"Det finns inga objektiva nyheter, det finns valda berättelser."
För några veckor sedan hörde jag en radiointervju i P1:s Medierna med Johan Ehrenberg, ansvarig utgivare för den rödgröna tidningen ETC. Ehrenberg förklarade att han vill vara tydlig med vem han är, vad han står för, och hur det påverkar vilka nyheter han väljer att berätta. Inte en särskilt kontroversiell ståndpunkt. Att alla människor är subjekt och att det, som journalist, är särskilt viktigt att på ett medvetet sätt förhålla sig till sin egen bakgrund, sina åsikter, sitt sammanhang – det krävs det ingen journalistutbildning för att förstå.
Men för reportern från Medierna verkade detta ändå vara överraskande ny och okänd mark. Skulle en journalist alltså inte kunna vara objektiv? Menade Ehrenberg att det är “journalistiskt mumbojumbo” att “de flesta journalister har en idé om att de försöker berätta sanna historier utifrån objektivitet och opartiskhet”? Så till den grad oförstående var han inför denna, vad det verkar, svindlande tanke, att jag började undra (hoppas?) om det var så att han verkligen inte förstod själv, eller om han kanske trodde att jag, lyssnaren, inte förstod. Varpå jag kände mig totalt idiotförklarad.
Det här illustrerar ganska bra den senaste tidens debatt om den så kallade opartiskheten inom public service.
Visst stämmer det, det som reportern i Medierna sa. De flesta journalister bör ha en idé om att försöka vara objektiva och opartiska. Men att utifrån det dra slutsatsen att det är möjligt att faktiskt vara helt objektiv – det är att ta det ett steg för långt. Public service verkar i det här avseendet inte på andra premisser än oss vanliga, dödliga. Deras uppdrag gör utmaningen större. Men förutsättningarna är fortfarande samma, och lite enklare blir det ju om man erkänner det.
Det finns något djupt motsägelsefullt i att man plockar bort personer som Soran Ismail, som öppet uttrycker sina åsikter, och samtidigt låter Alexandra Pascalidou, som aldrig har kunnat leda en debatt utan att delta själv, moderera P1 Debatt, ett program som man själv säger har tagits fram just med tanke på de kommande valen. Soran och Alexandra står för samma åsikter. Den ena är öppen med sina. Den andra låter sina genomsyra en debatt som man vill få mig som lyssnare att tro är objektiv. Vad är att föredra?
Det självklara svaret är naturligtvis att det är lättare för mig att ifrågasätta Sorans åsikter än att sätta fingret på vad som känns så fel med den (i Pascalidoufallet i och för sig inte så subtilt) styrda debatten. Men det verkar från SR:s sida finnas en djup rädsla för att jag, den okunnige och lättpåverkade väljaren, inte ska kunna värja mig om någon uttalar en tydlig åsikt. Man vill så gärna ta mig i handen och varsamt men bestämt leda mig in på den rätta vägen.
På SvD Opinion konstaterade Per Gudmundson i veckan att det är ett större problem för SR att 82 procent av deras journalister sympatiserar med de rödgröna, än att man har en enskild programledare som inte kan hejda sig från att öppet uttrycka sina politiska åsikter. Är någon förvånad över denna siffra? Nej. Public service har väl alltid varit mer eller mindre vänstervridet – på sitt eget konservativa vis. Men frågade man en SR-medarbetare om hen tror att detta påverkar deras nyhetsurval skulle man förmodligen – att döma av den senaste tidens debatt – mötas av ett tvärsäkert nej. Come on!
