Det va baaad idag. Lukten som kom från mig kunde skrämt iväg mindre kaniner. Alltså jag måste fått på mig nåt gammalt träningslinne ellr nåt för när jag kom till skolan luktade jag svettig farfar DELUXE. Sådär att det vaju kört, jag kunde inte dölja det och det fick vara så att idag vaja svettfia. Jag hade dock en riktigt nice lektion med niorna, de var himla duktiga, snälla och lektionen blev sådär skönt aaaawyeah - trots svetten. INGEN ville stanna kvar dock...ehm...oh well.
:) Övningskörning två fick B+ trots att det kändes som nån försökte strypa mig långsamt. Jäjj.
Men mr A lyckades dra ner mitt humör och självkänsla. Fantastiskt hur nån kan göra det utan att veta om det. Jag tror mest vi clashar rätt bad eller...nåt är det. L är nu long gone och utbytt mot två söta gubbar. En lite hejjagharsnöatinmignånstansochtrorjagvetalltomhurvärldenjaghartroligenhamstratmatiminkällaredärjagkommerpåhurvärldenfungerar och ja...hur beskriver man den andra? Kanin på kokain? Disträ, vill rädda världen men har jävligt skumma och lätt prilliga idéer och framton. Idag fick han för sig att han skulle vinna en bil och lotta ut den till nån kollega. Jag vet inte...söt men lite kalle anka på LSD. Konstigt bara...hur L är borta och nu har även miss A dykt upp. Det är nytt, det är...bättre. Men varför? Vad hände och påverkade jag min verklighet där? För saker sker, som om det bubblar upp från undervärlden och man fattar inte varför det ens dyker upp.
Ett virus som påverkar hela världen är ju fascinerande. Vad ska vi lära av detta? Varför dök det upp? För nånstans så tror jag ju på perfektion och noll random. Nåt ligger bakom och bara universum vet svaren. Kanske för att vi ska lära oss medmänsklighet och se över våra värderingar. Vad är viktigt och vad VILL vi människor egentligen? Någon sa nåt om att ungefär 90% av befolkningen är lost och vågar inte göra det de faktiskt vill göra och resterande 10% har fattat vad livet faktiskt kan vara. Kanske är detta en värderingsjordbävning för planeten som tvingar oss in i att se oss själva. vi måste stanna upp, inte bara oss själva utan hela samhällen som vi byggt upp och anförtrott oss i.
Det raserar. Börsen säger PANG och våra gamla trygga grundbultar skakar. Det är läskigt och fascinerande samtidigt. Vad blir det av detta? Kommer vi förändras av denna utveckling? Var hamnar vi då? Kanske är människorna nu redo för ett lite mer mänskligare samhälle, där vi inser att dessa hårt dragna skruvar inte skapar de liv...vi faktiskt vill ha. Trots välfärd så är vi borttappade och vet knappt vad vi ens känner längre. Vi drog ur slangen och sprang i mörkret och hoppades att vi hittar hem. Nånstans är ju hem.
Det är fullständig galenskap vi håller på med. Foliehattar och clownnäsor är en skymf. Vi kastar bort hela liv och drömmar för maskiner och idéer som ingen egentligen i grund och botten tror på. Vi följer av total skräck för utan slang är vi blinda. Snälla! hjälper du mig? Ska du hitåt?! Jag...ser ingenting här. Inte jag heller, men han där framme går tydligen ditåt, vi följer honom! Han är nog smart!
Jag vet ju det, jag märker ju det, jag HÖR ju det. Men jag vet knappt var man ska börja. Det blir små oooooosäkra försök som bottnar sig i näst intill grundlösa idéer om något annat. Jag bygger på visioner, intuitioner och instinkter som är lika hållbara som molnen. Flyktiga gissningar och känslor som pekar mig i en helt ny riktning som i dagsläget känns lite som att hugga i sten. Men nåt i mig insisterar på att hugga i den där stenen tydligen är bra. Nåt som inte är mer än en viskning jag tror jag hör. Eller så är det galenskap och jag blev galen på riktigheten. Vad är friskt anyways? Vi kanske drömmer hela skiten. En dröm vi kan kontrollera. Då blir det ÄNNU mer bisarrt att göra nåt man inte vill.
Uffh. Världen stannar upp och nåt verkar helt klart hända. Som om moder jord nästan saktar ner sin fart för att vi ska hinna...se?
