SoIF04: ”Längtan” [Kapitel 03–05].
En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.
Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.
Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Det blir full fart i veckans delmål när ytterligare en bekant från första boken gör comeback: pesten. Och vad prästen i bygden än känner för Tengel och dennes metoder så står ett klart: bygden har en av landets bästa helare. Tengel beger sig åstad och Tarjei och Yrja mer eller mindre kräver att få stå vid hans sida. Och trots manfallet under pesten (vi mister nu både Charlotte och Jacob) så avhandlas det hela på endast ett kapitel.
För min del blir det lite tillrättalagt när Margit S. börjar orera om att Tarjei vill att de tvättar sig och att sjukdom sprids med något som överförs vid beröring. Visst finns det med all säkerhet kloka gubbar och kloka gummor som insett sambandet, men Tarjei trycker lite för hårt och aggressivt på frågan för att det skall kännas naturligt på 1600-talet. Tarjeis rabblande av idag kända fakta störde mig hela det kapitlet.
Desto kusligare var det att läsa om pesten /epidemin nu under pågående covid19-pandemi. Om jag fattade det hela rätt är det dessutom främst blodpest som sprids denna gång, och blodpesten är (om jag inte minns fel) den dödligaste formen av pest.
Vi får också en kort glimt av livet på Eikeby, eller rättare sagt hur det är att försöka hitta lugn och ro att sova i ett hus där de vuxna förökar sig som kaniner.
Ett par älskade där inne nu, Yrja försökte att inte höra alla ljuden, för hon avskydde att behöva lyssna till så intima företeelser. Men alltid var sådant på gång. Värst var det att höra föräldrarna, tyckte hon. Moderns viskande böner om att få slippa, faderns grymtande otålighet.
Det låter inte särskilt romantiskt för någon av de inblandade, speciellt inte de som tvingas lyssna till sina föräldrar. Yrja försöker få rätsida på sitt bångstyriga hjärta, och Silje (till skillnad från träbocken Tarald) ser hur det är fatt. Jag gillar för övrigt bandet som växer fram mellan Silje och Yrja – även om Are antagligen är den som kommer ärva Lindallén så känns det som om Yrja ”här hemma” där på ett speciellt vis. (Kanske kommer Yrjas föräldrar få den sjuksköterska de valt ut henne som).
Apropå bångstyriga hjärtan så blir det givetvis en skaplig dos Tarald 💘 Sunniva i det här kapitlet. Och det är ungefär lika lätt att tycka om den senare som det var att tycka om hennes far. Dvs. vi ges väldigt lite utrymme att utveckla sympati för människan. (Detsamma gäller Tarald förstås, men det är inte lika uttalad från Margit S. sida där). Men å andra sidan så känns det också som om Margit S. medvetet försöker markera att Sunniva främst är Hemmings dotter och inte Sols.
Och en del av mig skulle vilja grotta ned mig lite i det här kring sysslingar och om de fick gifta sig. Förr var ”släkt” något helt annat än idag och ”incestuösa” relationer något som även kunde vara släkt med släkten så att säga. (Därmed inte sagt att det inte förekom, eller kanske till och med var vanligt inom adelssläkten).
Hur som haver vet jag att oavsett om det här skulle ses som blodskam eller inte så var en väldigt vanlig lösning att få folk över på sin sida att helt enkelt ”konsumera äktenskapet” i förtid. Och det verkar ju fungera även på Tengel – även om han hade sina planer på att driva bort fostret. (Även om det misslyckas, så som Sol en gång misslyckade att driva bort Sunniva i förtid).
Och nu får vi veta mer om vad Silje lider av, vi får inget riktigt namn på det, men något säger mig att det handlar om någon form av kallbrand, eller kanske till och med Cancer (eller Kräfta som det hette på sin tid).
Tengel försökte att inte se på Siljes träd. För var gång han gjorde det, rös han till i häftig ångest, och han förstod nu hennes hat till de lindar han en gång läst besvärjelser över.
Jag [Tengel] känner den sjukdomen. Snart, mycket snart måste jag såga av hennes ben ovanför knäet, för att inte det onda ska sprida sig längs benmärgen till hela kroppen.
Och vi retas än en gång om de kattgula glimtarna som Tengel ser i ett av sina barnbarn. Och just nu ligger det ju nära till hands at misstänka att det handlar om antingen Tarald eller Sunniva. Bara för att den sistnämnda inte utvecklat några krafter så innebär ju det inte att hon inte kan bära på det onda arvet. Tengel hade ju också en sväng där han stod näsa mot näsa med Tarald, så kanske ligger det ännu närmare till hands att misstänka honom? Men en del av mig misstänker att ”det onda arvet” (även om magin inte följde med till Sunniva) i kombination med Hemmings gåvor kanske är en brygd man helst borde undvika.
Någon om är ätt att glömma bort är Cecilie, som kanske just nu är den enda vi kan vara säker på att hon inte glimtar till av kattgult ibland, och hennes resa till det danska hovet. Det känns som om det finns en anledning till att Cecilie isoleras från resten av familjen. Är det så att hon skall befinna sig i trygghet när världens rasar kring Tarald och Sunniva? Är det så att ingen av dem kanske överlever det här? Korsen på omslaget antyder om ond bråd död, och jag tror inte det är pesten i sig som korsen symboliserar, utan något annat ännu annalkande.
Länkar:
Boken @ Goodreads.
Boken @ libris.kb.se.
eBibliotek @ Axiell Media.
Biblio @ Axiell Media.
Pest @ sv.wikipedia.org.