Allt fler kvinnor har fått nog
Det är uppenbart att allt fler kvinnor radikaliseras i sin kvinnokamp och feminism. Att allt fler kvinnor har fått nog. Utmaningarna som möter oss kommer från många håll och har alltid gjort, men när nya dyker upp, som kräver av oss att vi raderar oss själva och förnekar vår unika existens – ett hot mot vår möjlighet att föra en kamp mot allt det andra som möter oss i form av könsbaserat förtryck, våld, könsnormer, sexuell exploatering och reproduktivt förtryck – då får vi nog. Vi hör det från mammor och mormödrar, från döttrar och småsystrar, från kvinnor som tidigare inte varit insatta och engagerade i feminismen och från kvinnor som tidigare har varit queerfeminister och kallat sig ”icke-binära”. Ett ”det är nog nu”. Vi kan inte förneka vår verklighet, vi kan inte förneka verkligheten för andras illusioners och fantasiers skull längre. Vi kan inte dalta mer med män som vägrar ta ansvaret att hantera sin psykiska ohälsa på egen hand. Vi kan inte utplåna oss själva och våra behov för att de som de bortskämda, privilegierade män de är kräver att allt ska finnas för dem och behaga dem, "annars ...". Vi kan inte lägga ut röda mattan in i feminismen för män som uttrycker sadistiska fantasier och hot mot kvinnor som inte tycker som dem. Vi kan inte låtsas som att ”kvinna” är ett tomt begrepp för män att fylla istället för den väldigt uppfyllda verklighet, uppfylld av oss, som det egentligen är. Vi kan inte låta bli att prata om våra kroppar, att benämna dem som kvinnokroppar, att prata om menstruation och graviditet och abort som kvinnofrågor, bara för att vissa män vill ha plats i ett kvinnoskap som inte har plats för dem. Vi kan inte tyst se på när män hävdar att de är "bättre kvinnor" än faktiska kvinnor eller har "kämpat mer för sin kvinnlighet" än oss och därmed förtjänar mer plats och utrymme i feminismen, när att vara kvinna bara är en materiell verklighet, inte något man kan tävla i (vilket patriarkatet dock länge försökt få oss till att göra) och "kvinnligheten" de vurmar för är något vi kämpat för att bli fria från eftersom det är ett förtryck. Vi kan inte acceptera hotet att manliga våldtäktsmän och pedofiler registreras som kvinnor och får tillgång till fler offer bara för att de har en odefinierbar ”känsla” som egentligen inte har något med att vara kvinna att göra. Vi kan inte acceptera ett förstärkande av de könsnormer som förtryckt oss så länge bara för att män fascineras av, lockas av eller går igång på dem. Vi tycker att män kan bära vilka kläder eller förändra sina kroppar och genitalier hur mycket de vill - den radikala kvinnokampen handlar ju bland annat om att krossa könsnormer och skapa acceptans för könsstereotypöverskridande uttryck -, men vi accepterar inte idén att det gör dem till kvinnor, eftersom det vore att reducera och förminska oss faktiska kvinnor och vad vi är något oerhört. Detta är vad fler och fler tjejer och kvinnor känner. Hoten mot oss börjar bli uppenbara; närvaron av kvinnohatiska män inom feminismen kännbar; konsekvenserna av en ideologi som säger att könsnormer är verkliga, inneboende och bestämmer ens kön börjar bli tydliga. Och vi kan inte acceptera det. Vi har fått nog. Ingen av oss förespråkar våld, diskriminering eller förtryck. Ingen av oss har “blod på sina händer”. Ingen av oss är ansvariga för andras psykiska ohälsa (hur mycket patriarkatet än vill lägga ansvaret för mäns känslor på kvinnor). Ingen av oss säger ifrån för att skada andra individer. Ingen av oss är en mobbare (det är bara de män som förminskar kvinnor, raljerar över kvinnokampen, hotar att bränna eller våldta så kallade "terfs", förföljer och drevar mot kvinnor och förvränger kvinnors ord för att omöjliggöra vår kamp). Vi försvarar bara oss själva och vår existens, vår kvinnokamp, vår analys som bottnar i vad vi vet om förtryck och att leva som kvinna i denna värld. Vi har rätt till det. Vi har fått nog, och vi vet nu att vi har rätt till det.