Bertolt Brecht: “Terziner om kärleken”
Se tranor flygande i stora bågar! Och molnen som i deras sällskap stannat, och som från starten följt dem, de som vågar
bege sig bort från ett liv mot ett annat. I samma höjd och fart och atmosfär, blott vid varann; och så tycks det besannat
att inget alltså varar länge här, att moln och trana delar med varandra den vackra himmel där de flyktigt är
och där den ena bara ser den andra bredvid sig vagga i den vind som rör dem och båda känner genom luften vandra.
Kanhända den till intigheten för dem: så länge båda två förblir i livet, så länge är det ingenting som stör dem,
och paret kan från varje ort bli drivet, där regn och skott från vapen hotar falla. Så flyr de bort, i ljus av solen givet,
och månens inte mycket mera kalla.
Varthän, ni? Ingenstans.
Bort ifrån vem? Från alla.
Ni frågar: sen hur länge gör de sällskap? Sen kort. Och skiljer sig när? Snart, i hast. För älskande är kärlek så – en rast.