Vi är inte som alla andra. Hur kan någon som inte själv har behövt kämpa för att överhuvudtaget bli gravid, förstå hur det känns? Hur det känns att gång efter gång åka ner i fullkomlig svärta, misslyckande och sorg. När mensen kommer och man inser att oavsett hur många graviditetstest man tar, och oavsett hur mycket man intalar sig att de där 99% av säkert resultat ändå är fel, så är det ändå sant: det blev ingenting den här gången heller. Hur kan någon som inte upplevt det förstå att det inte finns någonting man inte skulle göra för att få ett ögonblick av plus och för att få känna att det är möjligt att bli gravid. Efter första försöket intalar man sig att det tar tid. Att det för de flesta tar tid och krävs flera försök. Och så väntar man. Tänker graviditet, insemination och plus plus plus. Den här gången så kanske. Jo. Absolut! Allt är toppen och alla tester visar på perfektion. Såklart kommer det att lyckas den här gången. Men det gör det inte. Och inte den nästkommande gången heller. Eller den därefter. Och när man räknat till nio inseminationer så har fortfarande ingenting hänt. Då har tvivlet byggt bo inuti. På att man är en "riktig" kvinna. På varför "alla andra" lyckas. På tanken om vad som fattas mig. Runt omkring oss säger folk: slappna bara av så blir det bra. Jojo, som om det skulle göra saken bättre. Men jag har världens bästa fru som säger hon är övertygad ingenting är fel med mig. Hon tror bara att det tar lite tid ibland. Och nästa gång, då är det säkert vår tur. Fina, vackra, söta lilla J. Jag testar allt. Äter mini albyl enligt amerikanska tips eftersom det är blodförtunnande och kan få ägget att fästa lättare. Jag skriver till alla akupunktörer i Stockholm för att höra om statistik och om de kan hjälpa mig. Priserna varierar EXTREMT och i slutändan bestämmer jag mig för Dr Liu i Östberga. Akupunkturen är härlig och jag riktigt känner hur den får mig att totalt slappna av och hitta ett tillstånd av lugn som jag inte kunnat känna på många år. Det är bara det att Dr Liu menar akupunktur är sekundär och att det är örterna som gör jobbet. Så varje gång jag betalar 350:- för akupunktur, gör hon i ordning kinesiska örter som jag sedan ska koka upp och dricka avkoket från. Utslaget blir det 100:-/dag. Och det är av yttersta vikt, säger Dr Liu, att jag inte missar en enda gång! Tusentals kronor senare och efter två inseminationer i Danmark har det ännu inte hänt någonting. Vi får påbörja vårt sista landstingsfinansierade försök och pressen är total. Det blir en Ivf och jag tar hormoner i sprutform för att stimulera fler äggblåsor. Det har jag i och för sig gjort redan, men i mildare form efter den andra inseminationen, då min ägglossning helt plötsligt lät vänta på sig och mina cykler blev över 40 dagar långa. Det var stressen över de misslyckade försöken, samt det faktum att man hela tiden är på spänn och väntar på någonting. För är det inte varat eller icke-varat av mensen, så är det dagen D när ägglossningstestet visar glad gubbe. Stress kan även uppstå om den glada gubben visar sig på en lördag, eftersom det då inte klaffar med sjukhusets öppettider, och man därför får avstå den cykeln och vänta på nästa. Därav anledningen till mina rubbade cykler och orsaken till att jag även tidigare fått injicera Puregon i magen. Med Ivfen är det annorlunda. Det känns i alla fall så. Att det här borde vara bombsäkert! När äggplocksdagen kommer kan man suga ut 10 ägg med den långa nålen genom slidväggen. Det är mycket bra, säger barnmorskan som stryker min hand under ingreppet. Fem är mogna nog och fyra av dem blir befruktade. De sätter in det bästa och sedan är det bara att vänta. Vi väntar och hoppas. Känns det inte lite annorlunda den här gången? Kanske fler inbillade symptom? Kom igen nu då! Snälla lilla ägget, stanna hos oss. Borra in dig hos mig och stanna kvar. Men det gör det inte. Mensen kommer och allt bara rinner av mig. J är ledsnare än jag. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli gravid. Inte ens en Ivf vill stanna kvar, trots att det var superägg och merparten av jobbet var gjort av folk i vita rockar. Vi väntar och jag släpper med ens allting. Säger jag vill att någonting ska ske. Kan vi inte flytta tillbaka till Skåne? Slippa stressen, fly storstan, pendling och tunnelbaneträngsel. Jo, säger J, det gör vi. Efter fyra inseminationer på HS och fem i Danmark, plus en Ivf, så känns ett mirakel långt borta. På grund av landstingsregler, kötiden, öppettider och semesterstängt har detta tagit mer än 4 år. Vi ställde oss i kö 2006. Vi är redan nästan 5 år fram i tiden och fortfarande inget barn. Så vi anlitar mäklare och lägger ut vår lägenhet till försäljning. Mitt i allt får jag ägglossning och vi testar att föra tillbaka en eskimå: ett av de befruktade äggen som sedan frysts ner och tinas upp i tid till återförandet. Det kan funka men det är lägre chans eftersom man inte vet om ägget pallar med de stora påfrestningarna. Ett ägg tappar för många celler och klarar sig inte. Men det andra de tinar upp har fortsatt att dela sig och ser okej ut. Jag har inga större förväntningar och tänker mer på flytten än ägget. Tiden går och jag har inga symptom alls förutom en liiiiiiten ljusrosa prick i trosorna några dagar efter återförandet. När dagen för beräknad mens kommer och jag ännu inte fått den vet jag helt säkert att det finns någonting där inne som har stannat kvar. 2 dagar senare gör vi testet och det andra strecket flyger upp fortare än jag tagit upp stickan ur burken. Jag är gravid! Äntligen var det vår tur! I skrivandets stund har jag precis gått in i 18:e veckan och vår bebis växer sig stark inuti. Jag tar detta på yttersta allvar och för mig och oss är det det största som hänt oss. Kanske är vi inte som alla andra. Eller de flesta andra i alla fall. För vi har kämpat och längtat så länge. För mig är detta fantastiska mirakel ingenting att ta lättvindigt på. Kanske hade jag känt annorlunda om det tagit på första försöket. Aldrig hade jag då fått den stora respekt och ödmjukhet inför skapandet av liv som jag nu har. För det är inte självklart att alla kan få uppleva det vi nu i slutändan har fått ynnesten att göra. Man måste vara ödmjuk inför livet och hur denna kreation av en ny människa genomgår miljontals av eventuella hinder och milstolpar. Ödmjukhet och vördnad inför att vi, som äntligen fått uppleva detta mirakel, inte får ta någonting för givet. Det här är det största.
