Heinrich Heine: “Vandringsråttorna”
Det finns två sorters råttor:
de hungriga och mätta.
De mätta stannar, men de andra
har hungern drivit ut att vandra.
De vandrar tusentals mil
rakt fram i bister stil,
och inget väder sätter stopp
för deras oavbrutna lopp.
I sjöar och på toppar
finns spår av deras kroppar;
de drunknade, de som bröt nacken,
lämnar de levande på backen.
Rätt skumma är dessa bestar
med sina hemska käftar,
sitt huvud har de valt, helt radikalt,
att raka totalt råttsvanskalt.
I råttradikalers hop
finns varken Gud eller dop,
och sina kvinnor har de som
gemensam, allmän egendom.
En sådan sinnlig råtthord
bryr sig blott om ett gott bord,
och tänker inte när det frossas
på hur vår själ en gång förlossas.
Ej fruktar vilda råttor
helvetet eller kattor;
de saknar gods, vill med sin flytt
att världen delas upp på nytt.
Ve, vandringsråttorna är nära!
Snart är de här, förfära!
Jag hör redan en pipig ton –
och antalet är legion.
Vi är förlorade, ve!
De står vid porten, se!
Vår borgmästare och senat
vet ingen råd för vår hotade stat.
Till vapen tar borgerskapet,
till klockringning prästerskapet.
Den sedliga statens Palladium
är hotat: alltså vår egendom.
Men klockorna och andligheten
och alla de kloka senatsdekreten
kan lika lite hjälpa idag
som era kanoner av tyngsta slag!
Nu hjälper ingen ordtextil
vävd i en trött retorisk stil.
Man fångar ej råttor med syllogismer,
de hoppar över ens bästa sofismer.
Det enda som når till hungriga magar
är sopplogik med knödellagar,
och argument av stek på fat,
serverat med ett korvcitat.
En tigande stockfisk i smör
gör råttradikalers humör
långt bättre än en Mirabeau
och alla talare sen Cicero.
