ME01: “De Vandrande Städerna”.
Originaltitel: Mortal Engines.
Serie: Mortal Engines #01 (Mortal Engines Quartet #01).
Författare: Philip Reeve.
Översättare: Lena Karlin.
Publicerad: 2001 (på svenska 2018).
Medium: eBok/B. Wahlströms.
Lästes ihop med @kulturdasset i vår läsecirkel.
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Delmål 1 (Kapitel 01–05).
En av de frågor som ploppar upp under första delmålet är frågan: ”varför designade Nicholas Quirke den första rörliga staden?”; jag minns inte om vi får något svar på den frågan längre fram. Faktum är att jag slås av hur lite jag minns av den här filmen – kanske är det ett tecken på att det är dags att se om den?
Vi kastas hur som haver in i den actionfyllda hetluften direkt, genom att Natsworthy smiter i väg för att se infångandet/slukandet av den lilla gruvstaden Salthook. Hur fungerar en rörlig gruvstad? Och snabbt får vi möta de figurer som kommer att bli centrala: Valentine, Katherine och Hester. Och vi får genom de två sistnämnda reda på att det är något skumt i görningen både med Medusa och vad det är (minns inte alls faktiskt utöver fragmentariska detaljer) men också varför Valentine behöver hålla Hester Shaw och hennes bakgrund hemlig. Jag vill också minna satt det är något med Kathrines bakgrund som är viktig … men minns inte vad.
En bra start, och jag flög igenom de 5 kapitlen (jag hann givetvis glömma det under veckan och planerade för 2x2-kapitels sittning). Vilken bonus och få läsa ett extra kapitel.
Delmål 2 (Kapitel 06–09).
Hester ger en första inblick i vad de rörliga städerna föddes ur, jordbävningar och vulkaner låter som något som en mer flyttbar bosättning skulle ha lättare att överleva. Intressant att Crome och Valentine (utgår från att de jobbar ihop) arbetar så hårt med att motbevisa att de rörliga städerna spelat ut sin roll. Och föga förvånande så hänger Hesters föräldrar (iaf hennes Mamma) ihop med det mystiska vapnet Medusa och Valentine.
Det här med Jägarna (aka Återupplivade människor, som pyser ånga. Någon form av robotar/cyborgs?)
Givetvis måste den kvinnliga piloten som Valentine pratat om för Kate varit Hesters mamma?
Och resan till Handelspunkten var lite som ”dit och hem igen” efter att Speedwells borgmästare tagit Tom och Hester till fånga för att sälja dem som slavar när de kommer fram. Att Tom och Hester nu lär sig samarbeta och att den senare alltmer öppnar ögonen på Tom är viktigt. Någonstans har jag en misstanke (eller ett minnesfragment) att Toms föräldrar hänger ihop med Medusa de också på något sätt, och att de avpolletterades liksom Hesters mamma.
Inser igen: åh vad lite jag minns av filmen, men jag såg den 31 maj 2020 så det är kanske inte så konstigt. Bra nu när jag läser boken, men det blir till att se om filmen sedan, helt klart.
Delmål 3 (Kapitel 10–13).
Det är givetvis något som är fel med London, hemlighetsmakeriet Borgmästaren och Valentine pysslar med men också den personkult som verkar finnas runt den sistnämnda. Det blir nästan lite obehagligt när Valentine beger sig åstad och det är rena folkfesten kring det. Tom och Hesters räddare i nöden har dock koll på vem Valentine egentligen är, och även om det ser tufft ut nu hoppas jag att hon inte avpolletterats redan.
Intressant sidospår med Hester och jägaren ”Törnskatan”. Av någon anledning ”hörde” jag honom i en kallt skrapande röst som om den kom från en gammal sliten, billig vinylskiva som sett ett och annat.
Delmål 4 (Kapitel 14–17).
Katherine börjar på egen hand gräva i attentatet mot sin far, framför allt vill hon veta vad som verkligen hände och vem Hester är. Undrar om hon är redo för den eventuella sanningen hon kommer finna? Få lär vara beredda på att öppet säga sanningen. Ingenjörslärlingen Pod gör det sannerligen inte. Situationen nere vid latrintankarna lär dock vara en ögonöppnare i sig. Klart är att Katherine om inte annat har höga ideal.
Hester och Tom lär ha hamnat på en Piratstad efter att slutligen undkommit törnskatan (undrar om det verkligen slutar här – jägarna är ju som sagt svåra att ta kål på) men det är en piratstad med ambitioner. Undrar om Tom kommer uträtta några större under på Turnbridge Wheels?
En sak är säker – det kommer verkligen fram i boken hur bisarr den här världen är. Till och med om man jämför med andra post-apokalyptiska världar jag stött på.
Delmål 5 (Kapitel 18–21).
Katherine får sig ett uppvaknande och får sig en släng av ”växa upp fort”-syndromet. Det där med ”utlänning till dotter” stärker vad jag minns från filmen att Katherine inte är Valentines biologiska dotter. Jag har för mig att hennes härstamning är rätt viktig… När hon smyger sig in på ingenjörsmötet får hon sig ytterligare ett par sanningar till livs. Hon är fortfarande övertygad om att Valentine är en god person och att han blir lurad av Crome.
”Äsch, Valentine är borgmästarens handgångne man”, sade någon annan. ”Låt er inte luras av historikermärket. Han är lojal som en hund, så länge vi ger honom ordentligt med pengar och han kan låtsas att hans utlänning till dotter är en fin dam från High London.” (Kapitel 21)
Jag är inte så säker. Jag är heller inte övertygad om att idén att återuppliva gamla massförstörelsevapen är en fantastisk idé. Var inte det en av anledningarna att man hamnade där man är ”idag”?
Ohh. Vi korsar vägarna med Airhaven igen, och får höra mer om rebellerna som tycker att de rullande städerna spelat ut sin roll (de har nog inte fel) och vår gamla bekanta Fang skall vara en spion för dem. Spännande. Jag ser det inte som lika konstigt som Tom gör att Hester både anade att Fang var en spion eller är positiv till rörelsen. Hon växte ju trots allt upp som ”mossing”.
Spännande med en amfibiestad som klarar sig både på land och till vatten, även om det blir ett snabbt abrupt slut för Turnbridge Wheels. Peavey gråter över opportunisterna som slaktar den sjunkande staden som om han själv inte är en pirat som lämnade sina barn att dö i staden. Han gör sorti ur historien som piratkaptener som fått besättningen emot sig brukar göra, och det är bara Törnskatans uppdykande som hindrar Tom och Hester att gå samma väg. Spännande.
Delmål 6 (Kapitel 22–25).
Så Törnskatan vill göra Hester till en jägare – och hon tycker det är en bra idé? Tom verkar få henne på bättre tankar iaf, gott så då han också var den som ändade Törnskatan. Törnskatan som f.ö. fick ett väldigt fint slut med att återfå sin gamla identitet innan denne dog. Tom blir mer och mer fäst vid Hester vilket kanske är bra…
…då Katherine verkar falla pladask för ingenjörslärlingen Bevis som gömmer sig på museet. Det är intressant att Londonborna är så segerrusiga att de inte ser det horribla i vapnet de hurrar över. Undrar om hon börjar få grepp om vem hennes pappa är ännu?
Delmål 7 (Kapitel 26–29).
Undrar om MEDUSA är en förkortning för något… Med tanke på att det stavas ut med versaler?
Det sjunde delmålet blir en bergochdalbana för stackars Tom, han ryker ihop med Fang när hon vill sabotera London. Men kommer på bättre tankar och vill inte att han heller inte vill att Batmunkh Gompa skall förstöras. Och knappt hinner han sluta fred med dessa stridande känslor att skydda båda städerna innan Valentine dyker upp. Och nu verkar han helt och hållet vara motståndsman, och insett att London måste skyddas från Crome och Valentine.
Katherine lägger pusslet och inser att Hester kanske inte var utan legitima själ att vilja döda Valentine.
Trist att mista Anna Fang redan här. Skall bli spännande att se hur det går för Tom och Hester nu – och om Katherine kommer hjälpa dem för att rädda London undan sig själv.
Delmål 8 (Kapitel 30–33).
Kate går mycket riktigt igenom en liten kris när Valentine kommer hem, hon väljer iaf att konfrontera honom. Han tar till skuldkortet och skyller givetvis på henne – eller snarare att han ville ge henne en bättre framtid. (Vilket hon i realiteten haft). Här ser vi att det finns de som ser en stor skillnad på att äta en stad (dvs att delvis inkorporera den i sin egen) och utplåna en annan stad totalt. Men merparten av Londonborna verkar för segerrusiga för att inse skillnaden kanske.
Det mesta av det intressanta sker kanske inne på museet, Melliphant har som en lydig hund skvallrat för Crome och nu står ingenjörerna tillsammans med de nya jägarna för dörren. Lite småkul scen där historikerna (de flesta av dem) står upp för vad som är rätt.
På något sätt är det en fin scen när Tom får återse sitt London igen, och inse att det är (precis som alla andra städer) en rätt fel tingest. Och han har kanske sett lite för mycket, upplevt alternativ, för att riktigt se det som hemma.
Och nu är Hester Shaw åter på däck med siktet inställt mot Valentine. Samtidigt som Kate och Bevis rör sig uppåt längs kattgången för att förstöra Medusa. Upplösningen nalkar sig.
Delmål 9 (Kapitel 34–37).
En fartfylld upplösning utan att action-delen har för mycket utrymme. London brinner bokstavligen när Tom’s ”Jenny Hanniver” möter Valentines ”13th Floor Elevator” där Tom mot alla odds segrar. Valentine är dock inte ombord utan släpas med Crome till Medusa för att aptera den till att spränga försvarsmuren. Och det är här vi för första gången kanske inser exakt hur knäpp mannen är och vilken hybris han utvecklat:
”När vi har slukat den sista kringströvande staden och raserat det sista bofasta samhället ska vi börja gräva. Vi ska bygga enorma motorer som drivs av hettan i jordens innanmäte och styra vår planet ur sin bana. Vi ska sluka Mars, Venus och asteroiderna. Vi ska sluka själva solen och färdas vidare genom universum. (Kapitel 34).
Det är ju så dags för Valentine att ”inse sanningen nu”. En ödets ironi att Katherine förlorar sin Bevis Pod när hennes fars skepp kraschar över London. Det är lite väntat att det inte stoppar Katherine däremot, som sätter kosan mot Medusa och alla intentioner att stoppa den.
Katherine ställer sig mellan Valentine och Hester och tar sålunda ett dödande svärdshugg ämnat för den senare. Hon tar Medusa med sig i fallet – det här är ju nackdelen med att pyssla med saker man egentligen inte begriper sig på: det kan leda till en oåterkallelig katastrof.
Boken slutar med Crome som går under när Medusa förgör sig själv, och Valentine blir kvar på taket när Katherine dött. Hester och Tom lämnar ensamma staden i luftskeppet Jenny Hanniver. Och mycket tyder på att de kommer leva längs fågelvägarna nu.
En riktigt bra bok som blandar steampunk och dystopi på ett föredömligt sätt. Här och där ser man tecken på att boken är ämnad för en yngre målgrupp men annars är den genomgående en bra läsning även om man passerat övre gränsen för denna grupp. Jag tycker fortfarande att världen som målas upp med städer som rullande monster är en bisarr sådan, och det kommer verkligen fram i boken just hur absurd och snedvriden den är. Och jag hade gärna sett boken fördjupa sig lite i vad Crome egentligen har emot bofasta (mer än en obestämbar avundsjuka). Jag mindes väldigt begränsat av filmen, och släppte det mesta under läsningens gång – jag ser nu fram emot att se om filmen. Och kanske framöver läsa de resterande tre delarna i serien.
