Jag är ganska tankspridd av mig som person, men ibland händer det att jag tänker till och skriver ner mina tankar. Som jag gör nu i detta skrivande. Vet väl kanske inte vad jag vill få ut av denna text, för jag vill egentligen bara skriva. Jag funkar så som person, för att kunna uttrycka mig så måste jag skriva av mig lite. Komiskt och tänka att man är dyslektiker men kan ändå ta sig via skrift. Jag är fan inte skitbra på att läsa eller att stava men detta kan jag tyda utan problem. Väldigt länge så har jag haft en tanke som har varit att jag måste vara bäst på det jag gör, även att jag har vetenskapen om att jag aldrig kommer vara bäst på det, men så länge jag försöker så är jag nöjd. Just för stunden så ör jag ganska slutkörd som artist, som bartender eller som vän. Jag har väldigt svårt att försöka hitta en drivkraft till att fortsätta. Jag toktrivs verkligen på mitt jobb, och med det ansvar som jag tar varje dag. Jag lär mig fortfarande hur allting funkar, jag känner ändå att jag har fått ett hum över hur det går till. Jag tror och hoppas verkligen att jag är fortfarande en bra vän till mina vänner, att jag pleasar dom på ett sätt som gör att dom fortfarande vill ha mig i deras liv. Själva artisteriet har jag ingen aning om. Vi har haft det som ett uttryck, när man har jobbat lite för mycket, att man är slut som artist. Iallafall jag och min storebror. Jag tror att detta, egentligen, var en förtext eller kanske hela slutsatsen. Jag vet inte ännu. Har faktiskt druckit några öl nu. Främst hof, en mellis. Men är inne på Nils Oscar nu. Dom brukar slå till. Hatar att jag startar varje mening med “jag” men det är faktiskt mig jag vill skriva om, på gott och ont. Jag är extremt medveten om att jag har alldeles för höga krav på mig själv, det är inget som går att bara ta bort sådär. Men hur ska man få bort det? Om det är något som följt dig under hela livet så går det inte bara att sudda bort det sådär? Jag frågade faktiskt min chef idag, hur hen har klarat av så många år inom branschen, mest för att jag var tvungen på att få svar. Hen svarade: jag trivs fortfarande på mitt jobb, jag tycker det är kul att komma hit varje dag. Efter tio år så har det inte ändrats. Jag gillar alla nya utmaningar, att inte alltid ha personal, alla nya som kommer och det gamla som fortfarande är här. Att vi fortfarande klarar av en service, egentligen utan några problem. Jag utvecklas fortfarande inom min position och av er” Okej fine, detta kanske inte alls var det hen egentligen sa men det är vad jag upplevda av samtalet. Det var fortfaran kul. Men vadå, jag tycker, i slutändan, att det jag gör är kul? Jag finner fortfarande någon slags inspiration om dagarna, jag tar mig igenom varje service utan några problem, för det är inte svårt. Det är ju det jag kan liksom. Fast det är något som fortfarande är fel, eller osäkert. Jag har absolut ingen aning om viner, om öl eller om sprit. Jag har läst på en etikett eller på en fusklapp att det är ju såhär det smakar. “Du finner toner av frukter, en frisk smak samt en liten torrhet” Mina gäster köper ju det jag säger, för de vill ju dricka ett vin som är gott, som har det dom är ute efter, och det jag får dom till att dricka. Dom litar ju på min kunskap “han ska kunna det här!” Jag kan inte ett skit om det jag gör. Visst fine, alla kan lukta till sig saker, alla kan få ett hum om vad man ska blanda detta med. Vissa kan förstå att det här ska smaka på ett sett eller iallafall det du har i. Mina drinkar är egentligen ett “hitte på” som man säger hemma i Västervik, men det är inget jag egentligen har testat ihop innan, för att det ska funka? Det har bara funkat eller så har jag snott det av någon annan. Jag kan ingeting om mat, smakerna eller egentligen min egna meny som serveras på jobbet. Spelar ingen roll hur många gånger jag kollar på menyn och försöker få in det, det fastnar inte. Jag har intresset men tydligen så går det inte in. Och det är de som gör mig besviken på mig själv, jag har gjort detta i så många år att det ska liksom finnas där nu. Men va fan, lite sitter men inte mycket? Jag har gjort detta i så många år att jag ska egentligen vara bäst på det jag gör? Jag har gjort det i så många år att jag ska inte behöva vara nervös över det jag gör, för det ska sitta i ryggmärgen. Men det gör inte det? Jag har samlat på skor i snart fem år, ett märkte, och har en, oändlighet av dom. Jag kan namn och se vad som är vad, men jag kan inte mer än så? Med tanke på alla modeller som släpps dagligen och som jag följer dagligen, så ska jag kunna det. Säg att 70% av min garderob är av detta märkte. Då ska ju det vara naturligt att man kan det? Eller? Under en större del av mitt liv så har jag cyklat, i 12 år bestämt. Om det har varit till skolan, eller ett större intresse så har det alltid varit en större del av mitt liv. Har liksom gått och lagt mig om nätterna, som tonåring, och tänkt på cyklar. Jag har haft det som en ursäkt i livet. Jag har andas, ätit och lev cykel. Bmx framförallt, det har varit mitt allt. Som resturang är idag. Det fanns inte en dag som jag skolka ifrån skolan för att cykla. Som jag snodde nycklar för att få vara i vår skatelokal, som jag senare satt i styrelsen för, till dom insåg att vi festade där, rökte eller var där efter stängning. För att få filma eller fota i, när kidsen inte var där. Men med tanke på att det var allt man knarka ett tag, så borde jag också kunna det. Men alla timmar som spenderas att cykla, vid datorn och kollade cyklar eller kollade videos på folk som cykla eller som man bara pratade om. Så borde jag kunna det men det kan jag inte. För det fastnar inte i huvudet. Jag gick media programmet på gymnasiet, det enda jag kom in på, men jag trivdes. Jag var faktiskt bäst i min klass på rörlig bild och foto, något som låg mig varmt om hjärta och egentligen fortfarande gör idag. Det kallas även estetprogrammet här där jag bor idag, för det är lite för estetiskt för de som lägger fina tallrikar varje dag. Det är ju dom som är ester egentligen. Men där pluggade jag i tre år, fem dagar i veckan. Eller nä, när det passade mig egentligen, lärarna tillät att jag kom och gick som jag ville, de var ju trötta på allt skitsnack antar jag. Va fan, jag vart utsläng ur resturang för jag inte tog det seriöst, det jag faktiskt lever för idag, bokstavligen lever för. Men mediaprogrammet fick jag gå kvar i, antagligen för betygen var för dåliga för något annat. Fotar gör jag fortfarande idag, tack vare en väldigt god gäst som kommer till jobbet nån gång i veckan. Skulle nästan säga att det är en vänskaprelation faktiskt. Men han fick mig att fota igen, tack vare hans jävla laica. Vilka bilder han har tagit med den och skärpan, går nästan att jämföra med hasselblad, om allt är rätt inställt. Tror jag försvann lite i skrivande stund. Nu är det dock faktiskt väldigt kul att skriva men det kan jag inte göra längre. Jag ska orkar korr läsa skiten och ni som läser det med, ni ska orka, om någon läser detta. Har dock skrivit det mest för min egna del, för något av mitt huvud ska komma ut. Denna text ska handla om prestationsångest, något jag lider av, något extremt mycket. Inget som försvinner under en dag, under en text eller under en kort tid. Är man programmerad från tidigt ålder till detta så kommer det vara så ett tag. Tills man kanske är så pass mogen nog så det försvinner. Eller som kommer den följa mig till graven, det vet jag inte ännu och inte ni heller. Jag är inte den som räknar men om 374 dagar så borde den inträffa, isåfall. Tja.
pixelskylines
ellievsbear
kaledo-art
turnnoffyourmind
blakekathryn
