SVANSJÖN
Ikväll börjar sommaren. Jag lägger mig i soffan och käkar glass, bär och kex. Ska kolla på Dokument Inifrån som syrran tipsade om. Stämningen är inte harmonisk och självtillräcklig. Jag är rädd.
Anledningen till att jag skriver det här är för att slippa mörka mina hemligheter. Slippa maskera dem i ett sorglöst sommarlov med ändlösa häng i kompiscrews som åker och badar, ligger i parker, hänger på balkonger, drar på loppisrundor och sitter på ölkafé. Nog för att jag också kommer drälla en del på ölkaféer och i parker osv. Men jag är livrädd för sommaren. Det känns som när det blir fredag och alla peppar inför helgen och jag mest oroar mig för om jag kommer vara ensam och sorglig och inte alls trygg, social och eventuellt kulturell. Sommaren känns som världens längsta fredag när alla redan har planer för helgen och jag går med känslan av att ha missat något.
Förra sommaren var jag ensam typ hela tiden. Det var som att ingen jag känner var kvar i stan och här gick jag och jobbade på JP Disco, varvat med att vara ledig och ensam. Jag var mentalt och känslomässigt nära på utbränd efter en vinter/vår av arbetslöshet, framtidsångest, jobbcoacher, relationshaverier, trippla inspelningar med Göteborgs Indiekör + avslutande femårsjubileum, psykologsessions, nackproblem samt nytt jobb bland miljarder sladdar, högtalare, skivspelare, bokföring, sceninstallationer, varuregister och kassasystem.
Med detta gick jag in i sommaren. Jag visste inte var mina närmaste homies tagit vägen (fanns de, eller hade jag missförstått det också?) och kände mig för alien och trasig för att försöka hänka på olika existerande och sammansvetsade gäng. Jag promenerade till Härlanda tjärn efter jobbet, med Tjajkovskijs Svansjön i öronen, och badade för mig själv i kvällssolen. OBS sant. Folk med fluffiga golden retrievers badade bredvid mig. Jag vet inte hur många gånger den där jävla Svansjön vindade i mina lurar och högtalare. Tillsammans med Jean Michel Jarres 3 Cult Concerts och Kråkan pt II grät jag mig genom sommaren. OBS sant. Jag grät p.g.a. skäl själ.
Stuff changed. Idag mår jag sjukt mycket bättre. Ändå är jag rädd för sommaren. Varför skriver jag detta på min feministblogg. Jag vet inte det. Men jag vet att jag är så jävla trött på mitt eget och alla andras sminkade internetliv, och att den hemliga ensamheten ändå inte försvinner av sminkningen.
Jag lovar. Jag kommer inte att vara för upptagen och speciell för att leka, starta band, dricka öl, ligga i parker, gå och bada, spela kubb, fnysa åt folk som går på lina i parkerna, hänga med hundar, sova sked, sitta vid kanalen, gå i skogen, somna i solen, planera konstprojekt och spela spel. Står alltså till feministrevolutionens förfogande. Och jag har inget hemligt, utvalt, sammansvetsat kompiscrew som jag gör allt tillsammans med; det är alla andra som har egna crews de hänger med, har jag fått för mig. Och min enda hemlighet är alltså att jag alltid känner mig fånig, som en alien, ensam och larvig. Så, nu var det sagt. När ni ser mina sminkade sommarbilder vet ni vilken idiot det är som har tagit dem.
På torsdag skall jag och Andreas gå på Svansjön. Lämpligt va. Portugals nationalbalett kommer till Göteborgsoperan, och jag tar sommaren tillbaka.
Hej. Tack för visat intresse, välkommen åter. Vänligen, er lillebror.