#transkille

[noooooja]

Gender Roles Are Dead. ' ' #transisbeautiful #queerpower #veganpower #ftm #transandproud #loveislove #queer #lgbtqia #transkille #transguy #femaletomale #trans #demiboy #queerasfuck #transqueer

[noooooja]

Just cut my hair and my whole head is now covered with coconut oil... Goodnight! 😂💕 ' ' #ftm#transguy#transman#f2m#queee#demiboy#transdude#transgender#selfie#love#loveislove#gayboy##pansexual#transkille#trans#selfmademan#transisveautiful#transandproud#protecttranskids#black#bnw

[manutankuk]

Rättsliga Rådet och Manlighetsriten

I förrgår var The Big Day.

Där och då kändes allt mest bisarrt, overkligt och ganska ordinärt och vardagligt. Inget The Big Moment-känsla. Det kom mera dagen efter. När det sjönk in, eller lyftes upp, eller blev verklighet.

Manlighetsritualen i sig bestod i en hel del väntan, som sig bör. Först fick jag träffa den föredragande psykiatern som i princip bara bläddrade lite i min journal (som han uppenbarligen redan läst och hade koll på) och började prata om annat, som han tyckte var mer intressant. Jag hade ju inte blivit kallad, utan var där för att jag själv ville. Han hade inga invändningar och inget att fråga om. Så vi pratade familj, nedtrappning av medicin, raggning och karriärplaner.

En och en halv timmas väntan i solen nere vid vattnet med Bästa, som tagit ledigt från jobbet för att vara med. Det var mest tråkigt, förutom att det aldrig är riktigt tråkigt med henom. När vi kom in igen satt vi och kallpratade lite med några tjejer/kvinnor som också väntade på The Moment.

Sen kom själva Bekräftelseriten. Rättsliga Rådet installerade sig i ett sammanträdesrum och så blev vi inkallade en och en på Förhör. (Ni inser att jag gör det här mer dramatiskt än vad det egentligen var, va? Det var inte ens läskigt och väldigt mundant.) Irrelevanta frågor ställdes om stöd från familjen och ifall jag någonsin varit osäker (doh!). Efter det fick jag lämna rummet. Snabbt överläggande från Rådet och jag blev inkallad för att delges Beslutet. "Vi väljer att godkänna din ansökan". Hallå, oepiskt! Kunde de inte ha sagt "Du är nu Man" eller något annat coolt? Icke. Bättre var det i rummet utanför där det high five-ades och gratulerades.

Så var det med den saken. Trötta och hungriga åkte vi hem. Firandet får vänta eftersom jag kände att min nytillfrisknade mage inte skulle bli glad av champange. Men jag bjöd mig på färskpotatis och varmrökt lax till kvällsmat.

Nu är det klart. Ja, overkligt. Skönt. Konstigt. Lite läskigt. För nu kommer nya svårigheter med krångel av personnummerbyte överallt, och detta att vara juridisk man... med fitta.

Shit. Här är verkligheten. Här är mitt liv. Uppförsbacken är besegrad och framför mig ligger en slätt av möjligheter. Backig och gropig men nästintill oändlig.

Hej världen.

[manutankuk]

Bekräftelsefest

Ja, jag har alltså haft en otroligt häftig tillställning i helgen. Inte häftig som i märkvärdig i sina aktiviteter eller i sitt utförande, utan häftig som i att jag alls kunde ha den.

I lördags firade jag, min familj och mina närmaste (eller typ i alla fall) vänner att jag är jag, att staten låter mig vara man, att jag har kommit så långt som jag har och själva det faktum att jag har så många vänner omkring mig. En bekräftelse på allt jag är och allt jag har varit och på det jag har möjlighet att bli. En bekräftelse på deras stöd. En bekräftelse på min kamp, som kanske inte är slut, men som får en ny vinkel.

Jag är så otroligt tacksam och privilegierad som har så många omkring mig som stöttar mig, som lyfter mig, som bryr sig och som vill fira med mig. Det är verkligen inte alla förunnat att kunna ha en sån här fest. Många transpersoner blir isolerade och uteslutna från både familj och vänner. På min fest kom 50 personer och ungefär 15 till hade velat komma med hade förhinder. Över sextio personer alltså, som ville vara med och bekräfta mig och min kamp, min könsidentitet. Som bryr sig, som finns där. För mig! Det är helt otroligt och obegripligt och underbart. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det.

Jag hade en fest för bara mig. Ego, ego. Planerad, genomförd, besökt, bara för min skull. Att jag vågade i vårt samhället att själv göra en egofest och att det fungerade.

Nu önskar jag alla transpersoner samma möjlighet. Att tillsammans med närstående fira, högtidlighålla och bekräfta deras identitet och deras resa. Jag önska alla samma lycka, samma stöd, samma kärlek.

Bekräfta er själva! Vi är det vi är meningen att vara!

[manutankuk]

Min längtan efter barn

Jag vill så väldigt gärna ha barn. Lajvet förra helgen gjorde det påtagligt igen.

Min roll ställdes inför möjligheten, sannolikheten, att inte få barn med sin fru. Det här i en kultur där barn var på något sätt meningen med livet, en av plikterna. Folkets fortlevnad. Det var också så att ett barn kanske var den enda möjligheten för de två att bli lyckliga tillsammans. Fick de ett barn skulle de kanske kunna lämna det som varit bakom sig, utan barn skulle bitterheten antagligen bara växa sig till hat. Men sannolikheten att de skulle kunna få ett biologiskt barn var väldigt liten.

Min rolls längtan, oro och ångest väckte min egen till liv igen. Det där som gör ont i bröstet någonstans. Jag såg en 3 åring med sina föräldrar på tåget hem och ville bara gråta. För jag längtar så.

När jag var liten tänkte jag att jag skulle bli en ung mamma. Det var min dröm och min plan. Jag ångrar inte att det inte blev så. Det har inte funnit någon tid då valet att skaffa barn hade varit rimligt. Jag har inte varit redo och mitt liv har inte varit redo.

Men jag längtar ändå. Och önskar.

När jag visste att jag inte längre var kvinna, när jag valde att göra det jag kunde för att leva som man, då var jag väl medveten om vad det innebar för mina möjligheter att skaffa barn. Det var en uppoffring som var lätt att välja, för alternativet hade varit att aldrig må bra. Men jag sörjer ändå.

Det är inte viktigt för mig att få biologiska barn. Jag bryr mig förbannat lite om generna. Jag har ingen större lust att vara gravid och jag tror inte att jag skulle orka med stigmat och utsattheten att vara en gravid man, om jag nu ens skulle kunna bli fertil. Men jag vill bli pappa!

Det som gör att det gör så ont, det som gör att jag inte kan hoppas på att få barn nu när jag är redo för det, är att alla andra sätt är lika svåra.

"Du kan ju hitta ett lesbiskt par som vill ha barn", sade en bekant till mig som inte vet att jag är trans och alltså tror att jag har sperma, men som vet att jag oftast skaffar förhållanden med män. Nej, det kan jag inte, tänkte jag bittert. Inte ens så lätt kan jag få det. Det räcker inte med en person som vill bära barnet, vi behöver sperma också. Men med en person med sperma och en med livmoder och ägg, så finns inget juridiskt utrymme för mig. Kanske om jag gifter mig med någon som har livmoder och ägg och vi får rätt till assisterad befruktning, då skulle jag bli juridiskt far. Och jag vet inte om det har hänt någon gång i Sverige. Att ett par med en transperson fått assisterad befruktning.

Och om jag inte gifter mig? På vilka sätt kan jag bli förälder om jag inte själv blir gravid? Surrogatmödraskap är olagligt. Transsexuella får inte adoptera så länge det är en psykisk diagnos. Jag vet inte om samma regler gäller för närståendeadoptioner, men sådana har jag hört är jävligt krångliga i alla fall.

Så _hur_ ska jag kunna få barn som jag längtar efter så? Hur ska jag någonsin kunna bli pappa?

Det finns så många barn i världen som inte har föräldrar och här är jag som skulle bli en jävligt bra om jag bara fick chansen.

Är det konstigt att det gör ont? Är det konstigt att jag tror att jag ska gå sönder ibland? Är det konstigt att lajvet rev upp gamla sår?

Jag saknar min älskade lille som flyttat till Boston. Jag saknar dem så!

[manutankuk]

Ansvar och Heder

Det var en gång ett lajv om ett folk som hette Mo. 

Mycket på lajvet var både hemskt och fint på ett sätt som ingen som inte var där kommer att förstå. Därför tänker jag inte ens försöka förklara. Men jag vill berätta lite om mina insikter och erfarenheter.

En av alla saker som hände på lajvet var en manlighetsrit. Vi som spelade unga män, pojkar, skulle visa en gång för alla att vi var redo att bli män. Mansrådet, de män som styrde byn, var de som bedömde om vi hade det som krävdes, om vi var värdiga. Som pojkar var det här något vi väntat på och förberett oss för i hela våra liv, men det var i huvudsak vad vi visat de senaste dagarna (sedan vi kommit tillbaka från ett år Utanför) som avgjorde.

Stämningen innan ceremonin då vi skulle få reda på beslutet var spänd. Det fanns alltid en risk att vi inte hade klarat det. Att någon inte skulle få bli man. Var det jag? Hade jag visat var jag gick för? Hade jag sått emot frestelserna bra nog? "Off" så visste jag att jag skulle få bli man och det är jag jävligt glad för, det var nervöst nog som det var. Vi var samlade utanför byhuset, alla pojkar och de flesta flickorna och kvinnorna. Vi pojkar skämtade nervöst med varandra. Försökte visa oss tuffa och oberörda, samtidigt som vi alla ärligt erkände för varandra att visst var vi spända. Fiendeskapen som fanns mellan vissa av oss var mindre tydlig, den skulle blomma upp igen när vi väl blivit män, men just nu var vi alla i samma sits.

Det påminde mig mycket om konfirmationen. Så som jag tänker att det nog var mellan grabbarna precis innan. Det där som jag inte var med om. Och jag är glad att jag fick uppleva det nu. Att jag fick ta igen lite av att vara pojke. 

Så blev vi inkallade till männen, alla tillsammans. Vi fick sitta mitt emot dem och lyssna på några förmanade tal om Ansvar och Heder. Så fick vi en och en resa oss upp, säga vårt namn och tala om varför just jag skulle få bli man och vad jag trodde oss kunna bidra med till byn. Männen ifrågasatte oss och diskuterade ceremoniellt sinsemellan om våra brister och styrkor. Och så togs Beslutet. "Kan han upptas som man?" Om svaret var ja stötte de med sina käppar i marken och den före detta pojken fick komma fram och ta emot sin egen käpp och sätta sig bakom männen. Så var det nästa pojkes tur. När alla hade blivit bedömda blev vi nya män omfamnade av de andra i tur och ordning, fick  kindkyssar och välkomnande ord. Så fick vi stiga ut på trappen som män och välkomnas av kvinnorna.

För mig var det stort. Jag kände acceptansen. Jag fick bli Man. Jag blev välkomnad som en av de andra. Något som var väldigt fint var att i Mo fick även "flickor" bli män om de hade gjort sitt år utanför och levde upp till samma krav som pojkarna. När du väl blev upptagen bland männen spelade könet du haft som barn ingen roll, eller skulle i alla fall inte spela någon roll. Jag spelade själv en cis-pojke, men känslan fanns där ändå, att nu är jag godtagen, nu kan ni inte ta det ifrån mig. Jag är en av er och alla kan se det, för jag har fått min käpp.

Och jag tänkte att det här är något som jag aldrig kommer få uppleva i verkliga livet. Bara på lajv blir jag accepterad som man. Bara på lajv kan jag få det alla andra har.

Alla andra män slängde sina käppar efter lajvet, de var en symbol för makt och förtryck. Men jag behöll min och tog med den hem. Den var en symbol för att jag hade blivit godtagen, accepterad. Den var en symbol för att jag fått bli man.

Och jag gick rakare i ryggen även hemma. Jag sträckte på mig, stolt. Jag tog plats. För jag är man precis som ni.

Nu, ett par dagar senare har jag insett att jag hade fel. Jag kommer få uppleva det igen. För den där utfrågningen, det där bedömmandet, det där beslut ifall jag är värdig, om jag är man nog, är ju precis vad jag kommer att möta i Rättsliga Rådet, när beslutet ska tas om mitt juridiska kön. Och käppen blir siffran i mitt personnummer, bokstaven i mitt pass. Det är bara synd att det inte räcker. Att jag kommer att fortsätta bli ifrågasatt trots att jag en gång klarat Prövningen. Precis som männen som varit flickor blev i Mo. Alltid behöva vara lite bättre, lite mera man för att vara trovärdig.

Tar det aldrig slut?

[manutankuk]

Om att vara rädd eller inte

För några veckor sedan fick jag frågan av en vän om jag, som uppfostrad till kvinna och dessutom hbtq-person, är rädd och försiktig när jag går ensam om kvällarna, på samma sätt som många kvinnor är idag. Jag svarade då att nej, jag har aldrig varit särskilt orolig. Det är jag alldeles för naiv för. (även om jag är mörkrädd men av helt andra orsaker) Men sedan dess har jag funderat över det och insett att det inte riktigt stämmer. Det beror på hur vi definierar rädd. Jag undviker inte att gå ensam eller vissa gator och områden. Men visst får jag en orolig klump varje gång någon går bakom mig eller när jag står och väntar på någon i vad jag inbillar mig är ett “otryggt” område. Jag är framförallt rädd för att bli nedslagen. Det känns som att mammas råd att skrika högt, sparka dem i pungen och trycka in ögonen på dem med tummarna är bra för att lugna oroliga föräldrar och tonårsflickor, men kanske inte funkar lika bra för att klara sig mot ett gäng som vill spöa queers.