SoIF01: Trollbunden [Kapitel 12-14].
Sagan om Isfolket. Bok 1: "Trollbunden" av Margit Sandemo. Målgång.
En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.
En sak som jag uppskattat hittills med boken är att Sandemo faktiskt fäller in saker som är för bokens era tidsenligt. Som den här märkliga seden att linda barn (som r på uppgång här i landet igen). Modern forskning visar att den inte bidrar till att barnet utvecklar rakare armar och ben, utan som Tengel säger hänger det nog snarare ihop med dieten hur skelettet utvecklar sig. Och som Sandemo antyder så kan traditioner och allmänt vedertagen “fakta” vara svår att råda bot på.
Tengel hade dagen förut bett dem att lossa lite på «de där förfärliga tvångslindorna», något som Eldrid protesterat skarpt emot. Ett barn utan strama lindor blev vanskapt, det visste väl alla. Man måste ju se till att de fick raka ben, var han galen?
Trots lindorna hade Dags ben inte blivit helt raka, och det förebrådde Silje sig, för att hon så ofta lossat på hans lindor. Men Tengel, som visste mer än folk flest, trodde det kom av födan, eller bristen på en del livsviktiga ting.
Jag hade kanske önskat att vi fått lära känna dalen lite mer, men det är kanske svårt när vi kommer dit med vintern i hälarna och när våren väl anländer (på mer än ett sätt) finns det viktigare saker att avhandla än att socialisera med resten av bygden. Vi får dock träffa Hanna och Grimar, Tengels båda släktingar som alla (inklusive Tengel själv) är lite oroliga inför. Jag kan uppskatta det draget hos Silje: att hon är öppen för att bilda sig själv en uppfattning om de båda. Även om hon kanske främst får allas intyganden bekräftade här. Och även om Silje tackar nej till Hannas erbjudande om en dryck för att hjälpa henne på vägen att vinna Tengel så får vi en påminnelse att bokens titel hade kunnat verka åt båda hållen.
I det lilla vi får veta om Isfolket – jag tänker främst på Siljes besök i Kyrkan här – är att de faktiskt är relativt inskränkta och underutvecklade. Silje beskriver ett folk på nedgång och där ingen kanske riktigt litar på någon annan:
Språket var eländigt och ordförrådet otroligt begränsat. Samtalsämnena var några få: Grannarnas väl och ve – mest det sista – och så gårdsskötseln. Punkt och slut.
Till och med Eldrid antydde ju till att många familjer lider av en allt för hög grad av inavel. Det hade varit lätt att falla i gropen att Isfolket trots sin isolering skulle vara ett mystiskt gåtfullt folk som stod högre än alla andra. Istället är det folkets svarta får: Tengel coh hans släktingar som kanske är de som är mest hälsosamma eftersom de tvingas söka sig partners utifrån. och man undrar ju om det är på det viset Tengel “kan mer än de flesta” för att han ständigt är i rörelse och ständigt stöter på nya idéer. Och att vara öppen för nya idéer kunde under den här tiden vara ett farligt drag att ha.
Och det där med träd som delats i två halvor var väl en story som gabrielle körde med i Xena med va? Jag tänker kanske främst på berättelsen hon berättade för Iolaus i avsnittet Promethius:
“Once, a long, long time ago, all people had four legs and two heads. And then the gods threw down thunderbolts, and split everyone into two. Each half then had two legs and one head. But the separation left both sides with a desperate yearning to be reunited. Because they each shared the same soul. And ever since then, all people spend their lives searching for the other half of their soul.” (Whoosh, Transcript för Xena avsnitt S01E08).
Hela kärleksintrigen med Tengel känns inte så överdramatisk och angstridden som den hade kunnat vara, även om det suckas och stönas lite över att Tengel måste avstå från Silje. Även här överraskar Sandemo, jag skall vara ärlig och erkänna att jag förväntade mig något av en poetiskt glorifierad akt när Silje och Tengel så får till det i sänghalmen, och även om saker och ting blir annorlunda längre fram så är det hela rätt sparsmakar beskrivet, inte så grafiskt som jag förväntade mig till epitetet tantsnusk, och faktiskt en aning brutalt.
En sak som jag funderade en hel del kring, pausade till och med en stund för att tänka över det, så är det hela episoden med Heming och hans våldtäktsförsök på Silje. Dels så var den lite av en överraskning, men jag antar att det plockade fram det sämre i Heming att vara hemma men främst var det följande som jag reagerade på:
Hövdingen hade aldrig fått veta orsaken till Hemings flykt – ingen hade vågat underrätta honom. Så indirekt hade befolkningen faktiskt visat sig vara lojal mot Tengel där. Det gav honom ett visst lugn att tänka på det.
Jag förstår helt vad som avses, våldtäkt som brottsrubricering då är inte samma som idag, och även idag så är samtyckes lagen pinfärsk. Men är det att vara lojal mot någon att mörka ett våldtäktsförsök? Visserligen hade säkert hövdingen hellre straffat Tengel än sin son, om än att Tengels handlande gentemot Heming inte kan förebrås. Silje stod ju trots allt under hans beskydd. BTW, var det bara jag som reagerade på att så många var utsända för att ta rätt på Heming och att de flesta återvände hem utan honom. det måste fått konsekvenser kan tyckas – men det nämns inget om det.
Iaf får Silje sin vilja igenom och Tengel och hon vigs av hövdingen, och av någon anledning så verkar Isfolket slappna av en smula efter det. Vet inte om det handlar om traditioner, förväntningar och att Tengel slutligen rättade in sig i ledet och skaffade sig en fru. (Med andra ord: han utgör inte längre något hot för andras kvinnor och barn).
Och åter måste jag nämna hur mycket jag uppskattar att Sandemo kan hålla saker uppe i luften. för trots att jag förstod att Silje logiskt sett måste överleva födseln (som är lång, svår) så hade jag stunder då jag var öppen för att Sandemo skulle leverera det som en twist att Silje dör i sista kapitlet av boken. Det kom heller inte som någon chock att Tengel skulle misslyckas med att rädda henne, jag var dock förvånad över att Silje själv inser att de behöver Hanna. och kanske räddade det Silje att hon åtminstone gjorde ett besök för att bilda sig en uppfattning om de två släktingar till Tengel som alla undvek.
Hade Hanna varit ute i världen, skulle hon ha blivit bränd på bålet för länge sedan, tänkte Silje och undertryckte sina rysningar. Detta var en häxa, en trollkvinna av värsta slag. Ögonen stack och brände under tovor av järngrått hår, och över den insjunkna munnen låg ett djävulens leende.
Hanna må kalla Sol för något av ett blindspår, och det nämndes ju tidigt i boken att Silje är den som skall komma att lösa Isfolket från dess förbannelse (eller iaf vara en del i det) men Silje själv reagerar på att Sol ofta uppvisar tendenser till att vara elak och ondskefull. Men det kan främst handla om ett barn som inte inser konsekvenserna över de krafter som står till hennes förfogande, för mot slutet av boken nämns att Sols elakare sidor avtagit. Om än att hon uppvisar tecken på att ha gåvor utanför det normala.
Hanna sade att Silje skulle föda nästa stora mästare efter Tengel, men Liv Hanna föddes utan gåvor. Innebär det att det (som med Sol Angelica) kommer hoppa över en generation, eller är det så att Silje och Tengel ändå kommer få mer barn? Trots att Silje knappt överlevde den här födseln? Tengel nämner att det finns sätt att avbryta graviditeter, så i teorin borde fler barn kunna undvikas.
Det här har varit trevlig läsning, Sagan om Isfolket är böcker man hört talas om i många olika sammanhang och det är kul att få stifta bekantskap med en serie som legat lite utanför min komfortzon men som jag varit nyfiken på. Och även om Sandemo fick viss upprättelse mot slutet så måste jag erkänna att hon antagligen är och var relativt underskattad som författare. Tantsnusk eller inte är underställt det faktum att hon berättar en skickligt vävs historia, och med resans gång inte bara bjuder på en och annan överraskning utan även även hela tiden håller storyn svävande i luften. Man är aldrig helt säker åt vilket håll hon tänker slunga iväg läsaren, men utan att det känns ogenomtänkt eller blir för mycket.
Eftersom det är i slutet av månaden och knäpptyst inifrån Kulturdasset misstänker jag att vi får vänta tills måndag innan det levereras några sluttankar från det hållet, men jag umgås med tankarna på att ta itu med även nästa bok. Om än att jag överväger ett slappare schema och läsa tre kapitel i veckan tills boken är slut istället som med den här tvinga in boken på en månad.
Trollbunden (Sagan om Isfolket, #1) by Margit Sandemo
Hitta ett bibliotek - Axiell Media.
Bild nedan: Omslaget till serie-versionen av boken av Ray Husac.
Swaddling / Linda eller swaddla bebis – kan det vara farligt?
Xena: Warrior Princess S01E08.
