Det började som ett sms som dök upp hos mig när jag va i Danmark. P frågade då om vi skulle gå på nån klassisk konsertgrej ihop. Jag var så obekväm i Köpenhamn att hans sms made my day. Jäjj :) Han ville spendera mer tid med mig, mitt ego bara...:)
Eftersom det var på kvällen så gick hela dagen till att mest vänta och halvsova för jag va skittrött. (sovit som en retarderad hamster i vanlig ordning). Bussen som jag skulle åka med kom aldrig så jag fick ta en annan och gå av på okänt ställe och mest leta mig rätt. "Ah, det är nog lugnt". Aka jag gick lite vilse. Väl framme var det ett folkhav och jag ba...var sjutton kan han vara? Då ställer han sig upp som en sån där som vinkar in flygplan och flaxade, haha. Skitbra.
Jag var svettig, nervös och allmänt ...ja deHÄR är inte min scen. Men han var lugn och snäll så jag lugnade mig väl lite...vi försökte prata men det var sånt sorl att det var svårt.
Sen började de spela. Första låten kände jag faktiskt igen. Jaba näää det äju den Här! Typ en av de 10 låtarna jag känner till :D. Nästa var Blumine med Mahler. Den hade riktigt vackra delar. Sådär att jag bara blundade och njöt. I get this. 100 mil från punk. En sofistikerad värld av renhet. Lite smärtsamt ibland. Sen va det nån Strauss jag inte greppade, kanske lite kul osen efter den stängde jag tydligen av. DÅ kom nån heartwrenching grej tydligen. Då va jag i lala land. Det började droppa lite och bli kallt. Jag lånade ut lite filt som jag var himla glad att jag tog med.
Det gick fort och plötsligt va det över. Jo! En fågel crappade på min luvtröja. Av alla ställen liksom! Ska tydligen betyda tur :)
Det började regna och vi stod kvar lite efter sådär hm...jag tror vi båda kände lite...let's... continue? Han sa att han kunde visa mig pilgrimsparken och jag tyckte ja men visst. I regnet. Så där gick vi. I början gick det rätt ok. Men jag var obekväm och det blev stunder då vi bara gick och inte sa nåt. CriNge. Tyckte tydligen inte han. Men det lossnade när jag slutade bry mig så mycket. Whatever liksom.
Nånstans då kom vi in på hans barndom. Jag hade ju sagt att han kunde öppna sig för mig och jag kunde hobbypsykologa eftersom han inte får nån fucking hjälp. And the horroshow began. It was...dark. Jag lyssnade och gav min tolkning och råd.
Vi bara pratade och märkte inte ens att vi hade lämnat parken och hade vandrat ut i stan. Vi sa nåt om det men sen tyckte vi båda äh, let's continue. So we did. Vi gick och pratade och hamnade i en ny park och till sist frågade han om vi skulle gå till ribban. Jag ba oj! är vi där?! Så vi gick dit. Nånstans där ville han inte gå i sanden och få in sand i skorna och det ihop med att han sa nåt med att han brukade gå barfota där ledde till att jag ba äh, jag tar av mig skorna och går i strumbyxor, vilket han kommenterade om nåt att går inte de sönder då? Jag sa att det va lugnt. Han stod och funderade i sann P anda om hur han skulle göra. "Man kan ju ta av sig skorna". Jag sa nåt i stil med det är väl bara att göra? Och vips gick vi omkring barfota i skymningen.
Det var blött av regnet och det blev fort kallt och geggigt, varpå jag tyckte hm...hur bra vade här då. Men vi gick där och babblade vidare om allt och ingenting och det glömdes bort. Jag frågade vad han verkligen saknat när han växte upp, då det ger en indikation vad man kommer söka (woah skrev sakna först, freudian! kanske är det som sakna ger- söka) här i livet. Han sa att det han verkligen saknat är kärlek. Mitt hjärta dog lite. Han hittade en liten söt röd ros på marken och gav till mig, vilket var fint (men nån mikrodel av mig reagerade lite som hm.. inga andra saker nu bara).
Stämningen gick från väldigt mörk och emotionellt stark till mer lekfull och vi hamnade i nåt himla ställe med nyklippta växtgrejer som gjorde rätt ont att gå på. Det blandat med tistlar, grus och allmänt helvette var intressant att gå barfota på :). Sen där nånstans lyckades jag trampa på en humla som brände skiten ur min fot och jag började må illa. Jag fick lite panik och trodde att jag skulle behöva åka ner. Jag började ojja mig och sa det till honom så vi stannade upp och nånstans där så frågade han nåt om jag typ var hypokondrisk, varpå jag sa ja jo det är jag ju. Då sa han typ då är det nog därför du mår illa. Sen fortsatte vi gå. Det brände men det gav sig. Jag dog inte och fokus blev på annat.
Jag märkte det knappt men plötsligt var det mörkt. Vi gick förbi en toa och han behövde gå men det var stängt. Men av nån anledning så var toagubben Precis där och öppnade åt oss. Först var det bäcksvart och dörren åkte igen med en smäll jag tyckte eh...nej? men han tände och när jag skulle sträcka mig efter pappret så fanns det inget. Oooh ..great. Men sen ploppade han dit en ny rulle som om han läste mina tankar. Efter det drack vi från nån kran på sidan av huset och man fick dricka upponer och direkt så satte jag vattnet i halsen men sen fick jag kläm på det. Det va kuligt :)
Vi vandrade vidare på gräset tills vi plötsligt kom fram till en lång väg som kändes som ett vägskäl. Var...ska vi nu? Han tystande då och sa att klockan var ganska mycket. Hon va nog närmare 23. Jag som typ inte har gränser var ändå väldigt tacksam för att han då bestämde att det fick räcka och han följde mig till bussen. Geggiga kalla fötter som fick åka ner i skorna igen.
Sen när vi stod och väntade där på bussen så upplevde jag...jag vet inte men Då vart det weird och cringe, iaf vad jag tyckte. När jag då frågade vad han tyckte om dagen sa han...."hm...positivt", varpå jag tyckte positivt?! Han skrattade och tyckte att jaha räcker inte det? :) Jamen typ trevligt och berikande. Det tyckte jag var mycket bättre och vart nöjd. Jag höll med, berikande kändes det som. Han kramade om mig och sen puttade han mig mot bussen och jag pös hem.
Nu såhär i efterhand så låter det som det skulle kunna varit himla romantiskt att efter en klassisk konsert vandra över hela staden gå barfota längs stranden i skymningen, få en röd ros och leken och whatnot. Men jag vet inte, det kändes inte så. Det var väldigt trivsamt att vara med honom och vi funkar men det var aldrig så att jag kände datevibbar. Kaaanske att det kom några sånna vid bussen jag vet inte. Men det hade jag inte gått med på.
Men det var en riktigt mysig dag och jag älskar att den kändes så ...levande? Nånstans där i alltet så frågade han vad jag drömde om och jag sa typ först lite sådär kitesurfing och lite sånna där standardgrejer men sen så pausade jag lite och sa att det jag verkligen vill ha är nog liksom äventyr och känna mig levande. Han sa nåt i stil med att han höll med. Och honestly det är det jag söker. I want real good memories och inte mer mellanmjölks meh. Den dagen var inte mellanmjölk. Den var full av känslor allt från really lowest low till high. Leave it till en kräftdude att ge den berg o dalbanan. Men det är lustigt, för jag känner igen mig i vissa grejer med honom.
Jag uppskattar verkligen mycket saker som sker omkring mig nu. Att det gick så rackarns bra på kubb idag tex. Who knew liksom? :D Det va riktigt kul när jag bara slappnade av istället för att tänka och försöka, och jäklar...då blev det tydligen så att jag ägde lite, haha. Mr jag spelar med andra för jag gillar och vinna blev lite muttrig märkte jag. Jag kanske skulle va med men liksom inte vinna sådär. :) Oh well, jag tog för mig och jag hade kul.
Resan vandrar vidare. T sa nu ikväll att han var stolt över mig och att jag kommit långt. Mycket har hänt men jag vill att Mycket mer ska hända. Jag hörde Lambada låten idag där borta och det bara sa PANG! i mig och jag kom ihåg alla tankar som fanns i mig som 17 åring och hur jag på nåt sätt tyckte att den dansen symboliserade det jag ville ha ut av livet. Den gav mig en tankeställare, som om den var där och påminde mig.
Jag känner väl till syvende och sist att mitt liv är ju...MITT. Det är mina minnen jag skapar nu och de besluten jag tar en efter en formar min identitet.
