#torgunn

[berylliumsims]

Morgan Tegmark is haunted by his wife at night. Maybe it’s time to let go and move her tombstone to the graveyard.

[berylliumsims]

Oh no! Torgunn gave birth, all alone, outdoors in the snow and this happened. Isn’t the lonely baby in the snow heart breaking. 

[berylliumsims]

Wedding part 2.

[berylliumsims]

I had forgotten how difficult plantsims are. Every early morning Torgunn passes out until the sun returns

.

[berylliumsims]

Morgan Tegmark took Torgunn Bryggare on a date. Meanwhile, his mother, Marit, played for money in the background.

[berylliumsims]

[berylliumsims]

I had forgotten that this was an alternative in Boiling Oil’s alien experiminents mod. First time I had a plant sim transformation after an alien elven abduction.

Happy memory.

With normal clothes on maybe nobody will notice.

[kvinnoklubb-blog]

Att ge någon värde

När jag var liten tyckte jag det kändes konstigt att komma hem till en kompis. Det var helt uppenbart för mig at någon bodde i det här huset, och at dom nog var trevliga, men det var ju helt tydligen inte jag! Inte att någon sa åt mig att "här lilla vän, är du lite mindre välkommen än Tina", men jag upptäckte på något sätt att så var det ändå.

Samma känsla kan jag ha idag om jag följer med någon kompis "hem", fast nu är det ju andra sorts hem vi pratar om. Det kanske är på fest hos någon, körövning eller glass i parken. Eller när jag var med i olika ungdomsorganisastioner, innan man kände alla människor, sak samma. Det känns när man inte er väntad.

När jag vax upp fans dom hemmen som var annorlunda, jag kommer fortfarande i håg dom. När man tänker efter er det inte så himla märkvärdigt. Det var dom hemmen man kom till där föräldrarna uppmärksammade at man också faktisk var där. Du vet sånn her "Neimen Torgunn, är det du som är med hit til oss i dag?", med ett rusk i håret och bredt leande. Det behövs inte så jättemycket. Bara för att dom sa så, så kände jag att jo, här har dom väntad mig också (derav förstått: jag behöver inte alls vara tyst och gli inn i väggen, för dom vet ju att jag är här, det är inga konstigheter). 

Mexikaner (dom jag träffade i alle fall) hälsar alla på samma sätt, med en kram och ett puss på varje sida. Jag kände mig jämt så välkommen där, även om dom inte sa ett ord åt mig sen. Jag tror det är et bra ideal.

Jag måste väl vara ärlig nog att säga att jag inte kommer krama om min kompis kompis som mitt nya sätt att hälsa nya människor. Men hon skal få en kram när hon går i alla fall. Och nästa gång jag ser henne.

/Torgunn