jag som 13-åring ung tjej fick mens första gången till jag som 30-åring fick diagnos endometrios. Har bollats runt mellan vårdcentraler, gynekologer och smärtutredningat. En läkare trodde det var psykiskt. När jag fick korrekt diagnos och även behandling har det blivit bättre, även fast jag fortfarande har ont då och då. Är dock både ledsen och arg över att jag tvingats leva med svåra smärtor i drygt 15 år. Enkom för att ingen bryr sig om våra kroppar och våra liv."

*

"Jag tycker det ska informeras bättre om mens. Alltså jag vill ha det som ett riktigt informationsmöte redan i 4an där man noggrant förklarar hur binda, tampong, menskopp eller menssvamp används. Sen vad som är normalt och inte, vi ska inte lära unga tjejer att det ska göra ont vi ska lära dem att mår man så illa att en inte kan gå till skolan så måste man söka hjälp hos läkare. Få bort normen om den starka kvinnan som bara står ut och står ut.

Jag har alltid hatat min mens och fanns det ett annat sätt än ppiller att få bort den hade jag nog använt det. Försöker verkligen normalisera mens, prata om det öppet, jag tycker inte mens ska jämföras med bajs och sex utan för att kvinnor ska våga prata mens måste någon ta första steget."

*

"Jag minns mestadels skammen. Skammen över att få mensen sist i klassen , som om alla tjejer hade den där stora hemligheten som jag inte kunde förlika mig med, kände mig så utanför. "I början blöder man lite" hade mamma sagt (hon menade säkert väl) - det kom en störtflod och jag satt på toa och skrek förtvivlat på mamma medan hela toaletten såg ut som ett blodbad. Jag var helt svimfärdig av paniken. Sen kom nästa skam, bindorna. Fy fasen om man råkade tappa ut en ur väskan så någon annan såg. Vi hade kodord till varandra jag och 2 tjejer , där vi efter varje lektion (om någon hade mens) ställde sig upp framför de andra och frågade diskret om "kusten var klar". Sedan fortsatte det flera gånger under tiden man gick i någon korridor. Vi sa ofta "snem" istället för mens. Fick mensen när jag var runt 13 och fattade inte hur jag så gärna hade kunnat önskat att få detta helvete. Sen när vi var runt 14-15 år så pratades det om tamponger - som ett alternativ till att slippa skammen kring bindor. Kommer ihåg att det brändes i hela mitt underliv när jag förde upp tampongen första gången och jag kunde knappt gå och var livrädd att den på något sätt skulle kunna ramla ur. Efter 6 tim när jag skulle byta och dra ut den så gjorde det så ont att jag grät på toa - och det var som att min kropp fått en chock , för jag hade inte blött en endaste droppe under den tiden. Jag minns inte ens när jag slutade skämmas över att köpa bindor eller tamponger på affären. Tror det var någonstans när jag var mellan 20-25år, så rotat var det! Hur sjukt är det inte att uppleva denna skam i nästan 10år (från då jag började handla själv), å det gällde ju bara att handla - skammen för blodfläckar höll i sig länge och har sakta avtagit med åldern.

Nu med åldern har mensen fört med sig en massa andra besvär - mensvärken är värre och jag har funderat på om jag borde utredas för pmds, dock hindrar rädslan över de biverkningar som tyvärr kan bli bestående så det känns lite som att stå att väga mellan pest eller kolera."

*

"I was so freaking angry when i got my period at 13. At that point i didn't wanna be a girl (bc everything related to girlhood was somehow inferior and embarrassing) and i most certainly didn't wanna be a woman (even more inferiority and embarrassment). I hated it from the start. At first it was just really irregular and always came when we were supposed to go on holiday or smt. I was ashamed so ashamed, i was always afraid someone would see the pads in the trash etc. I also felt really, REALLY uncomfortable wearing a pad, it would always leak and i couldn't stick a tampon inside of me if my life depended on it (that was until i finally found the ones with the setting thing, the cardboard tube around it).

When i was around 18 i still hated my period with a burning passion. Not so irregular anymore, just really messy and inconvenient, i felt. Then i got two episodes when i woke up in the morning and literally had to crawl crying in to the bathroom and lie in the hot shower bc i was in so much pain. At that time i was dating a man so i went and got the pill to stop those episodes from happening. I know many ppl are strongly against the pill but for me it helped bc it was less painful and so regular i always knew exactly when i'd get my period. I felt it gave me a lot of freedom.

After about 5 years i stopped taking the pills. Period got a lil more unpredictable again but regular enough and pain is manageable with pain killers. And then i discovered the mooncup, hallelujah!! It took me a year to learn to use it but thankfully i didn't give up. 💪🏼 now, at 26, i'm finally comfortable with my period. I know pretty well when it starts and the cup gives me so much freedom. Doesn't feel like anything inside me and i don't have to worry about leaking or having to empty it every few hours. Life's good, period doesn't make me wanna throw a temper tantrum anymore! 🤗"

[kvinnosakens-blog]

GÄSTPOST: Kvinnohatet

Jag är fostrad i kvinnohat. Jag är formad i kvinnohat, formad till kvinnohat, fostrad till kvinnohat, doppad och rullad i kvinnohat, fucking kölhalad genom kvinnohat om och om igen. Jag är en kvinna och föddes som kvinna och växte upp och blev uppfostrad som kvinna, och precis som för alla kvinnor på denna jord skedde allt detta i en patriarkal, kvinnohatisk värld där allting som förknippas med kvinnoskapet nedvärderas, där nästan alla negativa mänskliga egenskaper förbinds till kvinnor, där våra kroppars förmågor och funktioner vänds emot oss, och vi får lära oss att det är så det ska vara.

Väldigt få av oss får ynnesten att kunna gå igenom allt detta och överleva flickdomen utan att svälja stora mängder av kvinnohat själva. Väldigt få kvinnor har kunnat skyddas eller skydda sig från att kvinnohatet sipprar ned i oss, i våra självbilder och vår syn på andra kvinnor liksom våra relationer till män, där vårt internaliserade kvinnohat givetvis leder till att all ondska män utsätter oss för faktiskt blir lite begriplig, eller i alla fall vår skuld och vårt ansvar. Väldigt få kvinnor har undsluppit att svälja ned kvinnohatet som vänds mot våra kroppar, sluppit att känna hatet och föraktet gentemot kvinnokroppen, gentemot bröst och kurvor, gentemot allt som sipprar över och går att greppa tag i, gentemot vårt blod och våra cykler, gentemot barnafödandet och allt det där otroligt verkliga, råa, jordiska, som mänskliga kulturer också i tusentals år har skapat konstruktioner kring som något smutsigt och lågt, något som gör att vi kvinnor inte kan nå samma andliga upphöjning och renhet som män, något som gör att vi hör till naturen och ondskan, något som gör oss irrationella och farliga, till de som lockar män i fördärvet eller omöjliggör för mänskligheten att resa sig högre. Förstår ni det ursinniga hatet som måste ligga i sådana föreställningar och känslor? Kvinnor görs till en börda, och den bördan tvingas vi att bära själva.

Och vad mer? Kvinnor kan inte vara vänner. Kvinnor är överdramatiska och skapar bara konflikt. Kvinnor kan inte köra bil. Kvinnor är svaga. Kvinnor är avfallsplatser för sperma och spott, tre hål att köra in kuken i. Kvinnor är förförerskor skyldiga till mäns snedsteg och våld, kvinnor förtjänar våld, en kvinna har bara ett värde om en man vill penetrera henne. En kvinna är otillräcklig om hon inte blir mor men blir hon mor är hon hela världens trasmatta att kliva på. En kvinna kan inte få bestämma över sin egen kropp, en kvinna är nationens avelssto, reproduktionsmaskin, kvinnor lurar män och blir gravida och använder abort som preventivmedel. Kvinnor dansar med djävulen och kvinnors konstiga underliv - mer eller mindre ett mörkt, värdelöst hål - luktar fisk, yuck.

Kvinnohatet ter sig naturligt. För alla med kvinnohatet instucket i huden, för alla med kvinnohatet internaliserat kommer det därför att kännas som en befrielse, som att andas ut efter att ha tvingats hålla andan alltför länge, att få bekräfta det och få bekräftelse på det. Att få hata kvinnor lite. Att få radera ut kvinnor. Att slippa det där tunga, klibbiga kvinnoskapet och att prata om det. Att straffa kvinnor, att skala ned kvinnokroppen till sexobjekt och namnlöst ingenting. För att inte hemfalla helt åt det och låta det vinna måste vi alltså kämpa dagligen: rannsaka och syna oss själva, rena oss själva, fundera över varifrån känslorna av obehag och ovilja kommer, varför vi skäms och tycker att det är äckligt. Gå emot den där första känslan av befrielse inför kvinnohatet och utraderandet av kvinnan och kvinnoskapet. Av just den orsaken är jag ytterst misstänksam mot allting som syftar till att “neutralisera” det som har med kvinnor att göra. När människor tycker att vi ska prata om “gravida personer” istället för gravida kvinnor. När människor tycker att vi ska sluta kalla abort, mens och graviditet för kvinnofrågor. När människor anser att saker som verkligen har specifikt med kvinnor och kvinnokroppen att göra ska omtalas med ett “könsneutralt språk”. När flickor och kvinnor försöker lägga ifrån sig kvinnoskapet och sin egenskap av kvinna och tror att de når befrielse genom att kalla sig, “identifiera sig som” något annat, vilket aldrig blir annat än en bekräftelse på att de har gått på patriarkatets hemska könsnormer och förakt mot kvinnan och försöker distansera sig från det genom att distansera sig från kvinnoskapet. Att radera ut kvinnor och frånta kvinnor all betydelse är åh så befriande för den som är doppad och rullad i kvinnohatet. Men det gynnar såklart bara patriarkatet och de som vinner på kvinnohatets fortlevnad. Utraderandet av kvinnan och det könsneutrala språket bekräftar bara kvinnohatet än mer, realiserar det, får cirkeln att slutas helt. Bort med kvinnan. Bort med orden för att prata om henne med. Bort med erkännandet av kvinnans verklighet. Bort med kunskapen om de kvinnospecifika erfarenheterna. Radera, radera, radera allt det enligt patriarkatets linser smutsiga, klibbiga, tråkigt stela, irrationella, jordiga, inaktuella. Andas ut, andas ut, andas ut.

Jag vill säga: kvinnor, dansa i månskenet och yla mot månen. Ta på era kroppar och doppa dem nakna i en ren tjärn. Prata om er mens och om er värk och om födseln eller oviljan att föda. Var stolta. Älska varandra, älska er själva. Kalla er vad ni är: kvinnor, kvinnor, kvinnor. Kvinnohatet är en ondsint kraft och vi har doppats i det och fostrats till det sen vi föddes. Vi får inte ge upp motståndet nu, eller vetskapen om att vårt kvinnoskap har ett värde, en verklighet, en plats i denna värld. Vi är ingenting att skämmas över, och vi är inte dem som låter oss underkuvas mer.

[kvinnosakens-blog]

Kvinnors rätt till sina kroppar

Underordningen av kvinnor, objektifieringen av kvinnokroppen och kontrollen över kvinnokroppen är ett globalt system, djupt inbäddat i den mänskliga historien och kulturen, som försäkrar en ojämn fördelning av makt, en överordning av en grupp av människor och ett närmast inbyggt motstånd mot kvinnors kamp för frihet som kan ta sig olika uttryck men som alltid uppkommer ur samma system och syftar till samma sak: att kuva och straffa kvinnor och försäkra att ordningen som gör kvinnor till objekt att kontrollera och män till subjekt som kontrollerar upprätthålls.

Något av det mest förbjudna för en kvinna i denna värld är just att markera sig själv som ett subjekt. Att agera, att ha en vilja, att ta plats, begära, äga sig själv. Många kvinnor får tidigt och alltid märka att de i denna värld inordnas som ett objekt för andras begär och behov, som objekt för andra att göra något med och tycka något om, som andra får bestämma över. Kvinnokroppen, den fysiska, köttsliga, den kvinnor rör sig med genom världen, har gjorts till en spelplats för just detta förbjudna, till en yta där det anses ta sig uttryck - och till en plats där det ska underkuvas och besegras. Underkuvas, genom våld, genom lagar, genom ideal som alla syftar till att göra ett subjekt till ett objekt, som syftar till att frånta kvinnor makten över sig själva. Besegras, med hjälp av företeelser och föreställningar som syftar till att straffa de kvinnor som utmanar den ordning som säger att de är objekt, till för andra, till för att brukas, och aldrig människor med full rätt till sig själva.

Vi lever i ett samhälle där representationen av och samtalet om kvinnokroppen ofta handlar om vad andra tycker att kvinnor ska och inte ska få göra med sina kroppar, och vad andra vill göra med kvinnors kroppar. Sällan ges utrymme för vad kvinnan själv vill göra med sin kropp, och för uttryck för att kvinnan äger sin kropp helt och hållet. Kärlek till sig själv och sin egen kropp liksom att äga sin egen kropp är för många kvinnor en radikal handling och tanke, en kamp, en strid. Kvinnokroppen ses som ett verktyg, ett objekt eller en symbol som andra får tycka, göra och fantisera fritt kring utan att kvinnans mänsklighet egentligen tas i beaktande. Med en sådan utgångspunkt är det svårt att som kvinna få gehör för sin rätt till sig sin egen kropp, och att känna sig bekväm och trygg; när vad andra tycker och vad andra vill göra får företräde framför ens egen vilja och ens egna behov skapas en maktlöshet och en otrygghet, och framför allt begränsas ens handlingsutrymme och frihet, vilket i slutändan förnekar en ens fulla mänsklighet. Kvinnokroppen är en hårt kontrollerad plats, och den utgör ett slagfält för ständigt pågående strider om frihet och mänsklighet för kvinnor.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor, sexköp, trafficking, abortmotstånd, preventivmedelsförbud, våldtäktskulturen, sexualiseringen av kvinnors kroppar av och för andras blickar samtidigt som kvinnors egna sexualitet skambeläggs eller formas för andras behov, våra allmänt spridda kroppsideal, diskussioner kring vad kvinnor ska och inte ska ha på sig, allting hänger samman i ett system som utgår från en tanke: att en kvinnas kropp inte helt är hennes, att kvinnan inte är ett subjekt men ett objekt, ett verktyg, ett kärl för syften och planer utanför henne själv: för reproduktion, för andras tillfredsställelse, för kuvandet av hela kvinnan. Kvinnokroppen får aldrig bara vara utan utgör alltid en spelplats, ett slagfält, en kanvas för andras drömmar och fantasier. Kvinnor som tror på sig själva och har gott självförtroende ses ofta som arroganta och fåfänga - en kvinna måste vänta på andras godkännande. Kvinnors rätt att respekteras villkoras av andra beroende på vad de gör med sina egna kroppar. Kvinnors kroppar sexualiseras av andra, men de kvinnor som försöker uttrycka en egen sexuell agens straffas för det - något som starkt signalerar att kvinnokroppen finns där för någon annans skull, för betraktaren, för andra subjekt som ska agera gentemot objektet. Det är ett system som syftar till att tvinga in kvinnor i ett beroende, att tvinga dem att följa de uppsatta villkoren, att göra dem till andras ägodelar, att stävja dem som subjekt och göra dem till objekt. Det är ett system som spänner över en rad mekanismer och företeelser som visar att kvinnan ska betraktas, brukas, se ut för någon annan - ett synsätt som väver samman ideal och sexuell objektifiering med de föreställningar som leder till våldtäkt och övergrepp, som leder till sexuell trafficking, som leder till att kvinnans kropp ska kringbindas av lagar och inskränkningar av hennes frihet.

Så länge kvinnor inte har full bestämmanderätt och fullt ägandeskap över sina egna kroppar har vi inte de fullkomliga rättigheter som alla människor förtjänar. Samhället kommer inte bli tryggt, och alla människor kommer inte leva i frihet, förrän föreställningarna kring kvinnors kroppar som inte helt våra egna har försvunnit. Kvinnor existerar lika mycket för sig själva som män gör, och att det ens är något vi behöver poängtera är absurt. Tyvärr behövs det, i allra högsta grad. Det ligger på oss alla att skapa ett skifte i hur representationen och samtalet ser ut, och motarbeta alla uttryck för kvinnor som objekt, istället för handlande, viljande, tyckande subjekt. Om vi ska kunna förändra verkligheten på djupet måste vi också möta alla föreställningar som ligger till grund för objektifieringen av kvinnokroppen och förnekelsen av människors rätt till sitt eget liv, till frihet och mänskliga rättigheter, och till sin egen kropp. En människas kropp ska inte vara ett slagfält: en människas kropp ska vara hennes, odiskutabelt och okränkbart

[kvinnosakens-blog]

Verklighetens Handmaid’s Tale

Margaret Atwoods The Handmaid's Tale kallas för en dystopi och en saga, men för många kvinnor i världen är den snarare en symbol för en mycket påtaglig verklighet. Boken som nu har blivit serie skildrar också en mycket verklig struktur, en där kvinnors kroppar inte är riktigt deras, en där kvinnors biologi görs till en fångenskap, en där kvinnor ses som vandrande livmödrar och enskilda kroppsdelar fritt fram för andra att exploatera, och en där exploateringen av kvinnor ursäktas, till och med försvaras, för att andra ska få vad de vill ha. Från sexköp till förbud mot abort till surrogatmödraskap till de nya idéer som nu dryftas där folk vill att det ska bli möjligt att transplantera kvinnors livmödrar till manskroppar återkommer samma sak: kvinnors kroppar ses som enskilda delar och objekt, till för andra att tjäna pengar på eller få sina drömmar uppfyllda genom. Och de som detta, som alltid, drabbar mest är de redan mest marginaliserade och utsatta kvinnorna. Kvinnorna som både kvinnor men framför allt män från västerländska nationer utnyttjar för att de kan. Kvinnorna som inte ges något val. Kvinnorna som drabbas av de globala inskränkningarna på kvinnors reproduktiva rättigheter och får betala med sina liv. Ja, The Handmaid's Tale är en dystopi, och det är en dystopi som många kvinnor lever mitt i. En mardröm som andra människor gör verklig och som visar oss att kvinnors biologiska, materiella verklighet är långt ifrån ett ämne som vi är färdiga med och kan bortse ifrån.