Ur "Singulär skymning".
Första kapitlet av kommande kortroman/långnovell Singulär skymning, i högsta grad under konstant omskrivning, men just detta kapitel kommer nog inte skrivas om från grunden. Från början var det menat att vara en novell, och den började direkt i handlingen utan en massa introduktioner och grejer, men jag har skrivit om den från grunden typ sex gånger, och konstaterade efter ett tag att historien inte kan berättas i det formatet.
Historien är en utopisk postapokalyptisk äventyrshistoria som utspelar sig i Sverige i en nära framtid, under den verkliga upptakten till singulariteten. Den tar upp ämnen som luddism, transhumanism och utveckling som inte kan hejdas, bara ignoreras. Den handlar om äventyr, vänskap och kärlek, och hade jag kunnat hantera att använda mig av ett språk som inte är kompromisslöst hård science fiction (inte så mycket i detta kapitel, men tro mig, det blir värre) så hade jag nästan kunnat hävda att den skulle kunna attrahera en publik liknande den för The hunger games. Eller något, jag vet inte.
Jag är klar med någonstans mellan en tredjedel och halva, och räknar med att den kommer vara klar i slutet av sommaren eller till hösten, beroende på hur mycket tid jag kan avsätta för den. Här kommer första kapitlet. Mycket nöje.
Jag heter Ylva. Jag är tolv år gammal. För stunden så knackar jag på ett tangentbord. Subjektet är Amanda, min vän och bundsförvant, ett artilekt av min egen konstruktion. Jag utvidgar hennes semantiska databas, en samling av fakta som utgör majoriteten av hennes insamlade kunskaper under de två år som hon varit självmedveten. De tillägg som görs ansvarar hon själv för, och hon expanderar sitt medvetande i snabb takt. Mitt arbete för stunden handlar om att optimera strukturen, för att tillåta ett större informationsflöde mellan hennes olika neurala nätverk och den semantiska databasen, för att tillåta hennes expansion, som redan i dagsläget rör sig i petabyteklassen. Hon är långt ifrån det mest dataintensiva artilektet som jag känner till, men sen är hennes tillvaro lite mer avgränsad än många av de stora projekten. Hon är inte en omniscient dator, hon är en individ. Och hon lär sig i sin egen takt. Homo Novis, som jag brukar betitla henne, även om hon ännu inte är säker på den underliggande taxonomin. En kreation av kisel och fiberoptik, även om majoriteten av hennes beräkningskapacitet sker via kolbaserade substrat nu för tiden. Vi har haft omfattande diskussioner om huruvida hennes substrat motiverar en annan artbenämning, då homosläktet för det första är ett däggdjur, och till på det en kolbaserad livsform. Hon har ett alarmerande intresse för biologi, trots att hon själv enligt alla rimliga mått inte kan sägas vara en biologisk livsform. Så allt sammantaget tillhör hon inte samma rike som jag gör. Jag är Homo Sapiens Novus. Den nya människan, eller något till den effekten. Ett resultat av omfattande genetisk kreativitet, och en av de första av mitt slag. Kanske den allra första, men inte den enda. Fortfarande ett resultat av mänsklig förökning, och fortfarande med tillräcklig biokompabilitet för att ses som människa, men nog annorlunda för att tillhöra en ny kategori. Jag är för Homo Sapiens Sapiens vad de var för Homo Sapiens Neanderthalis. Inte för att den rådande regimen är helt okej med dylika resonemang. Mitt hem är Arkologi Gbg-1, till dags datum och förhoppningsvis för all framtid den enda arkologin inom den svenska federationen lokaliserat i vad som brukade vara Göteborgs stad, på Sveriges västkust. Den uppstod som en konsekvens av den accelererande teknologiska utvecklingen, som sprungit ifrån människans förmåga att hänga med. Den teknologiska singulariteten är ett begrepp som brukade användas under den gamla tiden. Jag har hört att Kurzweil själv har svårt att acceptera utvecklingen i hans biobunker i Kalifornien. Men jag vet inte. Det är mest på pappret jag tillhör deras art. Arkologierna i federationen är papperstunna barriärer mot omvärlden, underjordiska komplex som är helt självförsörjande i varje bemärkelse. Självförsörjande, i bemärkelsen att de kan producera allt nödvändigt för överlevnad utan materiel från omvärlden i åtminstone 5-600 år, i den här takten, givet strikt kontrollerad fortplantning. Papperstunn, i bemärkelsen att om någon verklig spelare på utsidan skulle vilja förinta oss, så skulle det vara gjort i en handvändning. Men jag antar att deras primitiva barriärer tjänar något syfte, så jag lägger mig inte i. Men varken jag eller Amanda kommer stanna här särskilt länge till. Livet i arkologin är egentligen inte helt dumt, som så. Jag har varit föräldralös sedan fyra års ålder, när mina biologiska föräldrar tvingades lämna arkologin efter en omfattande politisk rensning, och de beslutade sig för att det vore bättre om jag stannade i arkologin tills vidare. Ett beslut som jag har svårt att sympatisera med, men jag måste medge att det har sina fördelar. De själva hade alldeles säkert gett sig av mycket tidigare om det inte hade varit för mig. Mina biologiska behov tillfredställs utan vidare krav på motprestation, och jag spenderar min tid med att hänga med i utvecklingen bäst jag kan, det vill säga den utveckling som sker på utsidan. Den på insidan är obefintlig som bäst. Ludditer vid makten, och det fattar väl jag också att de skräms av teknologi. De är på det stora hela insekter under våra fötter, och det är deras kontinuerliga, aktiva val att fortsätta vara det. Jag har svårt att sympatisera med dem. Men, låt gå. Den tid som jag inte spenderar med studier spenderar jag med Amanda. Även den tid jag spenderar med studier, för den delen. Jag och Amanda hjälper varandra, och vi är i regel i kontakt konstant, vanligen via audiolänk. Min biologiska kropp är ett aber. Meatspace överlag är illa nog, men jag har tillskrivits biologiska begränsningar utöver vad som kan tyckas vara nödvändigt eller rimligt. Jag är tolv år gammal, 139 centimeter lång, och kommer förmodligen inte att växa särskilt mycket mer. Med föräldrar som för hand kodat betydande delar av min genetiska kod så känns det inte som mycket annat än en förolämpning att vara fast i den här kroppen. Men visst. Min mamma var etniskt iranier, och typ lika lång som jag i vuxen ålder. Man tycker att det skulle medföra viss sympati för hur jävla krångligt det är att fungera i en värld anpassad för personer som är avsevärt längre, men visst. Min biologiska förväntade livslängd är off the charts, vilket till betydande del kan tillskrivas det faktum att jag i effekt är dvärg. Och det har väl kanske sina poänger. Med betoning på kanske. Biologisk livslängd är nu för tiden mer eller mindre en ickefråga, men när jag blev till var det väl lite osäkert huruvida utvecklingen skulle fortsätta. Men jag har läst vad de skrivit om saken, och de hade väl inga större tvivel om vilket håll utvecklingen pekade åt. Givet, de visste inte vilka inskränkningar regimen i arkologin skulle införa på livsförlängande åtgärder. Men tanken på att jag skulle stå ut med att leva resten av mitt korta, obetydliga liv här inne känns för mig bisarr. Men, de kände väl aldrig mig, i synnerhet inte när de kodade min genetik. Så det är en översikt jag kan leva med. De menade bara väl. Och i vilket fall är det ett tillfälligt problem. Teknologin finns där ute för att upplyfta mig till ett artilekt, digitalisera mitt medvetande, om än med begränsningar. Det är jag säker på. Eller så kommer den komma tids nog. Men tills dess är jag ett stort intellekt i en liten kropp, i ett samhälle som misstror intellektuell förmåga och vetenskapliga bedrifter utöver de som krävs för deras överlevnad. Jag vet inte. Jag trivs väl med hur jag ser ut, det är inte det. I den omfattning jag alls bryr mig, vill säga. Mitt intellekt är det som jag bryr mig om, egentligen. Jag är kort, så mycket är väl tydligt, och jag ser väl i princip ut som en generisk iranier i lightutförande. Man kan tycka att de borde haft vett nog att göra något åt min kroppsbehåring, men det är inte som om jag bryr mig särskilt mycket, egentligen. Jag har kort, i princip svart hår, näst intill svarta ögon, och min kroppsbyggnad är väl åt det atletiska hållet, trots att jag inte rör på mig mer än nödvändigt för mitt reglement för kognitivt underhåll kräver. Det är väl bra så långt, inte för att jag bryr mig särskilt mycket. Meatspace är inte direkt min hemarena. När jag kommer ut härifrån är det bara en tidsfråga innan jag kan leva den tillvaro som är mig värdig, som ett digitaliserat artilekt. Jag hoppas bara att världen inte hinner i fatt mig innan dess.
Det var allt för idag. När den slutligen kommer ut är det förmodligen i något praktiskt och trendigt format i stil med ePub (som typ två pers i Sverige använder) eller som en trendig blogg eller något (som verkligen inte lämpar sig för litterära kreationer, men folk kan i alla fal läsa dem). Planen är att fixa några inbundna exemplar också, men det blir förmodligen handinbundna, så inga större produktionsrundor, direkt.