Semmelmannen: The Return - Lillebrors bageri
Hur ser en drömdag ut för en som vigt sitt liv åt fastlagsbullen? Ja förutom en en minnesvärd eftermiddag i februari 2012 när er trogne tjänare åt 26 semlor på tre timmar, så är det dagar som idag Semmelmannen längtar efter när ökenhettan drar in över hängmattan valfri varm kväll i juni. Snöflingor som faller drömskt från himlen likt florsocker som pudrar sig över det lock som just idag råkar vara Vasastan och närmare bestämt Rörstrandsgatan. En magnifik dag på det hela taget, vilket både plikttroget och entusiastiskt firades med en semla från Lillebrors bageri.
Här ringlade sig en liten kö ut från kassan och snuddade trottoaren, och när jag slängde ett hököga mot de framförvarande kunderna kunde jag tveklöst konstatera att fler var ute i samma ärende som undertecknad. Något som i sin tur medförde att bagarna i det lilla bageriet spritsade grädde a la minute där bakom disken. En fröjd för ögat!
Lillebrors bageri ska ha all heder av att man inte ger sig in i det smutsiga slag som utspelar sig på vissa bagerier där man överträffar varandra i självutnämnt kreativa varianter på det bakverk som sedan generationer redan uppnått perfektion. Här har vi att göra med en nätt och vid en snabb anblick vacker liten sak. Vid en närmare granskning av det yttre lider dock skapelsen tyvärr svårligen av att man låter mandelmassan bre ut sig såpass att den bildar en tydlig bilring under grädden. Vissa kanske uppskattar magfläsk som kikar fram mellan en tröja och byxor men Semmelmannen är inte en av dem. Den tjusning det innebär att semlans allra heligaste är dolt vid en första anblick men avslöjar sig endast för den som bjuds in till en full kärleksakt är i mina ögon kanske det mest raffinerade i hela anrättningen.
När vi gläntar på locket märker vi till att börja med att det likt Fosch-semlan är ett tunt skuret lock. Beredd på det värsta efter nämnda semlas torra utanpåverk var det en surpris så god som någon att man här faktiskt lyckats med konststycket att få det tunna locket att bibehålla både saftighet och spänst, och att ge den försmak av semmelkroppen som varje semmelälskare här har rätt att förvänta sig. Vad vi ser här är egentligen ingen kärnfysik, utan bara en given följd av att servera semlorna färska och inte låta dem vila i en monter eller på en plåt med ökänt resultat.
När Semmelmannens käftar så glupskt hugger in i semmelkroppen möts han av en distinkt kardemummasmak, vilket ju som vanligt drar igång endorfinnivåerna till ett behagligt utgångsläge inför fortsättningen. Bullen har också en trevlig sälta och bjuder ett angenämt tuggmotstånd utan att för den delen förlora i saftighet. Tyvärr tycker jag mig ana en viss stickighet, en slags jästantydan, något jag annars förknippar med fabriksbakade kanelsnurror. Det förtar inte sötman, men det ligger kvar under hela ätproceduren och ger om inte en besk eftersmak så åtminstone en stickande sådan.
Den till vidden påfyllda mandelmassan är som brukligt ett kapitel för sig, men i just detta fall får vi göra något så unikt som att skapa ett kapitel i kapitlet. Lillebrorbagarn har nämligen definierat sig själva genom att man separerat rostade, hackade mandelbitar från den övriga mandelmassan och strött ut dessa på toppen av mandelmassan så de bildar ytterligare ett lager under grädden. Den mandeln är i sig mycket välsmakande men aningen väl grovhackad för mitt erfarna garnityr. Sanningen att säga har nog inget bageri presenterat så pass grovhuggna mandelbitar sedan Riddarbageriet 2011.
Men nu är vi framme vid 2018, och återgår till originalhandligen i den här historien, nämligen mandelmassan. Till att börja med döljer de rostade mandelbitarna effektivt alla mandelmassans övriga ingredienser, men mina vältrimmade smaklökar skickar blixtsnabbt tusentals intryck till semmelhjärnan för analys och det dröjer inte länge förrän de entydigt massmejlar budskap om vaniljkräm till ryggmärgen. Jodå, vaniljkräm. Det är inte alldeles vanligt i Semmelstockholm, men det förekommer. Det märkliga här är att den i förening med övriga delar gör att det smakar…gräddkola! Inte något man förväntar sig hitta innanför västen på en semla, eller vad säger ni mina unga vänner?
Grädden är oklanderligt vispad, len, fet och gräddsmakande precis som Semmelmannen vill ha den, vilket naturligtvis gör att en inre harmoni sprider sig i min redan innan gräddstinna lekamen.
Har ni läst ända hit kan ni säkert ana att semlan är uppäten redan tiotalet rader upp, hela tiden med ett glatt leende på läpparna om än avbrutet med diverse tankepauser kring kolasmakens vara och icke vara i semmeluniversumet. Lillebrorsemlan är utan tvekan god och bjuder som vi förstått på en del intressanta detaljer, som naturligtvis inte hamnat där det hamnat av en slump. Dock föredrar undertecknad en temla med mer finhackad mandel och utan vaniljkräm.
Pris: 40 kr. I dagens hårdnande semmelklimat har priserna stigit betänkligt sedan den februaridag Semmelmannen gjorde entré i semmelsverige. 2011 kostade en toppsemla likt denna på närliggande men numera nedlagda etablissemanget POCK 30 kr. Ett pris som idag skulle betraktas som ett fynd, när det är i princip omöjligt att hitta kvalitetsemlor under 40-kronorsstrecket.
Lillebrors bageri, Rörstrandsgatan 12, Stockholm
Utseende: 4 (akta er för bilringar)
