Jag läser våra första meddelanden oss emellan och får blandade känslor. Dels växer den där bubblande känslan som sockerdricka i mina vener. Men samtidigt så växer en avsky gentemot dig, gentemot hur behandlade mig och betedde dig mot mig.
Jag gjorde allt för dig. Jag vände ut och in på mig själv och bara väntade och önskade att du skulle bli vi två.
Visst du var sårbar med mig, du kunde vara fin med mig men du gjorde inte allt för mig. Jag var så obeskrivligt kär i dig. Jag kämpade för dig länge.
Jag tyckte det var fint när du skrev att du försökt att inte älska mig. Men det är ju bara sjukt. Jag fattar att du hade svårt att släppa in människor. Jag blev hedrad att du sa att jag hjälpte dig. Att jag fick dig att må bättre. Men samtidigt behandlade du mig som skit.
Du skrev att du hade velat träffa mig om 4-5 år. Ja, eller så får man bara ta chansen när man får den.
Du skrev att jag var den enda, att du ville att jag skulle vara din, att du ville sprndera hela livet med mig. För att en månad senare skriva att du försökt att inte älska mig. Livet var så ambivalent med dig. Det var en jävla berg och dalbana.
Jag gråter när jag ser en video på dig när du spelar gitarr för mig.
Jag undrar om jag var en lika viktig pusselbit i ditt liv som du var i mitt.
