Hasne af Ravund

[hasneafravund]

Kristian Olsson - Att vara där jag var innan jag var jag LP, Nattmaran 2010

Bara ett av två släpp på Nattmaran, Kristian Olsson från Survival Unit och Alfarmania. Detta är mer konkret musik än bandens Power electronics. Konkret musik men istället för en fransos i en stor, tom industrilokal står någon och hukar i en grotta. Låter som obehagliga hallucinationer men väldigt lämplig för hörlurar, filt runt benen och en skön fåtölj, högt, blunda.

[hasneafravund]

Arbete och Fritid - s/t LP, MNW 1973

RIP Bosse Skoglund, king of kings. Fan så många bra skivor han spelat på. Det här är nog min favorit av alla och även min favorit av Arbete och Fritids skivor. Allt ryms här! Folkmusiken, den svenska och den östeuropeiska, det hårda och monotona, tunga och humorn.

Petrokemi, det kan man inte bada i.

[hasneafravund]

The Swankys - This is my lifestyle! 7″, KPP Records 1985

En vecka sedan det som för evigt kommer att vara Marek Hamsik-dagen, eller egentligen kommer väl dagarna 5-8 mars vara Hamsik-dagarna. Sen har han ju hunnit skada vaden och det är väl nånstans bra att han slipper några plastgräsmatcher. Åtminstone bättre om han är lite skadad nu än när serien börjat. Till detta, Japans finest, The Swankys, bandet som bara var råa och bara gjorde bra musik. Från råheten i denna och första LPn till möt-våren-med-en-pumpande-näve-livspeppen i andra Lpn. Men denna sjua, fyra perfekta låtar med ett omslag som tveklöst är en slags varudeklaration. Punk för punkare, allt tröttare idioters livselixir, som dropp rakt i örat.

[hasneafravund]

John Coltrane - Kulu sé mama LP, Impulse! 1966

Efter frukost förra veckan, varje dag, denna ett varv och titelspåret en extra gång, sen igen på eftermiddagen. Arton minuter och ändå för kort, borde varit en timme minst.

[hasneafravund]

Augustus Pablo - East of the river nile LP, Message 1978

Hela förra veckan egentligen, gunga loss med Kari på magen till denna och “Kulu sé mama”. Mest gungande till denna. En kompis med ett halvår äldre barn var inne på synthkraut som den absolut bästa bebismusiken. Det kan stämma, men dub är knappast sämre egentligen. Och denna, fan vad bra den är, så är det ju. Jag har mycket oftare spelat “...rockers uptown” av honom, och denna är väl lite fluffigare, klarare, kanske lättare och krispigare? Åtminstone hör jag mer av den här dubtechnon mina kompisar gillar här, jag förstår hur det hänger ihop. Har gillat när de spelat men inte riktigt förmått göra kopplingen, men nu har jag det tror jag, förstår. Längtar till sommar i kolonistugan, sitta på bron, ha nattat barnen, se grannen gå radiostyrd hem, lagom full, melodican och lättheten, svävandet.

[hasneafravund]

Subdued - Over the hills and far away LP, La vida es en mus 2020

Bästa punken 2020, och även om den skulle kunna kallas för en av 1984 års bästa skivor som inte kom då, och trots att den skulle kunna ställas bredvid Icons of filths “Onward christian soldier” om du sorterar dina skivor efter genre, så vet jag ändå inte om jag, som jag nämnt tidigare, tror på en annalkande våg av anarkopunk eller peacepunk. Synd kanske? Men det kräver sitt. Tänk Icons of filth, Amebix tidiga Spiderleg-inspelningar, en del Killing Joke, flangergitarrer och jättebra sång. Framförallt är det ett album; hur ovanligt är inte det egentligen numer, inte bara en bra samling låtar, rentav musikalist-tematiskt sammanhållet och det är både ambitiöst och kräver en förmåga man inte alltid stöter på men som definitivt helgar anarkopunkens slut på åttiotalet med dubbelalbum, temaalbum, ambitioner. Värt hypen.

[hasneafravund]

Kobra - Confusione MLP, Iron Lung records 2020

Att anarkopunk inte drabbats av nån kraftig retrovåg är väl inget jag reflekterat över direkt. Inte heller tror jag att det kommer att hända nu. Den subkulturella musikhistoriens nu är inte direkt linjär längre, knappt ens cirkulär, utan ett kluster inom ganska slutna väggar. På gott och ont såklart, och ibland sipprar ljus och damm in genom sprickorna. Även det på gott och ont.

Kobra från Milano blandar italiensk 85+-hardcore, brittisk anarkopunk, lite konstskola-och-roliga-droger-punk med pepp och nihilism och jazz-utan-jazz-saxofon. Man blir glad men ser ut som omslagets Knytt på utsidan. Gloomy vinter, det blir vår, liksom ljuset som pressar sig genom februari. Släpptes på sommaren, det är i sin ordning men lyssna nu, på vintern, minusgrader överallt.

[hasneafravund]

Iron Maiden - Killers LP, EMI 1981

Gitarristen i Depression påminde mig om att det idag är fyrtioårsjubileum för Maidens allra bästa skiva!

Wratchild! Purgatory! Prodigal son! Killers! Purgatory! Murders in the Rue Morgue! PURGATORY!

Piece of mind och Powerslave i all ära, denna är bäst. Di’Anno var en råare sångare, framförallt på det här låtmaterialet, och Clive Burr en råare trummis än Nicko. Men det är kombinationen av Di’Annos röst med låtarna, som är lite komplexare än första skivans men med samma energi, som gör den bäst, Dickinson har aldrig gjort dem riktigt lika bra. Skillnaden i sångstil och röst, det här är innan stora refränger och han lever liksom på farten, versena i Prodigal son forceras igenom, nästan jäktas, det är mäktigt.

Ägde tidigare denna på polsk pro-printad kassett, hade den i min röda 244 turbo, perfect match. Bilen är såld och kassetten försvunnen. Jag har en modernare kombi men fortfarande kassettdäck i bilen.

[hasneafravund]

Amdi Petersens Armé - E.P 7″, Kick N’ Punch Records 2000

När den här kom 2000 var det inte så mycket som lät så här; amerikanskt, tidigt åttiotal. Saker var cykliska redan då, vi älskade svensk åttiotalsråpunk till exempel, men inte mycket hade hunnit börjat låta så, vad jag kommer på nu kanske bara första E.T.A-sjuan, den kom 1999 och lät svenskt åttiotal och sen blev de Regulations och gjorde kanske ännu bättre amerikansk hardcorepunk än A.P.A, men det var något år senare och då hade kontexten förändrats.

Så här tjugo år efteråt kanske den danska scenen var ursprunget till den första riktiga retrovågen? Om Power violence möjligen var att se som nytt, eget under nittiotalet, och slår man ihop så väl musik som estetik så var den nog det, så var det kanske också det sista som var det? Sen kom retrovågor av gammal punk som var mer eller mindre roliga och efter ett tag kändes det nog bra mycket som rollspel, och finns väl samtidigt, känns det som. Den här vågen iaf, den påverkade Sverige, knappt på åttiotalet hade svenska band låtit amerikanskt. Missbrukarna och Arroganta Agitatorer, Rövsvett också men det är lite senare amerikansk punk.

På samma sätt som allt danskt känns just danskt för svenskar, iaf vi som inte bor i Skåne, gjorde också detta det. Man hörde USA men man hörde också Danmark och det gick igen i band som No hope for the kids och Gorilla Angreb, även om de var mycket mer melodiska, det var en danskt sound, det som blev K-townsoundet.

Bägge A.P.A-singlarna är kanon, och ses förhoppningsvis som klassiker, det bör de iaf göra tycker jag. Både helt i egen rätt, men också historiskt-kronologiskt-musikaliskt-estetiskt.

[hasneafravund]

Morrissey - Kill uncle LP, HMV 1991

Såg att han släppt en skiva förra året som heter I am not a dog in chain. SLAPPT. Jag vet inte vad som hände först, den förlorade humorn eller fascismen, skivorna slutade vara bra innan han blev fascist så jag har sluppit att se den allmänna förflackningen som kom innan. Hela perspektivet i titeln är däremot konstigt, motsägelsefullt mot honom själv och vad han var, vad som fick oss som älskade honom att börja göra det. Var som du vill, gör vad du vill, det var det det handlade om och därför finns det väl ingen som säger “låt bli att vara fascist för vår skull”, när det finns rätt goda skäl att låta bli ändå. Så han får väl vara hur han vill, vi kanske bara inte gillar det, och där nånstans finns väl hela den idiotiska polariseringsdebatten och gud-vet-all-skit som dryftas dag ut och dag in. Sen må det vara så, att detta med att någon man gillar, älskar, har en djup och gammal relation till, kommer ut som idiot, att det är något folk som använder sociala medier drabbats av mer än mig och andra som inte har några. Jag hör bara rykten, knappt det lyckligtvis, såg en gammal klasskompis i en fascistisk webshops kundregister som AFA lagt ut, kände mer lite sorg, en sorts kollektiv tomhet över namnen, det är mest deppigt.

Kill uncle, andra skivan efter Viva hate och singelsamlingen Bona drag, alla bra och här var han fortfarande hela tiden bra. Sjunger fantastiskt, är snygg och rolig. Skivan är ganska märklig, där Viva hate är dynamiskt upplagd, har hits och tydlighet, är den här vagare, det känns som att det finns nåt att greppa med skivan som halkar en ur händerna. Märklig låtordning, tre liknande ballader på rad på B-sidan, alla jättebra, de liksom bara börjar och slutar utan riktig tydlighet. Skivan är bara 33 minuter lång, helt perfekt.

“Sing your life Any fool can think of words that rhyme“

Jodå...

[hasneafravund]

Dog Life - Fresh from the ruins LP, Omlott 2017

Spelar ärligt talat Dog Lifes skivor för sällan men har gjort det hela veckan nu, tänkt på the mighty A-TEEMs gamla slogan “the grymmest band i Swe for sure”. Första skivan är svinbra, men präglades för mig lite av att jag hört dem första gången live, golvats totalt, och den känslan infann sig inte riktigt av skivan, men i omvänd ordning hade det nog varit så. Det var releasefest för den skivan, det var andra band, bara bra, en kanonkväll, och Dog Life avslutade, skar halsen av kvällen. Rått + brutalt. Fresh from the ruins adderar element; smuts-sludge, drone, nästan maskinella rytmer; organiska maskiner. Det är känslan av grind precis som på första skivan, men ännu råare. Det perfekta mötet mellan Warsore, Albert Ayler och Burning Witch.

[hasneafravund]

Don Cherry - Organic music society 2LP, Caprice records 1973

Ja, staters förehavanden kan ju också vara att ha skivbolag och släppa skivor som denna, det är ju klart soft. När jag önskar mig till ett gladare sammanhang, och det är väl egentligen inte så ofta nuförtiden, men det är väl också en fråga om man menar familj och vänner eller samhället, och om vi då pratar om samhället; utopier och visioner för att låna en låttitel, då ligger den här skivan, tillsammans med “Eternal now”, Osynliga kommitténs böcker och Sven Nordqvists världar ganska mycket min perfekta mix. Det drar åt många håll på den här skivan, men den vaga tråden är helt klar, eller rak. Temat som återkommer i “Hope” och “Utopia and visions”, som sen finns i "Desireless" och plockas upp i Spjärnsvallets “Desireless - Bougoni - Vals från Orsa” (och nånstans före och flera stans efter): bäst. Den brasilianska hymnen som inleder skivan, bäst. Pharaoh Sanders “The creator has a masterplan”, bäst. Förresten, jag brukar gå och fantisera om att bli religiös, har gjort länge, kommer aldrig att egentligen försöka och definitivt inte lyckas, men jag brukar tro att jag skulle vilja bli katolik. Leva med regler, låta köttet tuktas, få ordning. Sen inser jag att jag hellre vill leva med känslan att my creator har en masterplan än känna som Genet och Pasolini gjorde, det tror jag tyvärr att jag är förmögen till utan religion.

[hasneafravund]

Sarah Mary Chadwick - 9 classic tracks LP, Siltbreeze 2015

Spenderade större delen av dagen, åtminstone till efter lunch nån gång, och den var faktiskt rätt sen, med att lyssna på the Field Mice; singlarna och första minialbumet. Olika tankar om punk utifrån det, exempelvis att de är det, sen tröttman, den obeskrivliga tröttman över att ens snuddat vid tanken. Alltså, å ena sidan är jag väl intresserad av punk som en estetisk attityd framför en subkulturell produkt, å andra sidan kan jag inte tänka mig något mer devalverat än begreppet punk utifrån dessa premisser. Tänkte samtidigt på Bizarre Uproar och nån jubileumsspelning jag såg inspelad. Tjugo personer i nån liten lokal i Finland, han hade väl precis blivit rejält fistad analt av sin dominatrix, det var fullt ställ (jag får erkänna att jag hoppade litegrann i videon, vi besparades kanske de mindre musikorienterade delarna, eller så var det jag som slapp), det flög nån dildo, det kanske var blod, det kanske var bajs, det kanske var blandat: vad vet jag. Folk slogs, allt var i sin ordning. Och hur det här dök upp som en tanke på eller om hur ointressant punkbegreppet kanske är som estetiskt mått, det säger oss ingenting. Att konstatera att punk är en gammal kultur, en AC/DC-verksamhet, det säger nog ingenting heller. Eller det gör det väl, men om man ändå funderar på sånt här, om man tänker “vad betyder kultur?” eller “vad ska vi med kulturen till?”, då landar man väl i att den ska förenas med dem som behöver den, är intresserade av den, står ut med livet på grund av den, och inte egentligen uppröra någon som egentligen skiter i den. Alltså, själva existensen är värdet, att något finns för att någon velat göra det och någon annan fått ut något av det; blivit slagen under tyst konsensus av nån halvfrämling samtidigt som det flög blodiga dildos i luften och gillat det, det är väl kanske bra så. Det är ju lätt för mig att glädjas över att inte varit där, men det krävdes å andra sidan inget av mig för att slippa. Och pratar vi subkulturer är det väl exakt så de ska fungera. Det går att säga massor om Bizarre Uproars tveksamhet, mindre om the Field Mices, och man borde kanske säga både mer och mindre om båda, men själva poängen med att finnas är att man gör det.

Framåt kvällen när jag tänkt på detta ville inte Kari somna i sängen. Jag tog honom i selen och gick ut ut sovrummet för att gunga honom och lyssna på en skiva, det blev “9 classic tracks”, den är så bra, låter som januarikväll på Hisingen tänkte jag men har nog tänkt så om den här skivan om junimorgnar och septembereftermiddagar också, men den kändes och var helt rätt, och med omslaget i handen framstod den som en länk mellan Bizarre Uproar och the Field Mice.

[hasneafravund]

Kåre Kolberg - Electronic works 1970-1973 LP, Prisma records 2012

Tre stycken av Kåre Kolberg, norsk kompositör och tidig i Norge med elektroakustisk musik. En av dem inspelad i EMS i Stockholm och de två andra i Studio Eksperimentalny i Warszawa. Fan vilka tider ändå, när staten la pengar på bra studios för experimentell elektronisk musik. Det var väl en del av framtidstron och hela det moderna projektet, och det går ju verkligen att säga mer än en sak, både bra och ett gäng dåliga, om det projektet och även om moderniteten och hur den dyrkats, men ska vi ha stater kan de åtminstone lägga pengar på att folk med glasögon ska få sitta med ringmodulatorer och dra fram loopar från band.

Inte så mycket jobba med “stämningar” som samtida liknande musik, mer kärlek till ljudet. Han var ju kompositör, flera av de tidiga var det, men det är både kompositörens och någon annan, liksom inte musikerns, sätt att bygga det på, men de kom ju inte från “köra black metal-demos genom distpedaler”-hållet direkt heller. Bra grejer, särskilt äldsta stycket, “Omgivelser”. Utvalt och släppt av Lasse Marhaug.

[hasneafravund]

Modorra - Solar Anus LP, Plague Island records 2013

Har glatts hela dagen åt Håkan Milds återkomst i Blåvitt, blev sugen på att lägga på den här. Hittar inte kopplingen i mitt huvud men båda gör mig på bra humör, det räcker väl så.

Edit: Grisighet, uthållighet.

[hasneafravund]

Lou Reed - Street Hassle LP, Arista records 1978

Om du en gång börjar älska Lou Reed kommer du förmodligen gå samma väg som alla oss som en gång börjat göra det har gjort. Man börjar tycka att Fernando Saunders bandlösa bas först inte är ett problem, sen börjar man gilla den. Sen börjar man tycka att “Mistrial” har nåt (alla hans skivor har det) och sen njuter man sig genom en timme av “Like a possum” på repeat innan han ska gå på scenen (just det är ju tyvärr inte längre möjligt, men).

Street hassle, hans tredje bästa skiva brukar jag tycka men tvekade lite nu när jag skrev det, är å ena sidan en rätt bra skiva för att få mycket av det som gjorde honom bäst, å andra sidan kan den säkert vara rätt förvirrande. Han skrev ju samma låt från 1965 tills han dog, och han försökte verkligen att inte göra det. Hans eviga försök att lämna sin röst, både alla omfraseringar och nya melodier till gamla låtar live, men också som här; han stökar med nya tonlägen och fraseringar, han är ändå alltid Lou Reed, bäst. Så mycket här handlar om hur lite han gillar sig själv, och det är väl ett återkommande tema, både i texter men hela hans artistjag? Han vill bara inte vara Lou Reed.

“Gimme some good times” samplar “Sweet Jane”, eller han hånar sig själv genom att sampla den och gå i dialog med den. Och låten är så jävla bra, knullslött tempo, lite för långsamt, alldeles perfekt, konstig sång, en unik låt som han väl skrivit minst 50 gånger redan då. “Dirt” stånkar sig fram, kommer aldrig igång, genial låt. Titelspåret är uppenbart svinbra, en av hans bästa låtar. “I wanna be black” har såpass många lager ironi att jag inte riktigt greppat dem trots många försök, men den skulle inte flyga idag. Den har också den här stånkigheten, som om bandet försöker vara ett soulband men inte fattat hur man gör. “Real good time together” är snabbare och låter som att ingen gör det de ska samtidigt, som att alla springer ifrån varandra lite, kommer ikapp, springer ifrån. “Shooting star” och “Leave me alone” stånkar på så där lite otight, ganska osvängigt och jävla bra, det där som inte går att greppa för mig riktigt men kanske kommer en del av känslan av att mycket på skivan är inspelat live? Osäkerheten, den lilla otightheten? Sen “Wait” med allt detta igen, men lätt, fjäderlätt låt, Lou sjunger som om han kom inspringande från sidan för att hinna in och vara med, den dras framåt av alla och ingen och ingen gör riktigt det de ska samtidigt som någon annan men samtidigt sitter den ihop så att inget riktigt hänger ut. Det är en speciell skiva, lätt att föreställa sig knepig stämning i studion. Binaural sound, vet inte vad det betyder, den låter inte lika krispigt mäktig som “the Bells”, mer som att ljudteknikern hade feber och tur var väl det.

[hasneafravund]

Prescriptiondeath - s/t 7″, Flyktsoda records 2020

Utan tvekan den mest spelade sjuan 2020 hemma hos mig. Prescriptiondeath från Gävles femte släpp (en livesplitkassett inräknad). Jag ska inte påstå att jag var på tåget från första släpp, hade missat dem helt, men denna slog mig hårt. Tänk Boston 83, lite Infest, lite amerikansk grind från tidigt nittiotal och en liten del power violence från sent nittiotal: en vinnarblandning. Uppskruvad virvel, krispig bas och gruffig sång med dålig attityd. Såg dem live och det var suveränt. Energin väl fångad på skiva. Hämtade deras nya LP häromdagen, den ska vara mer power violence än sjuan, vet inte om det kommer vara positivt eller negativt men är peppad.