Vid sidan av

[vidsidanav-blog]

Att packa ihop ett liv, del 1

I somras så hjälpte jag min farmor med att flytta till ett äldreboende. Senare i år skulle hon fylla 80. Och hon såg verkligen fram emot att komma till det där boendet. Äldreboendet. Vi kan kalla det många namn. Men jag väljer att kalla det just det. För det är vid det namn som jag lärde känna det först. Vi hade ett bredvid skolan där jag gick. Vi var där med klassen ibland. Vid lucia var vi där och sjöng när vi gick i lågstadiet. Jag vet inte om det kommer komma några barn och sjunga dit min farmor ska flytta. Men det spelar nog ingen roll. Farmor satt mitt i sin gamla lägenhet och överblickade oss när vi packade ned hennes liv, gav oss instruktioner. Vad som skulle säljas, vad som skulle ges bort till oss som var i rummet. Vad som skulle följa med till boendet. Några dagar tidigare hade jag varit där och hjälpt henne med hennes böcker. Det var samma där. Böcker som skulle säljas, ges bort och de som skulle följa med. Gustav Fröding skulle följa med. Jag visste inte det innan jag packade ned böckerna till henne, att hon gillade Fröding. Lager på lager av hennes liv visades upp och jag lärde mig nya saker om henne. Om henne som jag kallar min farmor finns det fortfarande mycket jag kan lära mig om och av. Jag är tacksam för det. Det tog sin tid. Men det mesta fanns till slut i lådor. Lådor som skulle hit och dit. Och lådor som skulle till boendet. Åker någonstans för att bo. Det är enkelt. Men frågan är om man också kan leva där, eller bara vänta. Vänta tills man inte bor där längre. För många är det sista platsen. Så jag hoppas att det går bra att leva där. Farmor har mycket liv kvar i sig. Det måste hon få använda. Det finns mycket jag kan berätta om farmor, och också mycket jag bör låta bli att berätta om henne. Och jag stannar där, med att skriva just så. Berättelserna får kanske komma sedan. Vi kör ut mot boendet för att lämna de saker som hon ska fortsätta att leva med. Det är minnessaker i lådor, det är tavlor. Det är möbler. De saker som hon själv valt ut och som får plats i den lilla lägenhet som hon har valt. Boendet ligger ute på landet. Hon har valt det. Efter ett nästan helt liv i stan så vill hon nu ut på landet. Hon förklarar att det är något hon vill tillbaka till. Det är ett minne. Vi kör ut mot boendet. Och vi kör fel. Två gånger. Men vi kommer dit. Och vi packar upp det som ska packas upp. Och kör därifrån. Denna gång kör vi inte fel. Innan jag lämnar farmor för den dagen så säger jag adjö för den här gången. Jag ska upp till Gnesta igen om några dagar, och jag kommer inte hinna se henne igen innan dess. Till skillnad från så många andra gånger så har jag inte dåligt samvete när vi skiljs åt. Nästa gång jag ser henne kommer hon sitta i en fåtölj på boendet. Sitta i en fåtölj och vara nöjd. Det var länge sedan jag kom ihåg att hon var nöjd. Men det kommer hon vara. Det vet jag när jag skriver detta. Och det är också vad jag tror när jag lämnar henne den dagen efter att ha packat ned hennes liv i lådor och märkt det med det ena eller det andra. Hon är nöjd nu. Kanske till och med lycklig.

[vidsidanav-blog]

Att säga nej

De där gångarna man gjort något man är stolt över. Jag funderade på det. Det finns en del sådana händelser. Men den som jag tror att jag är mest stolt över är när jag sa nej en gång. I många år levde jag ett liv på krogen. Det var där vi umgicks. Där och på förfesterna (visst fanns det efterfester också, men det var inte så mycket till umgänge, mest ett desperat sista ryck innan man somnade in). Vi drack mycket. Mina vänner drack mycket. Jag drack mycket. Vi var kungar och drottningar av natten. Dagen fanns där som en påminnelse om snart var det kväll igen. Då kunde man dricka. Då kunde man umgås. Någonstans så blir drickandet i sig viktigare än umgänget. För vissa gick det ganska illa. Flera hamnade i fylleceller, och några på akuten. Någon blev dödförklarad (men vaknade upp igen). Alkoholen. Vi trodde nog länge att det som förenade oss var något annat. Kanske musiken. Kanske vänskapen. Men under väldigt lång tid var vår starkaste bundsförvant den som fanns i flaskan, och det liv man lever när det är så. En av mina bästa vänner fick till slut sådana problem att hen var tvungen att gå på en antabus-behandling. Annars fick hen inte behålla jobbet. Det skulle vara ett år. Och det gick bra. Men så tog året slut och raskt började alkoholen att rinna ned för strupen igen. Det slutade riktigt illa några gånger. Det fanns berättelser att berätta efteråt som man kunde skratta åt. Vi andra var ju också beroende och medberoende. En kväll sa jag till slut ifrån. Hen ville låna pengar till mer öl. Och jag sa nej. För hen skulle verkligen inte ha något mer. Det är jag stolt över. Det där nejet. Jag vet inte om det betydde något för vännen, men det var viktigt för mig. Att säga ifrån. För att jag brydde mig. För att jag ville ha kvar vännen och att hen skulle sluta att skada sig själv. För det var ju det det handlade om när drickandet var på det viset. Det är roligt att säga ja. Det är roligt att vara kungar och drottningar i natten. Det är roligt att dricka öl. Att bli full. Men livet är så mycket mer än så. Därför måste vi ibland säga nej för att kunna fortsätta att leva. För att kunna fortsätta att vara vänner. För att kunna ha ett liv.

[vidsidanav-blog]

Det mest betydelselösa, det mest betydelsefulla

Det självklara.

Många av oss människor lever i ett liv där vi nästan inte behöver göra något för att överleva. På riktigt. Vi jobbar. Vi får pengar för det. Vi köper det vi behöver. Ett fåtal i västvärlden lever utanför det där. De som lever inne i systemet ägnar nästan ingen tid till något som egentligen betyder något för överlevnaden i direkt handling i vardagen.

Vi ägnar oss åt allt mer befängda saker för att ge oss spänning. Bergsklättring. Extremsporter. Hajdykning. Äventyrsresa till en bortglömd kannibalstam på Borneo. Tusentals iscensatta situationer. Konstlade. Men det värsta tycker jag är prylarna och tjänsterna.

Rusning efter nya prylar den dagen de börjar säljas. Vi ställer oss i köer i Täby centrum när Apple är snälla att släppa en ny iPhone. Inte för att vi verkligen behöver den där telefonen. Det har vi bara hittat på. Som vi har hittat på så mycket annat. För att vi ska få mening. Vi behöver inte den senaste prylen för att överleva. Vi behöver inte prylen alls. Vi behöver inte Facebook, vi behöver inte Twitter, vi behöver inte fiber in i husen, vi behöver inte en ny bil, vi behöver inte.... Men vi behöver spänning. Och då löser vi det så här.

För oss som är innanför systemet så ha vi har kommit långt ifrån den där tillvaron där det var en kamp från det att man vaknade till man somnade. Om man nu vågade sova.

Allt det är självklart. Varför skriver jag det då? För att påminna mig själv om det självklara. Jag går lika lika ofta vilse som någon annan. Jag har rusat efter prylar, och kommer väl att göra det igen. För jag glömmer bort det självklara.

Jag vill försöka att inte göra det. Därför vill jag påminna mig. Får det självklara skrivet framför ögonen. Om jag själv rusar efter minsta lilla statuspryl så är det det som jag lär mina barn, mina vänner, mina kollegor. Att det är viktigt. Att det betyder något. Om jag låter bli kanske de får med sig den kunskapen. Att man kan låta bli.

Vi har en förbrukningshysteri som raskt verkar knäcka vår planet. Det är vi som skapat den här förbrukningshysterin själva. Vi kan inte skylla på företagen. Vi går villigt på deras reklam. För att vi vill. För att vi vill nå nya höjder. Få spänning. Och eftersom vi inte får det med med vårt vardagliga liv så har vi prylarna och tjänsterna runtomkring oss som ger oss spänningen. Senaste telefon. Senaste tv-serie-säsongen. Senaste appen. Senaste Wow-liksom. Det är inte så mycket att man ska vara först med det senaste. Det är att alla ska ha det.

En påminnelse till mig själv. Jag andas. Jag lever. Jag har familj och vänner. Jag har mat på bordet. Jag älskar och är älskad tillbaka. Det är det som behövs. Det andra, det är inte så viktigt.

[vidsidanav-blog]

Om krig, om människor.

Det var sommaren 1997. Det var sommaren då världen för mig till slut inte längre kunde vara svart eller vit. Det var då allt blev lite mer komplicerat. Det var mycket som hände den där sommaren. Bland annat var jag i en liten tysk stad där det ena lokala ölbryggeriet bryggde öl under namnet Faust bier. Staden hette Miltenberg. Och där träffade jag en äldre man som hette Walther, som hade varit soldat i Hitlers armé. Han och hans fru bjöd in mig och mina skådespelarkollegor att stanna och bo hos dem under några dagar.

Walther gjorde motiv med blyinfattat glas. Hemmet var fullt av sådana motiv. Men främst gjorde han motiv till kyrkor. Till fönster. Olikfärgade glasskärvor sammanfogade med bly som blev bilder. Skärvor som sammanfogade blev bilder, om man bara var tillräckligt lång ifrån. Om man tog ett steg tillbaka.

Walther kunde inte engelska, och min skoltyska räckte i normala fall knappt till. Men Walther ville berätta för oss, och på något sätt gick det bra ändå. På något sätt så kändes det som om jag förstod allt vad han ville säga. Särskilt det som betydde mycket för honom. En eftermiddag visade han ett foto. Det var han, som tonåring, med en vän, i tyska uniformer, leendes mot kameran bredvid en stor luftvärnskanon. Han berättade om att han var en av soldaterna i Tysklands armé under andra världskriget. En i Hitlers armé. Han berättar att de ler på kortet för att de tycker att det ska bli roligt att tjänstgöra. Att de tycker att det är roligt att de ska ansvara för den där stora kanonen. Det skulle inte dröja så länge innan leendet försvann. När de insåg att det var människor som de skulle döda med den där kanonen. Det var inte bara flygmaskiner de skulle skjuta ned. Det var även människorna som var i dem. Walther berättade att de verkligen inte förstod detta när de stod där och log. De var för unga för att inse det. För oerfarna. Bara barn. De förstod inte konsekvenserna. Och om de hade gjort det så hade de inte kunnat göra något åt det. Annat än att låta bli att le när kortet togs. De skulle ändå ha varit soldater. Självklart hade jag innan jag träffat Walther insett att krig var komplicerade saker. Att det gjorde saker med människor som man inte kunde tänka sig var möjliga. Men det var först nu myntet ramlade ned för mig. Vad det betydde. Vad det verkligen gjorde med människor. Och att vi måste göra allt vi kan för att undvika krig, överallt. Walther hade säkert berättat det han berättade för oss många gånger. De var den typen av människor som bjuder in människor till sitt hem, han och hans fru, människor som de låter sova under deras tak, äta deras mat. Storhjärtade. Som delar med sig. Kanske för att de känner att det finns inget annat att göra, att det är så man måste göra. Dela med sig. Av mat, husrum. Och berättelser. Walther ville berätta för oss. Berätta så att det han upplevt inte glöms bort. Han tog fram en stor bok i bokhyllan. Det var fylld av svartvita fotografier från Würzburg, en vacker medeltida stad, en stad som varit Walthers. Där han växte upp. Han och bilderna berättade vad de allierade gjorde med staden i krigets slutskede, Jag har hört berättelser från vad som hände i Dresden, på olika vis. Men det som hände i Würzburg visste jag inget om. 16 mars 1945 bombade 225 brittiska Lancaster-plan staden under 17 minuter. Staden var full av civila, och här fanns militärsjukhus. Efter de sjutton minuterna var 90 procent av staden förstörd. I den eldstorm som uppstod under bombningarna dog runt 5000 civila. 3 april 1945 attackerades staden av en amerikansk infanteristyrka. Striden tog slut två dagar senare då Tyskland erkände sig besegrat, och staden låg i ruiner. En stad som aldrig var ett militärt mål. En stad som förstördes för att man kunde. När kriget tog slut började man åter bygga upp Würzburg, med målet att restaurera så mycket som möjligt, till hur det en gång såg ut. Det var mest kvinnor som arbetade med återuppbyggnaden. De flesta männen från staden var döda eller krigsfångar. Staden byggdes upp med närvaro av den amerikanska armén (de lämnade Würzburg först 2008). Jag undrar hur det känns. Att ha dem evigt närvarande. De som varit ansvariga för förstörelsen. Om detta berättade Walther. Och det förändrade min syn på världen. Allt blev mycket mer komplicerat, och i det rummet, med glasmotiv hängande i fönstret, drabbades jag av något som jag fortfarande jobbar med.

[vidsidanav-blog]

Inåt, framåt, bakåt

Det var länge som jag inte orkade med att verkligen beröra allt det som genom åren samlats inom mig. Det som någonstans definierar det som jag är. Det kändes helt enkelt för jobbigt. Det var lättare att inte bry sig så mycket om det. Men det började läcka ut, pyste. Det blev en ilska.

På ett plan är det inget problem att leva utan att verkligen gå in i sig själv. Jag har gjort det länge. Det fungerar. Men problem uppstår hela tiden på grund av det. Det blir en falskhet. När jag blev förälder så blev det mycket tydligare. Och extremt tydligt när jag blev ensamstående förälder.

Ett exempel. Min pappa hade väldiga problem med närhet när jag och min bror växte upp. Jag minns inga kramar. Jag minns inga öppna kärlekshandlingar mot oss barn. När jag i dag kramar om min egen son eller dotter, eller klappar dem på kinden och säger hur mycket jag älskar dem, då finns avsaknaden av min pappas motsvarande handlingar där. Det finns alltså sorg i den kramen eller klappen på kinden. Och det var inte förrän jag började skriva om mig själv, som jag förstod var den där sorgen kom ifrån. Jag började min resa inåt.

Skriva har jag alltid gjort. Men det är först nu, när jag är över 40 som jag verkligen känner att jag kan beröra mitt eget liv, mitt eget inre, och därmed egentligen berätta något som förhoppningsvis betyder något. I alla fall för mig. Jag vet inte om det har någon betydelse för någon annan än mig själv. Men det är där det måste börja.

Jag tror att vi människor är mycket större än våra yttre handlingar. Att vi inom oss bär med oss så mycket mer. Att vi har möjligheter att gå in i oss själva och hitta något som samtidigt gör oss både mindre och större. Mycket där inne är inte särskilt positivt. Mycket gör ont. Kanske det mesta i det som jag bär med mig där inne är sorg. Men om jag inte är i kontakt med det, om jag inte försöker ta mig in i mig själv så är jag övertygad att mitt liv bli ännu sorgligare.

Dag Hammarskjöld skrev att den längsta resan är resan inåt. Jag kan inte annat än hålla med.

(Om någon undrar - håller på med ett skrivprojekt om min pappa sedan en tid tillbaka - därför ganska mycket sidotankar som berör honom och vår relation)

[vidsidanav-blog]

Några noteringar om fylla

En vanlig fest i pappas hem, mitt gamla barndomshem, för några år sedan. Någon död sedan dess, någon pratar inte längre med min pappa eller min pappa inte med honom. Kommer inte ihåg hur det är. Grannar, tillresta gamla vänner till pappa. Och jag. Sprit och läsk. Grogg. Och öl. Så klart, Samtal som snirklar sig runt om varandra. Skratt efter skratt. Uppsluppen stämning. Musik! Mer sprit! Helt plötsligt hör jag samtalen utifrån. Jag hör hur de andra sitter och berättar historier. Alla historier handlar i grund i botten om exakt samma sak. Om någon som gjort något riktigt dumt när den var full. Någon som ramlat i något dike, kört bil i 5km i timmen rakt in i ett träd, inte en buckla! Han som somnade mitt i middagen med huvudet i tallriken och som hade sås över hela ansiktet resten av kvällen utan att någon sa något, prästen som ramlat ned i graven vid begravningen. Alla skrattar. Fast att vi inte borde. Vi hoppar över några led. Vi berättar inte om frun som tog ut skilsmässa efter att prästen hamnat i graven, och hur han så småningom dog av njuren. Av alkoholen. Av barnen som blev faderslösa när de inte ens var i tonåren. Vi ska ju ha trevligt här. Inte ska vi berätta om sådant. Men det är om det det egentligen handlar om. Konsekvenser. Vi kan berätta om Hamburg, TV-Torsten, Tur-Ture och Sara, delar av A-laget i Lammhult, som i en plötslig ingivelse i alkoholdimman bröt sig in i kyrkan under julhelgen och snodde elorgeln, men den var för tung att bära så de fick släpa hem den. Och dagen efter var det bara för kyrkvärden att följa spåret i snön och knacka på. Oj vad vi kan skratta åt det.

Men att Hamburg dog av inre blödningar och Sara ramlade i trappan i samma hus som de släpat orgeln till och bröt av ryggraden inte långt därefter. Det berättar vi inte. Vi ska skratta. Vi ska vara glada. Konsekvenser. De behöver vi inte. Kom inte här och förstör stämningen, din djävul. I kväll kommer säkert någon bli så full att det blir en ny berättelse att lägga till handlingarna. Men bara den yttre handlingen. Inte konsekvensen av den eller ångesten efteråt. För fan, vi ska ju ha kul här. Drick för fan. Drick!

[vidsidanav-blog]

Harley Davidson's Bar, Tuzla

Jag var i Bosnien strax efter att kriget tagit slut. Eller krigen. Eller slut vet jag inte riktigt om det var heller. Det mullrade på i hörnen. Områden man inte kunde åka till. Broar som inte lagades för att man fortfarande var rädd för vad som skulle komma över dem. Pansarvagnar som körde på vägarna och som ibland spärrade av.

Vägen in i Bosnien saknade sin bro, bortsprängd, och vi kom in genom att åka med en färja. Allt övervakades av soldater, av poliser, av människor som kontrollerade papper, eller som lät bli att kontrollera papper om de fick rätt kompensation.

Jag var i Bosnien med en teatergrupp. Vi åkte till Bosnien för att vi ville göra något. Som så många andra. Något. Och vårt något var att försöka få människor att skratta.

Vi bodde strax utanför Tuzla, som var någorlunda förskonad från kriget. För mig som var på besök där tyckte jag mig se spår av kriget överallt. Ibland stämde det. Det var kulhål i husen. Ibland stämde det inte. Som slummen där romerna var förvisad till, där trodde jag att bomber fallit, för det såg ut så. Det var inte bomber. Det var avskedanden av underhåll. Hat. De utstötta. Det såg ut så innan kriget. Och kanske ser det likadant ut i dag.

Tuzla var på väg att resa sig från kriget. Och här fanns det mycket människor från andra länder, världsdelar. Man träffade människor som var där för att de ville hjälpa. Man träffade människor som var där för att de blivit placerade där. Man träffade människor som växt upp där eller bara hamnat där. Mest träffade jag människor som kommit för att försöka hjälpa till. Den underbara amerikanen Michael, eller de totalt desillusionerade hjälparbetarna från Norsk folkhjälp. Så fanns de de som bara ville tjäna pengar. Oavsett hur och om människor dog. De kvävdes inte när kriget avblåstes. De fick ny luft.

Vid utkanten av Tuzla fanns en liten bar. Inte så mycket mer än ett skjul. Stället hette Harley Davidson's Bar, och här samlades människor av alla de slag som fanns där i Tuzla just då. Hjälparbetarna, soldaterna, minröjarna, flyktingarna, lokalbefolkningen. Och vi gick dit.

Valet av namnet på baren var ägarens dröm. Han drömde om att äga en Harley Davidson. Mitt i all den misär som kriget lämnat efter sig så stod han där på sin bar, sålde öl, plommonbrännvin, smuggelcigaretter, vapen och människor - prostituerade. För att han hade en dröm. Om en Harley Davidson som han kunde sätta sig på och åka därifrån på. Kanske ända till USA. Han brydde sig inte om någon skadades på vägen. Han hade ingen familj kvar. Kanske var det kriget som gjort honom så cynisk. Kanske var han det innan.

Harley Davidsons's bar i Tuzla är en av de otäckaste platser jag har varit på. Hit kom hjälparbetare och soldater för att köpa kvinnor. För att de ville drömma sig bort. Till priset av en människa. Jag såg människor som var där för att hjälpa utnyttja dem de skulle räcka en hand till.

Jag såg in i de mörka hörnen på Harley Davidson's bar i Tuzla och jag såg mörkret i människan. De krigsdrabbade, de våldtagna. När kriget tog slut, då tog det inte slut för dem. För många var det som om det bara fortsatte.

Med nya herrar.

[vidsidanav-blog]

En dag i början av oktober 1994

En av de där händelserna då man minns vad man gjorde, var man var, det var när skeppet Estonia förliste. Jag minns var jag bodde. Jag minns att jag satte på radion. Jag minns att jag blev helt chockad. Jag berättade för dem jag bodde med om vad som hänt, men jag hade svårt att få grepp om det. Siffror om döda. Det där minns jag. Men mitt starkaste minnet av förlisningen av färjan Estonia var inte från just den dagen. Det var en vecka senare.

Det var en vacker höstdag i början av oktober, skimrande färger.

Eftermiddag. Fuktigt i luften. Jag väntade på tunnelbanan vid Hammarbyhöjden. Hade varit där och hjälpt till med elevfilm på någon filmskola. Jag rullade en cigarett, men hittade inget att tända den med i fickorna. En man satt på en bänk. En vindbiten man, som såg ut att vara på slagsidan av sitt liv. Han hade en fodrad jeansjacka på sig. Jag gick fram till honom och frågade om eld.

Mannen tittade upp på mig. Det var ett av de sorgligaste ansikten jag mött. Utan att svara plockade han fram en ask tändstickor och gav mig. Jag tände min cigarett och gav honom asken tillbaka. Och så började han att berätta.

Han berättade att hans syster dog på Estonia, och att hon hette Sara. Han började så. Sedan berättade han om att hon åkt till Estland för att handla ost. Det var svårt att få tag i bra ost i Sverige, det vi hade här i Sverige var som dåliga kopior av ost. Som någon berättat vad ost var för något och sedan hade ingen i hela Sverige förstått. Han och hans syster var från Finland. Där fanns det bättre ost än i Sverige. Men bäst, det var den i Baltikum. Sara dog för att hon köpte ost i Tallinn. Till honom och henne. Det var bara de kvar innan resan. Föräldrarna, släkten, borta. Nu var det bara han kvar, men inte så länge till. Han sa att han önskade att han hade åkt med. Och han berättade att han inte hade någon att prata med det här om. Det var därför han berättade det för mig. Så sa han.

Mitt tåg kom. Han reste på sig och tackade mig för att jag hade lyssnat, och gick mot utgången på stationen.

Det var en vacker höstdag ute i Hammarbyhöjden. Och jag fick berättelsen om en kvinnan som åkt till Estland för att köpa ost, och dog på Estonia. Att det hon lämnade var en bror. En som nu var ensam, men som inte skulle vandra här bland oss så länge till. Det var först då jag riktigt förstod vad som hade hänt den där natten i slutet av september ute på Östersjön. Alla de drunknande. Alla de som de lämnade. Människor. Inte siffror. Jag grät.

Jag gick in i tåget och åkte in mot stan.

[vidsidanav-blog]

Kompromisser är tillsammans

Jag har hört det många gånger - ”kompromisser gör ingen nöjd”. Den sanningen känns mer och mer felkonstruerad hur längre jag lever. Falsk, till och med.

Om något ska vara en gemensam handling, bara ska vara på ens villkor ligger förlusten hos den som ställer villkoren. Det är ensamt. Exkluderande.

Ensam styra sitt livsöde. En ensamseglare i en jolle. Jolle? Ja, något skepp blir det ju aldrig tal om man ensam ska styra. Ett skepp kräver många gemensamma krafter, idéer, kunskaper, viljor.

En jolle klarar man bra av själv. Men om man inte orkar hålla kursen en dag, eller råkar navigera fel, kanske man aldrig hittar tillbaks igen.

Den dagen det blåser upp till storm, eller ack ett så litet oväder, är en jolle ingen vidare trygg plats att befinns sig i.

Jag vill vara på ett skepp. Jag vill kompromissa, förhandla, lyssna, argumentera. Tillsammans kan vi hjälpas åt att styra skeppet som vi alla byggt.

[vidsidanav-blog]

Barndomshemmet till salu

I morgon går mitt barndomshem på exekutiv aktion. Huset där jag växte upp i nere i skogen i Småland är i dag så förfallet att frågan är om någon är intresserad av att överhuvudtaget köpa det, men det är kanske någon som gillar tomten, eller utsikten?

Det här är andra gången som kronofogden försöker sälja huset. Förra gången gick det inte. Skillnaden nu är att huset är ännu mer förfallet, och ännu mer impregnerat av ångest, olycka och rök på grund av en läckande skorsten.

Det som en gång i tiden var ett värdshus med ett gott rykte är i dag ett kråkslott, där elen sedan länge har kopplats ur. Och min pappa har bott kvar. Periodvis i en husvagn utanför, med en strömkabel till grannen, när de fortfarande var vänner. Förut var han krögare, med en restaurang med anor. Nu är han en mumlande man som då och då lever upp på en dansbana någonstans.

Han kan fortfarande föra sig på dansgolvet, en av de bättre. Men det är bara där som han är rakryggad och stolt numera.

Pappa har inget jobb. Värdshuset var hans jobb och liv. Han vet inte hur man söker jobb i dag. Han har varit egenföretagare sedan han var 23, nu har han fyllt 60. Det ska skickas epost, och skrivas CV. Jag har gjort det åt honom. Kanske kunde Arbetsförmedlingen har hjälpt honom med det, men pappa har aldrig varit någon som haft lätt för att fråga efter hjälp, än mindre från en okänd eller värsta möjliga - en myndighetsperson. Att inte kunna fråga om hjälp. Det är därför det gick som det gick. Konkurs, och hans hem, och mitt barndomshem, är bara en del av företaget.

Skulderna är enorma. Och det är svårt för pappa att komma vidare. Nej. Svårt är en underdrift. Det är omöjligt. Han har nog aldrig kunnat det. Ta sig vidare, över den där kullen. Ta tag i saker, och liksom säga för sig själv, att nä, nu jävlar! Det blir bara liksom, jaha, och vad ska jag göra nu då? Glider undan, smiter iväg, till någon dansbana. Där är han kung.

Det var mamma som slog näven i bordet, eldade i baken på honom och såg till att något hände. Tills hon körde iväg med sin bil rökandes en gul Blend.

Jag åker ned till Småland i morgon, för att säga hej till pappa. Och ge honom en kram. Så mycket mer kan jag inte göra. Resten måste han fixa själv. Fast att han inte vet hur man gör.

[vidsidanav-blog]

Stonehenge? Jag tror det

Jag tror att jag har varit vid Stonehenge. Men jag är inte säker. Det finns en hel del minnen som jag inte är helt säker på. Det är ett av dem. Stonehenge. Oavsett om någon annan kan bekräfta det eller inte så är minnet likväl lika osäkert. För jag har inget minne av upplevelsen av att jag har varit vid Stonehenge i kroppen. Jag tycker att jag borde ha det om jag har varit där. Stonehenge var viktigt för mig när jag var yngre. Berättelserna. Druiderna. Mysterierna.

Jag har minne av en utflykt när jag var på språkresa till England. Jag har ett minne av vildhästar. Och jag minns en liten by, med en gammal kyrka, mitt på en stor hed. Och jag tror att vi var på väg till Stonehenge. Men jag vet inte. Det kan mycket väl ha varit Dartmor-heden. Rent logiskt borde det vara det. Men minnet är inte logiskt. Jag hade gått ut åttan. Det var min första språkresa, nästa år skulle det blir en till. Denna gången var det till Hastings nästa gång till Torquay.

Jag växte mycket på de där båda resorna. Från min lilla by i Småland. Till England. Det var stort, och jag var musiknörd som läste New Musical Express, som jag brukade handla i Växjö, och jag var uppväxt på en stor dos Fem-böcker. England dominerade i mitt liv (då var jag faktiskt ganska omedveten om att England inte var samma sak som Storbritannien, så det är England jag minns, inte Storbritannien).

Jag kommer ihåg pirer. Men jag vet inte om det jag minns kommer från Hastings eller Torquay. Jag skulle kunna googla. Se om det finns någon pir i Hastings överhuvudtaget. Men jag vill inte göra det, jag kan inte ersätta mina minnen med en sökning där Google får bli substitutet.

Låt mig få förklara. Jag sitter på pendeln in till jobbet nu när jag skriver. En stund på dagen som jag verkligen älskar. Och jag tittar ut genom fönstret, hus, träd, bilar, människor. Det regnar lite lätt och allt är fuktigt. Känslan i kroppen, det jag känner då jag ser ut genom fönstret. En googlesökning kan inte återskapa det där.

I Torquay vet jag att det finns pirer, för det har sett på film. Minnet blir bekräftat av fiktionen. Hur tillförlitligt är det?

Osäkra minnen, har jag eller har jag inte, och när? Jag fastnar i sådana tankar ibland. Hur säker kan jag vara på det jag minns är det som jag faktiskt gjorde? Är det viktigt? Egentligen inte. Minnet är viktigare. Till och med de osäkra.

Något jag är säker på är jag vill veta, är att jag har varit vid Stonehenge. Så jag ska dit nästa sommar. Så att jag kan vara säker på at jag har varit där. Om tjugo år kanske jag tvivlar på att jag faktiskt var där. Så då får jag väl åka dit igen. Kanske kommer jag minnas hästar och en liten by med en kyrka på en hed. Eller kanske maten på det där B&B stället. Vi får se.

[vidsidanav-blog]

För barnens skull?

Jag vet att mina föräldrar fortsatte att leva ihop på grund av barnen. För mig och min brors skull. Det är inget som jag är tacksam för, men det var deras val. År av kyla. År av avstånd. År utan att jag och min bror fick uppleva några som helst ömhetsbetygelser mellan våra föräldrar. Många gånger slutade mina föräldrars bråk med att mamma satte sig i sin bil för att köra därifrån. Bilarna var det enda egna. Resten var gemensamt. Huset. Företaget. Barnen. Men bilen var hennes. Och hon kunde köra därifrån.

Men det gjorde hon aldrig. Inte så länge jag och min bror bodde kvar i huset. Vi båda flyttade hemifrån tidigt. Och det dröjde inte länge från det att min bror flyttat ut förrän mamma meddelade att nu skulle de separera. För min del var det en lättnadens suck. Varför skulle de genomleva alla de där åren tillsammans när de egentligen inte kände något för varandra? Jag vet mammas svar. För barnens skull. Pappas svar är antagligen att han inte vet hur man avslutar.

Att både jag och min bror hamnade i teaterns värld under många år har säkert många anledningar. Men min egen starkaste behov av teatern var jag nog inte ens medveten om då. Jag behövde lära mig det sociala samspel. Jag behövde lära mig att visa känslor. Jag var helt handikappad på det området, efter att ha två föräldrar som levt ihop för barnens skull. Jag såg det hemma hos vänner. Men så gott som aldrig hemma.

Jag är långt ifrån unik. Jag tror till och med att jag tillhör en majoritet, eller i alla fall nära inpå. Det är många som har levt och lever ihop för barnens skull. Och samtidigt så missar de att lära sina barn det kanske viktigaste, just på grund av det.

I dag lever jag själv separerad. Med två barn som bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma. Med det kommer bonusfamiljer, bonussyskon, och ett väldigt stort socialt nätverk. Så som det borde vara. Det ger mina barn en stor trygghet. En stabil grund att bygga sig själva på.

Kärnfamiljen som idé finner jag i sig isolerande. Och jag tror inte att vi människor generellt mår bra av den isolering. Om vi tittar historisk så har vi människor snarare levt i stora sociala nätverk, där kärnfamiljen, äktenskapet och liknande former mer eller mindre är en kontrollmekanism från makten. Politiskt och religiöst.

Kärnfamiljen kan givetvis fungera för många andra. Men när jag ser mig om bland mina vänner så är vi många som är separerade. Och många som verkar kämpa i motvind. Kanske är kärnfamiljen bara en kvarleva som vi borde sopa ut? Att vi själva till slut känner oss fria att leva ensamma, eller ihop med den eller dem vi vill, oavsett vem vi har barn med.

Jag valde det här sättet att leva. För min egen skull. Och i och med det, för barnens skull.

Mamma lever ihop med en man som hon älskar i dag, och min pappa, ja, det är en annan berättelse.

[vidsidanav-blog]

Sjukhusbesök

Jag smyger in på sjuksalen. Där ligger min vän och sover. Han är på bättringsvägen, men för några dagar sedan så visste vi inte hur det skulle gå. Jag sätter mig ned i fåtöljen bredvid sängen, den är täckt av ett landstingslakan, och väntar på att han ska vakna.

Det här börjar bli en vana, sjukhusbesöken. Inte för egna sjukdomar eller olyckor, utan vännernas. Jag har lärt mig hitta på flera sjukhus, och ta mig fram mellan avdelningar. Jag trodde att sjukdomarna skulle komma senare i livet, och kanske inte vara lika frekventa. Jag är 40, och vännerna är oftast någonstans mellan 30 och strax över 50. Jag trodde det skulle vara långt kvar innan de livshotande sjukdomarna kommer smygande runtomkring mig. Men det är det inte. Jag är mitt i det. Cancer. Stroke. Hjärtinfarkt. Självmordsförsök. Jag har redan förlorat några på vägen.

Vännen vrider sig om i sängen. Drar åt sig filten.

Det är så förbannat skört. Vi har inte så mycket att komma med när sjukdomarna tar över. Jag kan inte så mycket annat än att räcka ut en hand och säga att jag finns där.

Min stol knakar till, och vännen vaknar, han ser sig lite vilset om.

- Hej.

[vidsidanav-blog]

Stunder av nu

Det finns stunder som jag vet redan när jag är mitt i dem att jag kommer minnas dem som bra ögonblick. Närvarande ögonblick. Bra. Hela.

I går cyklade jag ut till Skottvångs gruva och slog upp mitt tält ute i skogen. När jag var klar med tältet satt jag mig ned med en kall öl som jag hade haft med mig i en kylväska.

Först kändes det som om det var tyst, sedan blev jag långsamt omfamnad av skogens alla ljud. Och där satt jag och upplevde allt det runt mig. Alla ljud från djur. Vinden. Lukterna. Känslan. Mig själv i det.

Det var ett av de där ögonblicken. Jag kände att jag just då var helt närvarande. Det är inte ofta jag är det. Tankarna far ofta iväg och jag är dålig på att vara i stunden. Men där just då när jag kände den där omfamningen så var jag där och upplevde det just då.

Solen var på väg ned och jag satt där med min kalla öl. Och stunden, den var min. En kort stund. Som hade passerat mig om jag inte stannat upp och upplevt den.

[vidsidanav-blog]

Vid sidan av, vad då?

Jag får se vart det tar vägen. Det kanske slutar här. Ännu en bortglömd blogg som fick en enda post. Och när den var gjord var det liksom slut. Man trodde att man hade så mycket att säga, så mycket att skriva. Men så blev det bara den där första posten, den som berättar att man är välkommen till bloggen och att här ska man skriva om ditt och datt och minst så och så många gånger i veckan. Det är inget fel på de bloggarna. De är egentligen underbara för att de en gång startade. Men det är synd att det stannade där. De blir så ensamma. Så fulla av svikna förhoppningar och löften. Jag hoppas dock att jag tar mig längre än så.

Det är svårt att få energi ibland när dagen är slut. När man jobbat sina timmar, lagat maten, sprungit rundan, när man lagt barnen, diskat disken och tvättat tvätten. Men om man får den där tiden. Vid sidan av den andra. Så kanske det kan hända något. Vid sidan av. Vi får se.