I väntan på ett liv
Först. För er som undrar - the Stork has not landed. Dagen D är passerad, men Lillkillen verkar inte ha bråttom ut i världen. Och visst, varför stressa när man kan softa och ha det skönt i 37 gradigt vatten.
För att vi ändå ska få lite fart på det här lanserar jag här och nu ett vad. Lillkillen vs Undertecknad. Jag hävdar, och slår vad om, att jag hinner springa minst 10 mil innan Lillkillen hinner ut. Känn på den. Vi startar idag. I potten, ett par supersnabba lättviktare från Adidas, storlek US 2, vikt 54 gram.
Det åtråvärda priset för den av oss två som tar hem vadet.
Så långt om väntan på ett (nytt) liv. Mer om det kommer med all sannolikhet här i bloggen framöver.
Under tiden pågår ordinarie verksamhet. Träningspassen avlöser varandra. Vissa dagar är det upp, andra är det ner. Och ner var det i allra högsta grad igår. Ett trevligt distanspass i Nackareservatet var planen, kryddat med lite tempoökningar i uppförsbackarna. Visserligen låg dagens lunch, en matig kasslerlåda, rätt tung i magen inledningsvis men sådant brukar gå att springa bort. Inspirerad av den friska skogsluften rullade passet på ganska bra, ända tills jag en bit in på milspåret runt Hellasgården möttes av det här.
Här fick den trevliga skogsrundan ett abrupt slut.
En bergsvägg. Det var bara att börja klättra. Strax efter den ofrivilliga klätterturen började plöstsligt kroppen spjärna emot. Något stod inte rätt till. Det gick nu så långsamt att jag knappt orkade passera herr och fru Stavgång. När så kasslerlådan hotade med komma tillbaka var det bara att lägga ner. Ett DNF (Did Not Finish på löparspråk) helt enkelt. Kan faktiskt ha varit första gången jag avbröt ett löppass i förtid.
Det blev myrsteg hem de sista två kilometrarna och jag konstaterar att bergsväggar och kasslerlådor inte är någon bra kombination.
Efter ett dåligt träningspass blir man i alla fall glad av den här utsikten.
