Det (sista) - Del 2 IgĂ„r sov vi lĂ€nge och tog dagen i maklig takt. Jag stĂ€dade rent lĂ€genheten och sa hejdĂ„ till Alessia (snyft!). Vi tog ocksĂ„ en hĂ€rlig promenad i solen. Ton hade bokat bord pĂ„ en superflĂ„dig fransk restaurang dĂ€r vi skulle Ă€ta vĂ„r sista middag ihop. Vi klĂ€dde upp oss till max och kĂ€nde oss som ett par kungligheter nĂ€r vi gick dit i nystrukna klĂ€der och nyputsade skor. Restaurangen hette Bistro Bord'o och var en av de finaste i Leiden. Det var litet men frĂ€scht och fint och vi blev behandlade som de kungligheter vi tyckte oss vara. Ton hade förbokat en 6-rĂ€tters meny, som visade sig bestĂ„ av Ă€nnu fler rĂ€tter Ă€n sĂ„. Det var en helt UNDERBAR middag med fantastiska rĂ€tter, utsökt vackert presenterade och med smaker och konsistenser som fick en att tappa andan. Vi fick smaka nya viner till varje rĂ€tt och kyparen beskrev och förklarade bĂ„de maten och drycken i detalj. FastĂ€n det inte ingick i menyn sĂ„ bestĂ€llde Ton Ă€ven in ost Ă„t oss. DĂ„ kom en kypare med en helt enorm ostbricka dĂ€r vi fick vĂ€lja vilka ostar vi ville smaka, allt frĂ„n fransk blĂ„mögelost till hollĂ€ndsk hĂ„rdost. Dessa avnjöt vi sedan med honung, marmelad och Madeira. GOTT!!! Efter sista rĂ€tten fick vi kaffe och smĂ„ sötsaker och trots all mat var vi alldeles lagom mĂ€tta efterĂ„t. Allt var helt perfekt, det fanns inget att klaga pĂ„. Och Ton bjöd sĂ„klart pĂ„ hela kalaset. Jag Ă€r sĂ„ bortskĂ€md att det Ă€r pinsamt. 4 timmar tog det att ta sig igenom hela middagen och det var 4 timmar i paradiset. NĂ€r jag vaknade i morse högg det till i bröstet nĂ€r jag insĂ„g: Idag Ă„ker jag hĂ€rifrĂ„n. Jag övervĂ€ldigades av en enorm separationsĂ„ngest och tĂ€nkte att nĂ€, jag ombokar flygbiljetten, jag stannar lite till! Men jag kom till sans igen och lugnade ner mig. Klockan tvĂ„ trĂ€ffade jag Milka, Eleonora och Chris för att Ă€ta en (sista) lunch ihop. Att sĂ€ga hejdĂ„ till Milka och Chris var inte sĂ„ farligt, för ingen av dem har varit sĂ€rskilt nĂ€ra vĂ€nner. Men Eleonora! Hon grĂ€t och jag kĂ€mpade mot tĂ„rarna. Hon har utan tvekan varit min bĂ€sta kompis i Leiden. Utan henne hade min tid hĂ€r inte varit hĂ€lften sĂ„ bra. Vi har haft fantastiskt kul tillsammans och alltid funnits dĂ€r för varandra. Det kĂ€nns helt knĂ€ppt att fastĂ€n vi Ă€r sĂ„ olika sĂ„ har vi passat ihop som ler och lĂ„nghalm. En lĂ„ng och vacker italienska och en liten, blond Ikea-nörd, vem hade kunnat tro det? Efter den tĂ„rfyllda separationen var den vĂ€rsta dock fortfarande framför mig. Ton körde mig till flygplatsen och följde mig genom incheckning och allt, tills han inte kunde följa med lĂ€ngre. DĂ„ sa vi hejdĂ„ och jag kĂ€nde mig alldeles tom i bröstet. Jag sĂ„g hans ryggtavla försvinna och tĂ€nkte att det hĂ€r Ă€r verkligen som i en film. Fast det Ă€r pĂ„ riktigt. Jag hade aldrig planerat att gĂ„ och förĂ€lska mig i en hollĂ€ndare men som det kan gĂ„. Men Ă€ven om det Ă€r hemskt att skiljas Ă„t nu sĂ„ Ă€r jag sĂ„ glad att vi trĂ€ffades. Han Ă€r vĂ€rldens finaste och har verkligen förgyllt min tid i Leiden och gjort mig lycklig. Och jag vet att han kĂ€nner likadant. Vi har haft det fantastiskt ihop. Nej fy för avsked!! Men det Ă€r inte för evigt. Vi kommer ses igen. Nu försöker jag tĂ€nka pĂ„ hur hĂ€rligt det ska bli att komma hem. Att trĂ€ffa alla Ă€lskade vĂ€nner och familj igen och komma tillbaks dit jag hör hemma, i Malmö. Ăven om Leiden för alltid kommer vara mitt andra hem.