#svammel

[ekivpodcast]

265. Konsten att svamla Konsten att svamla. Ingen vet vilka som är med i detta avsnitt. Ingen vet vad de pratar om. Ingen vet varför de pratar. Mycket nöje?

[ekivpodcast]

https://enkvartiveckan.magnut.se/2020/01/12/265-konsten-att-svamla/

New Post has been published on https://enkvartiveckan.magnut.se/2020/01/12/265-konsten-att-svamla/

265. Konsten att svamla

Konsten att svamla. Ingen vet vilka som är med i detta avsnitt. Ingen vet vad de pratar om. Ingen vet varför de pratar.

Mycket nöje?

[swemagast]

#svammel #på #hög ? #nivå #detta #vill #stefanlöfven #socialdemokraterna #svpol #jensganman #jensganmanförklarar (på/i Stockholm County) https://www.instagram.com/p/B1HakzDp7Uf/?igshid=pxr9phvxnxf5

[vanliglarare]

APT del 2

Det pratas och pratas... Det tas beslut och ändras beslut. Orka hänga med...

[henke-s]

Kan du inte bättre, Wolodarski?

Den svenska borgerlighetens främsta vapen i kriget mot socialdemokraternas påstådda hegemoni har varit, är och lär förbli Dagens Nyheters ledarredaktion. Sedan Herbert Tingstens dagar har vapnet visserligen tappat mycket av sin vasshet, men ändå. Men nu när valrörelsen drar i gång på allvar hade man ändå väntat sig lite mer. Under sommaren har DN kört en liten kampanj där de rödgröna dels utmålas som stockholmshatare. Det bet liksom inte och i andra landsändar var folk nog ganska så likgiltiga inför detta brott. Nu börjar ledarredaktionen tydligen bli desperad. I dag värms t.ex den urgamla visan upp som går ut på att Vänsterpartiet är ett "icke-reformerat kommunistparti". Det där brukar ju vara det sista ässet, åtminstone sedan kossackvalet år 1928. Men den här gången kommer knepet något tidigt, det är ju liksom 28 dagar kvar till valet och man hade kunnat vänta tills valrörelsens slutspurt.  Självaste ledarredaktionens chef Peter Wolodarski lyfter ett varningens finger och åberopar på renaste allvar ett femår gammalt teveprogram när han liksom avslöjar att Lars Ohly egentligen är kommunist. Partiet har aldrig tagit avstånd från Sovjetregimen, Ohly är kommunist och har inte bett några gamla Kirunabor om ursäkt för förföljelser i ett annat land, partiet är emot EU, dessutom borde man lyssna på Ingvar Carlsson (men inte när han pratar Afghanistan) som i en gammal bok från 1990-talet har varnat för kommunisterna. "Finns det inga spärrar kvar?" utropar Wolodarski förfärat. Jo, det kan man verkligen undra. Är den här sortens patetiska svammel det enda som chefen för DN:s ledarredaktion har att komma med? För att avsluta det hela vill jag citera mig själv i hopp om att Peter Wolondarski hittar nya bevis på Vänsterpartiets antidemokratiska och lömska karaktär: http://henke-s.blogspot.com/2005/03/favorit-i-repris-smygkommunister.html. Skål för revolutionen, kamrater!

[bobbyashe]

Han brukade svara direkt jag skrev, gilla varenda bild jag la ut och favoritea alla mina tweets. Nu svarar han knappt på mina snaps längre. Visste inte att jag skulle sakna det så mycket som jag nu gör.

[bitpartinyourlife]

--

Dagar som denna är jag väldigt glad att jag inte alls bryr mig om sport.

[bitpartinyourlife]

Dagmammevalet.

Igår var vi ute på dagmammejakt. Vi besökte två på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det var, helt otippat,och helt ologiskt, ett hjärtslitande arbete. De verkade vara mycket duktiga och engagerade alla tre, men vi fastnade mest för den sista, och det är också där Frank kommer tillbringa några timmar varje vardag i höst. Och så långt känns allt väldigt bra. Där kommer han ha det bra, och vi kan lämna honom och känna oss trygga med att han har allt han behöver. Franks dagmamma verkar vara en hjärtlig, trygg och glad kvinna. Frank tyckte om henne från första sekunden. Men de andra två, de som blev över... Det känns så orimligt sorgligt att ha valt bort dem. Mycket sorgligare än jag hade räknat med. Vi bjöds till deras hem, pratade, umgicks och skrattade ihop en stund, för att sedan besluta att de tyvärr inte är lämpliga att ta hand om vårt barn. Nej, så är det ju inte alls - egentligen. Vi anser ju bara att någon annan råkar vara ännu lite bättre lämpad. Men det hindrar inte det här dåliga samvetet från att gnaga på mig då och då. För jag inbillar mig, i mina svagaste stunder, de där stunderna där jag blir som mest självmedveten, de där stunderna av kombinerat storhetsvansinne och samvetskval, där jag hyser allt för stark tro på min egen betydelse i andra människors liv, att det är precis så de där två överblivna dagmammorna kände sig: Bortvalda. Bortkastade. Inte tillräckligt goda människor för att få ta hand om vår fantastiska pojke. Eller kanske är det just det där sistnämnda som gör det svider så orimligt mycket i mig: jag vet ju hur fantastiskt det är att få umgås med detta underbara barn. Och nu har vi bestämt att de här två dagmammorna inte ska få chansen att göra just det. Det känns som att ha begått ett brott.