I ett samvälde, utan yttre fiende, blir det istället inbördeskrig och man rasar mot varandra; denna vår kropp, när den inte vet vad den skall ägna sig åt, lakas ur och ansätter sig själv med bekymmer, grämelser, inbillningar, missnöjen och misstankar; den plågar och ansätter sitt eget inre och den vilar aldrig. Så jag tvekar inte att slå fast: den som är overksam, och det i vilken ställning som helst, om än aldrig så rik, i så gott sällskap, så lyckosam, och om han eller hon har allting i överflöd, allt vad man kan önska och begära, allt till belåtenhet - så länge han eller hon eller de är overksamma så är de aldrig nöjda, mår aldrig bra i kropp och själ, men är ändå utleda, sjukliga, förtretade, ändå äcklade, gnällande, suckande, sörjande, misstänksamma, kränkta av världen, av allt de stöter på, vill helst dö eller försvinna eller låta sig dras in i en eller annan idiotisk fantasi. Och detta är det verkliga skälet till att så många stora män, kvinnor och förnäma damer sliter med denna sjukdom i stad som land. Overksamhet hör till adelsståndet; man anser det vanärande att arbeta och tillbringar därför dagarna med sporter, tidsfördriv och förströelser, man kan inte tänka sig någon ansträngning eller någon förpliktelse. De äter gott, lever väl, lider brist på övning, handling, uppdrag (ty något arbete kan de som sagt inte tänka sig) liksom sällskap till sina nöjen. Därmed blir deras kroppar fulla av tjocka vätskor, gaser, av det osmälta, deras sinnen oroliga, tröga, tunga etc. De blir alltför lätt angripna av bekymmer, missunnsamhet, rädsla för krämpor, vresighet, gråtattacker. [...] Vart man än kommer, överallt, hör och ser man så mycket missnöje, så många och obefogade klagomål, rädsla, misstänksamhet; det bästa sättet att ställa allt till rätta är att sätta dem i arbete och ge dem något att tänka på; ty det är ju helt enkelt så att de är lata.
