SoIF03: ”Avgrunden” [Kapitel 08–10].
En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 4:6.
Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.
Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Det här delmålet handlar framför allt om Sols och Dags hemkomst, och hur Sol därigenom kan göra något som övriga familjen inte gjort: titta in till Liv utan att först utannonsera att hon kommer. Som väntat tänker inte Sol inte sitta still i båten, hon är inte sen med att tala om för Dag vad som pågår heller:
Medan de lämnade hamnen, fick Dag hela historien serverad av en eldsprutande Sol.
Det finns en viss logik i att Sol vill göra sig av med svärmodern först, och innan de lämnar Oslo för Gråstensholm/Lindallén. Det ger nämligen Laurents en tid av smärta och sorg att förlora modern. Innan Sol för slut på pinan så att säga. Sols giftmord (som jag antar att det är) ligger helt i fas med Sols diaboliska sida. Men jag skall erkänna att jag är överraskad över hur handgripligt som hon tar itu med Laurents när nöden kräver det.
Säcken hade varit tung. Tyngre än hon väntat. Det var inte mycket som var helt av Laurents Berenius, då den nådde marken.
Kapitlet har också en del underliga formuleringar, som den här inför Sols besök hos Tyghandlaren:
Så smusslade hon litegrann i sitt hemliga förråd och stoppade ned något i sin ficka.
Kanske är det jag som är gnällig – men jag ser inte poängen i hemlighetsmakeriet i meningen. Vi vet ju vad Sol håller på med, och vi vet exakt vem det är som skall få smaka på Sols medicin. Så varför en sådan slapp formulering som om det är en anteckning i ett filmmanus?
Och sedan referensen till Norska flaggan, som i verkligheten tillkom 1821.
— Förresten var det en mycket vacker bukett, Meta. Viol och nyponros och mandelblom. Rena norska flaggan. Bättre kunde den inte vara komponerad.
Jag har svårt att se att Sol skulle referera till ”norska flaggan” när Norge i realiteten var Danskt och använde Dannebrogen. Den norska flaggan är ju i realiteten den danska, med ett blått kors tillagt för den dåvarande unionen med Sverige.
De här kapitlen cementerar också idén om att titeln ”Avgrunden” är Sols balansakt med de mörka krafterna.
Och hon visste, att för varje gång splittrades hennes sinne alltmer. Avgrunden blev för henne gränslandet, rågången mellan hennes två världar — och det stod allt klarare för henne var hennes hjärta hörde hemma, vart hennes längtan stod.
Sol får sin blåkulla ritt (eller rättare sagt flera) och jag misstänker att hennes beskrivning av ”Satan” är den ene av figurerna på bokomslaget:
Satan såg på henne och log. Och eftersom hans utseende bildades i varje människas egen fantasi, var han för Sol den vackraste, den mest åtråvärde och suggestive man hon någonsin sett. Gula ögon hade han — som hon själv — långsmala springor av eld, en satyriskt formad mun med vita, spetsiga tänder. Håret var kolsvart, lockigt och svallande, och den mörka kroppen…
Sol talar planerar dock att avstå från fler blåkullaritter och försöka få tillbaka balansen i sitt liv. Jag hade kanske gärna fått lite mer inblick i hennes kamp mellan vad som lockar och vad hon vet att hon måste göra. Istället ställs den saken bakom delmålets andra stora intrig: Dag 💘Liv. Det har ju hintats en del om att det komma skulle, redan under förra boken tror jag, och här slår det ut med full kraft.
Som jag nämnde redan i förra delmålet så talade ju Hanna redan i Trollbunden om att Isfolkets storhet skall komma via Silje/Liv:
– Han är inte den ende, invände hon. – Sol finns också. – Sol är ett blindspår. Det är du, flicka, som ska föra den förste, den store Tengels arv vidare. Du är den enda som kan omvända hans ättlings styvsinta ideer. Du, bara du! (SoIF1, Trollbunden, Kapitel 12).
Det antyder ju att Sol kanske aldrig får barn själv, kanske kommer hon till slut få sota för sin oförsiktighet? Men kanske är det också för att Dag (som skulle visa sig vara adlig) gifter sig med Liv? Hon är ju trots allt Tengels förstfödda. Hon kanske inte har gåvor själv, men kanske kan hon ändå föra dem vidare? Eller också är de inte viktiga alls för att bryta den förbannelse som vilar över familjen efter Tengel den Ondes pakt med djävulen.
Hur som haver så blir det lite spretigt med familjen som förfäras av Livs belägenhet och Sol som rider åstad och avpolletterar plågoandarna en efter en. Det blir liksom lite allt på en och samma gång. Och Dag som snabbt blir kärlekskrank. Det lär ju bli dem till slut, men vi lär få oss en del vånda innan det är över.
Personligen hoppas jag på viss insikt i Sol och hennes kamp för att hålla balansen mellan ljus och mörker i kommande kapitel.
(Ovanligt många citat denna vecka, men det kunde inte hjälpas).
Källor:
Boken @ Goodreads.
Boken @ libris.kb.se.
eBibliotek @ Axiell Media.
Biblio @ Axiell Media.
Norges flagga @ sv.wikipedia.org