Stök
Är det en del av processen? Att jag går rakt in i the crap-pile och då blir jag crap ett tag. Att smutsen omkring mig är så hela tiden att duscha liksom inte är lönt. Att jag kanske behöver bli ett med smutsen för att verkligen förstå den.
Kanske för att jag behöver lägga fram det. För att visa. Jag har känslor. Jag har röra. Jag har oreda och klur. Jag har svåra knutar som jag inte löst. Här. Här är mitt fula. Mitt oklara.
...
Men hur KAN jag?! Varför tar jag inte HAND om...! Mig? Det jag behöver? I am trying. Jag har inte någon idealförebild. Stäng in det. Göm! Gå iväg! Herregud, du visade nästan dina Känslor...!
Nu är de lite överallt. Välkommen till Kaos Karin. Men jag ser det och herreGud såhär kan jag ju inte ha det...! Varför stoppar han inte mig?? Han ska ju säga till att såhär gör man inte. Eller?
Gamla mönster möter evolutionen. Vart skulle vi? Vad var viktigt? Ville vi behålla dedär?
Så många klappar sig på axeln för hur städat och ordnat de har. De tre som jag vet är extrema sånna (alla fiskar av nån anledning) är alla också fucking livrädda för att antingen visa att de har känslor som inte passar, antingen är det, näe men allt är bra. Jag har inga problem. Jag är lite av perfekt. Eller så är det sånt visar man inte. Så de städar. De fixar och inga känslor som inte passar visas. Ja lite utbrott ibland, men de är kontrollerade. AlLT är BrA. Titta inte där under...!!
Jag vågar knappt öppna altandörren. Tänk om grannarna ser min röra. Men jag har inte fattat varför, mest att jag skämts. Får dra upp sen när det är städat igen. Då kan jag visa hur ordnad jag är. Jamen jag med. Jag liksom har sån KOLL på livet liksom, you know? Riding the wave like a pro. Att jag låg blodig i ett rev veckan innan är som bortblåst. Det ska ingen se.
Det ser fördjävligt ut. Som om nån har kräkts ut lägenheten och allt är på fel plats. Idag såg jag det. Kanske börjar jag skifta nu. Kaoset inom mig kände sig hemma i kaoset. Men nu har jag kaosat ett tag och nu skaver kaoset. Såhär vill jag inte att det ska vara inuti. Det är nog inte längre en spegel av det. ODÅ skaver det. Det gör nog ont att se sorg. Lite som att se en död fågel. Lite som att se misshandel och sår. Lite som att se det sjuka och förvridna. Det mörka. Skuggan. Tunneln under marken. Jag kan ju inte ha Mörker...!
But I do.
Jag försöker hantera den. Sortera den, sätta en söt rosett på den och lägga i lådan. Men visstifan är det mörker. Det är mest sorterat.
...
Men det har varit för spänt. Den dit, den där och sen ska det va så. Rinse repeat. Osen igen. Det ser säkert lite ordnat ut men det kändes inte mänskligt eller ...möjligt. Inte utan att börja stänga av skitviktiga funktioner. Städat och ordnat till vilket jävla pris?
Så det sa Pang.
Luft bildades. Kreativiteten bara blommade ut som en växt som Äntligen fick ljus. Jag...började få plats igen. Den oklippta versionen.
Jag ska städa snart. Jag mest... ska nog se min röra lite som mest inälvor. De är liksom inte fel, jag har mest spritt ut dem för att jag behövde det. Det var för liten mage! Det fick liksom inte plats! Det såg säkert jättefint ut med 34 cm midja dock. Helt jävla orimligt dock. Helt jävla omänskligt dock. Så korsetten åkte av och *flomph!*
Det är jobbigt att sitta i dock. Det är jobbigt att bli så medveten om ens...mänsklighet. Hur jag är så full av contradictions och imperfections. Halvfärdigt och fucking messy.
Hårigt och finnigt. Sladder och konstiga färger. Fast fint också. Lent.
Det är så jävla drygt. Jag hatar det. Hur världen sitter där och bara drar ner sina jävla rullgardiner och bara nääää JaaAAaaaag är PerFekt heeeeLa tiden. Så att om jag en ställer en tallrik fel så känns det som om jag är en slusk och att nåt helt klart är fel. I hate it.
Jag får nog inse att... världen vågar inte heller visa sig. den skäms också. Den tror också att det enda som är ok är det perfekta och hatar sina "fula" bitar som inte passar. Så vi speglar nog det fram och tillbaka.
Men alla måste ju bajsa. Det är som att man tror att det inte är så dock. Nä de har nåt annat system där de istället pluppar ut kristaller och blommor. Det är ju det som alla vill få en att tro. Det är ju det jag nånstans tror. Inte för att det makear nån sense men ... kanske för att jag inte Vill se och tro att de också...? Är det för intimt? Eller är det så vi faktiskt connectar. Människa jag med. Människa du med.
...
