En roadtrip en torsdag till Wales
Idag är det torsdag och inte måndag, men det kan väl konstateras att jag inte är en väldigt strukturerad person som bara rör mig i invanda mönster, efter 23 år utan vidare noggrann planering. (Eller ja, hur många år det nu är jag inte hundraprocentigt varit beroende av er, mamma och pappa. Typ 13 år eller nåt sånt då kanske). Därav även inlägg då det inte är måndag (cross in the ceiling).
Idag packade vi in oss i Charlies lilla tvådörrarsbil och begav oss söderut mot Wales. (Det heter tredörrars enligt Matty, men jag tycker det låter fånigt så jag tänker säga tvådörrars. För bakluckan på en bil är inte en dörr, enligt mig (används den för att gå in och ut genom eller, vavava)(nä precis)(Eller jo. Jessie gör. Hm..)). Vi tog med varma kläder, termos och pastasalld och stroopwaffels (GOTT) och nötter, och Marmath (Ja, det är Marty och Matty tillsammans) tog med sina kameror. Efter ca 20 minuters snurrande i Manchesters curry-kvarter var vi på väg, jag och Matty i baksätet bland diverse matlådor, jackor och kaffekoppar och Marty och Charlie i framsätet med karta och en något ryckig kör-stil.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, den enda koppling och kunskap jag har till och om Wales är min Blecket-kompis Dave som kommer därifrån, att Cardiff är största staden och att de har en fräsig flagga med en röd drake på (som inte går att vända på, eftersom att draken då kommer upp och ner, en himla svaghet enligt Charlie). Wales var hur som helst fantastiskt, i kuperat lapptäcke-landskap-stil med extremt grönt gräs, betande får, knotiga ekar och gamla borgar och utkikstorn bakom varenda krön och uppe på varenda topp. Och så havet bredvid.
Vid vårt första stopp hamnade vi i en kuststad med en hamn, en stor borg, nej två stora borgar förresten, och små söta gator fyllda med bagerier, tea rooms och kitschiga julprydnadsaffärer, och stenmurar och valv precis överallt. Efter det lämnade vi kusten lite och körde genom den översta delen av nationalparken Snowdonia. Där ändras landskapet till berg och låg vegetation och det kändes som vi plötsligt var i Svenska fjällen, eller kanske på Nya Zeeland, med vattendrag längs bergsryggarna och moln som letar sig nerför sluttningarna.
Vi åkte där mellan bergen, och lyssnade på Bon Iver, och solen tittade fram ibland, genom molnslöjorna. Det kan låta himla överdrivet, men det var så det kändes att köra igenom Wales, kommandes från den superurbana staden Manchester där i princip allt är hårdgjort, topografin är ytterst platt och de gröna ytorna är få. Vi stannade till också och följde en led en bit uppför ett berg, och jag skulle gärna komma tillbaka igen och vandra där mer.
Efter Snowdonia hann vi med Holy Island där vi gick uppe på klipporna vid havet och sedan, tillbaka i England igen, stannade vi till i Chester som också var en väldigt mysig stad. Sjukt värd roadtrip.
Nu är det fredag, sedan snart två timmar, och det är dags att sova och tagga att Lovisa kommer imorn!
