På Frizon 2013 höll jag i seminariet ”Maybe Attending”. Ett seminarium om vägval, drömmar, Gud och beslutsångest. För dig som inte var där, eller vill påminnas om vad som sades, har jag sammanfattat mina tankar i en text. Håll till godo.
Jag heter Erik Olesund och anledningen till att jag sitter här idag är för att jag sa ja när någon frågade. När det inte är sommar bor jag i Kalifornien i USA där jag studerar på Stanford University. I korthet handlar mitt akademiska arbete om att ifrågasätta gamla och fundera kring nya samhällsekonomiska system - system där värden som hållbarhet, jämlikhet och rättvisa tillåts styra.
Dagens seminarium - Maybe Attending - kommer alltså att kretsa kring det här med beslut och val och varför det ibland är så svårt att bestämma sig. Och eftersom jag trots allt är akademiker så tänkte jag börja i den änden. Det finns nämligen en hel vetenskap kring beslutsfattande, på engelska kallad "decision analysis" och som lämpligt nog utvecklats av en av mina lärare på Stanford.
Decision analysis är en kombination av filosofi, logik och sannolikhetslära. Det baseras på en formell process där beslutsfattaren listar olika möjliga resultat, konsekvenserna av dessa, samt hur sannolikt varje utfall är i ett stort beslutsträd. Sen räknar man en massa och vips så får man en siffra på vilket beslut som ska fattas. Givetvis förutsätter vi att man som beslutsfattare hade möjligheten att veta alla möjliga utfall, konsekvenser och sannolikheter - vilket man i verkligheten sällan gör… Givet den information du har, ska du dock ta det här beslutet.
Och utan att gå på djupet i vetenskapen kring beslutsfattande så ska jag lära er den absolut viktigaste insikten. Det är inte resultatet som avgör om ett beslut var gott eller inte, det är hur beslutet fattades! Det där tål att sägas igen: det är inte resultatet, utfallet eller det som hände sen som avgör kvalitén på ett beslut, det är processen som ledde fram till beslutet som räknas.
Så. Nu har vi åtminstone en gemensam plattform att stå på när vi ger oss på dagens två frågor:
1) Varför är det så svårt att veta vad man vill?
2) Varför säger inte Gud vad jag ska välja?
Låt oss börja med fråga 1. Varför är det så svårt att veta vad man vill?
Ibland kan jag bli så trött på mig själv. Jag vill så mycket - och det verkar finnas oändligt mycket jag kan göra - och likväl tar jag mig inte dit. De tillsynes oändliga valmöjligheterna gör mig förlamad. Vad är mitt problem?!
Vi lever i en tid där individens frihet och självständighet är det högsta idealet. Idén om vår egen frihet är det sista vi vill lämna. Vi vill inte böja oss för något eller lämna oss till något - inte ens till Gud. Jag är minsann herre över mitt eget liv och jag ska minsann gå min egen väg. Och sen inser jag: jag har ju ingen aning om vart min egen väg egentligen går...
När jag ser på mina föräldrar och deras generation - eller mina far- och morföräldrar och deras generation så verkar livsvalen istället så självklara. Eller åtminstone verkar generationerna före ha varit bättre på att fatta beslut. Vad är det som förändrats?
Jag tror att ett första steg mot att förstå oss själva och varför det är så svårt att veta vad man vill är att förstå skillnaden mellan vår samtid - vår generation - , som brukar kallas för post-modernismen, och generationerna före.
Min farfar, Elof Oscarsson, sedermera Olesund, föddes den 17 september år 1919 - mindre än ett år efter att första världskriget tog slut. Hans far var jordbrukare och det förväntades nog att Elof skulle gå samma bana. Farfar hade dock andra planer. Han var duktig i skolan och ville läsa och studera vidare. Men inledningen av det andra världskriget 1939 gjorde att hans planer fick ställas på hyllan… Sex år senare fick han dock möjlighet att studera på Kortebo utanför Jönköping samt på Götabro bibelskola, inte ens en kilometer från där vi nu sitter. På Götabro träffade han även Gun, min farmor. Elof blev sedan pastor, först i Åbytorp och sedan i Sunne i Värmland. Anställningen som pastor innebar dock inte en särskilt stor inkomst, så vid sidan av detta arbetade han även som målare. Några år senare var det just målerikunskaperna som ledde till ett jobberbjudande - dock i Linköping - så flyttlasset gick till Östergötland och än idag bor farmor och farfar kvar där.
När vi studerar Elofs resa ut i världen så verkar det inte funnits så inte många alternativ. Omständigheterna styrde. Både farmor och farfar önskar att de hade fått studera mera - men som farmor brukar säga: "på den tiden var det inte poängen, utan pengen, som avgjorde vem som fick studera vidare och inte.". För farfar fanns det ett par tåg att ta genom livet. Några självklara, andra krävde slit och mycket mod, men de flesta var bara något han kunde drömma om. Så han valde att kliva på ett av tågen och fick sedan helt enkelt åka med genom livet.
Rejält annorlunda var det för min pappa, Per Olesund. Han föddes 1955 när familjen fortfarande bodde i Sunne men växte sedan upp i Linköping. 12 år i skola var en självklarhet nu och pappa tog studenten från den ekonomiska linjen 1974. Nu följde sedan ett par år av diverse anställningar - han jobbade på kontor, var säljare på Marabou (dock hann han tyvärr sluta innan jag föddes...). Han gjorde lumpen som brandman. Han körde buss. En kompis drog med honom till Jönköping för att plugga musik på SVF. Inte för att bli musiker, utan för att det verkade roligt. Och så rullade det på. Någon gång där efter sökte han faktiskt - och kom in på - Göteborgs universitet men vi det laget fanns en viss Christina, aka min mor, med i bilden och pappa Per blev kvar i Jönköping.
Man skulle kunna säga att Pers resa ut i världen också gick med tåg. Men längs med vägen fanns nu knytpunkter med nya förbindelser som på Elofs tid inte var tänkbara. Per klev förvisso på ett tåg, men hade också möjligheten att gång på gång kliva av och kliva på ett nytt. Pappa själv beskrev det som att: "På min station stod en mängd tåg. Och till skillnad från på farfars tid så gällde biljetten jag köpt på alla tåg - och det var ingen som hindrade mig från att kliva på vilket jag ville. Men det var heller ingen som uppmuntrade mig. Man gjorde helt enkelt det som låg närmast till hands." Och det var okej, det var normen.
När jag, Erik, född den 17 september 1988 - på dagen 69 år efter att farfar Elof föddes - ger mig ut på min resa genom livet är det inte tåg jag åker - jag kör bil. Gärna en Volkswagen buss eller bubbla. Istället för ett nät av järnvägslinjer och stationer ligger ett oändligt vägnät framför mina fötter. Jag sitter i förarsättet på mina lilla bil - helst utan någon passagerare som kan ha en åsikt om vart vi ska - och är fri att välja precis vart jag vill styra min kosa. Jag vet varken min slutstation eller vilken väg jag ska ta dit. Omöjligt att köra fel kanske någon tänker? Ja, men snudd på omöjligt att köra rätt också…
Och det är i den bilen vi alla sitter. Vår egen Porsche, Prius eller Passat. Vi lever i en värld där vi från tidig ålder lärts att "Kom ihåg. Du kan bli precis vad du vill! Världen ligger för dina fötter! Det finns oändliga möjligheter!"
Och detta mina vänner är en helt fantastisk förmån. För det är ju nästan sant. Det finns ingen som stoppar oss från att gå vår egen väg. Det svenska samhälle och den välfärd som generationer före oss byggt upp ger oss idag tillgång till utbildning och trygghet och en fantastiskt bekväm start i livet. Jag lever i en värld - USA - där mina klasskompisar från dag 1 efter att de tagit examen behöver börja betala av sina enorma studieskulder - eller spara till sina egna barns skolavgifter. Själv är jag i princip fri från sådant efter att få studera gratis. 18 år i rad. Jag är oerhört tacksam.
Men. Budskapet "allting är möjligt, du kan göra precis vad du vill" som är tänkt att bygga framtidshopp och motivation verkar inte riktigt fungera. Varför ger alla dessa möjligheter oss istället prestationsångest och beslutskval? Varför är det så svårt att veta vad man egentligen vill?
Kanske är det för att vi vill så mycket… För det värsta vi vet är att välja något som innebär att vi därmed väljer bort något annat! Går jag på den här festen, kanske jag missar något annat roligt. Flyttar jag till den här staden, kan jag inte fortsätta hänga med folk i den andra. Pluggar jag till läkare kan jag inte bli polis. Magnus Malm, en mycket vis man som i många år talat på Frizon, brukar kallar oss för "generationen lämna alla dörrar öppna". Eller, om han hade haft Facebook, kanske han hade kallat oss generationen "Maybe attending".
Och däri ligger problematiken. I vår kultur och vår tid lägger vi allt vår fokus på att försöka lista ut vad det är vi ska välja, på att välja rätt, och på att verkligen maximera våra liv och vår potential - när den stora utmaningen är att acceptera allt det vi måste välja bort.
Jag tror vi behöver inse att mantrat "allting är möjligt, du kan göra precis vad du vill" är en myt. Allting är inte möjligt - för vi är bara människor! Dagarna blir inte längre, vår ungdom varar inte för evigt, vi behöver fortfarande mat, motion, mänsklig närhet och mening för att överleva.
Ett första steg i att förstå myten bakom de oändliga möjligheterna är därför att inse våra egna begränsningar. Vad vi kan säga ja till och vad vi borde säga nej till. Och där är vi alla olika. Vissa begränsas av att de älskar platsen de bor på och aldrig vill flytta - andra av en ständig rastlöshet som gör att de har svårt att stanna längre än ett par år på samma plats. Vissa har vänner och familj som de inte vill lämna - andra flyr så fort något känns för permanent. Vissa är utåtriktade och behöver omge sig med folk för att må bra, andra behöver prioritera ensamhet för att få kraft. Vissa kan skapa nästan vad som helst utifrån ingenting med sina bara händer - andra har gåvan att tala och skriva men kan knappt laga en cykelpunka.
Dessa begränsningar har vi fått lära oss är något dåligt som vi med alla medel måste bekämpa och komma över. Jag menar att vi istället bör se dem som gåvor. Du är den du är, som du är, där du är - och ingen annan är som du. Acceptera dig själv, din personlighet och dina drömmar - dina begränsningar - istället för att ständigt vända blicken mot alla andras liv. De inre begränsningarna är en gåva som hjälper oss att få rätt riktning på våra liv.
Så. Första steget i att förstå myten bakom de oändliga möjligheterna är att inse våra egna begränsningar. Det andra steget är att inse hur yttre faktorer begränsar oss. För även om vi helst inte vill erkänna det så är vi även begränsade av vår omvärld och de omständigheter vi lever i. Idén om att vem som helst, kan bli vad som helst, bara vederbörande arbetar tillräckligt hårt är förvisso vacker - men långt ifrån sann.
Malcolm Gladwell är en amerikansk författare som skrivit ett antal best sellers. I min favorit - "Outliers" - ger han sig på att studera extremt framgångsrika eller annorlunda människor och försöker förklara varför de hamnat där de hamnat. Är den amerikanska drömmen där framgång är en produkt av flit och ambition verkligen sann? Gladwell tar ett exempel från Kanada, där en studie visat att en oproportionerligt stor andel av elithockeyspelarna i landet var födda under årets första halva. Det är alltså betydligt fler elitspelare som firar födelsedag i januari än det är i december. Hur kommer detta sig? Jo, det visar sig att i Kanada - precis som i Sverige - så tränar hockeyknattarna med andra lirare födda samma år. Så en 10-åring född i januari spelar ihop med en 10-åring född i december. Och när du är 10 år har 12 månaders åldersskillnad en ganska stor effekt på din fysik. De tidigt födda spelarna är helt enkelt större och snabbare än sina något yngre lagkamrater. Så när junior all-starlaget ska plockas ut inför nästa år är sannolikheten stor att det är januarispelaren, inte liraren född i december, som väljs. Och väl med i all-starlaget får januarispelaren plötsligt mer speltid, bättre tränare, tuffare motstånd och mer uppmuntran - så mycket att han vid 14 inte bara är äldre än sin 12 månader yngre kompis - utan nu även betydligt bättre.
Ett fenomen som studerats bland spelare i 20-30-årsåldern visar sig alltså beror på omständigheter som påverkade dessa spelare när de var 10.
Och du och jag lever i precis samma värld som de kanadensiska hockeyspelarna. En värld som är oförutsägbar, slumpmässig och komplex och där omständigheter bortom vår kontroll styr mer än vad vi både önskar och vill erkänna - och ofta sätter oss på en bana, i en riktning, som är svår att vika av ifrån. Flit och ambition tar oss långt, men inte så långt som vi gärna tror.
Jag inser att jag låter lite tråkig nu. Är allt bara hopplöst då? Vi får finna oss i att livet bara blev som det blev? Nej. Poängen med att inse yttre faktorers påverkan på oss är inte att lydigt acceptera dem, utan istället att kunna utmana dem, förändra dem, kringgå dem eller ibland skita i dem om det behövs. Men genom att låtsas som om de inte finns kommer vi ingenstans. Medvetenheten om dessa faktorer gör att vi kan hantera dem. Det finns en frihet i att faktiskt välja, att bestämma sig, att acceptera att allt inte är möjligt.
Att inse att vi begränsas av både inre och yttre faktorer är inte samma sak som att låta dessa ha makt och kontroll över oss. Det handlar om att inse vilka som faktiskt är reella, viktiga, verkliga.
Rädslan för misslyckanden är en sån där typisk begränsning som vi kan inse - och sedan skita i. Allt för ofta är anledningen till att vi har svårt att välja - eller att agera överhuvudtaget - just vår rädsla för att misslyckas.
För vad är det egentligen vi är rädda för? Vad är det värsta som kan hända om det inte blir som jag tänkt eller hoppats? Och hur farligt skulle det vara egentligen? Att ställa sig dessa frågor är viktigt. Det får oss ofta att inse att - att misslyckas är inte så farligt som vi tror. Tvärtom. Inom improvisationsteater säger vi istället att misslyckanden och misstag är gåvor. På scen ger de oss något att bygga en historia kring, något att skratta åt.
Och i våra liv är misslyckanden våra viktigaste läxor. De lär oss mer än något annat. Ett nej, det här gick inte, är starkare än ett ja, vi testar. Att kunna gå in genom en dörr, vända åter, och sedan stänga den för gott undanröjer mycket tvivel och befriar oss från mycket ångest.
Så sammanfattningsvis, låt oss återvända till frågan varför är det så svårt att veta vad man vill? Jo, för att vi lever under en illusion av att precis vad som helst är möjligt - och att det är upp till varje individ att förverkliga sig själv, på egen hand, efter bästa förmåga. När det faktiskt är så att vi som individer är unika - var och en begränsad av yttre och inre faktorer. Faktorer som vi måste förstå: ibland acceptera, ibland utmana och ibland ignorera.
Så har vi kommit till fråga 2: Varför säger inte Gud vad jag ska välja?
Våra liv är fyllda av val. De stora livsvalen får ofta mer fokus än de små vardagsvalen. På något sätt känns det ju som om val av skola, utbildning, sommarjobb, bli ihop eller inte?, karriär, stad, köpa/hyra min bostad osv. osv. är de beslut som - på grund av att de upplevs som så stora - också ses som de viktigaste.
Men det finns ju en massa andra val i våra liv, som vi inte lägger lika mycket kraft och tid på, men som är oerhört viktiga. Och det är alla de val som vi gör varje dag.
Här är några beslut som jag fattar varje dag:
- hur jag använder mina pengar
- hur jag väljer att se på det jag äger - som något jag förtjänat eller som gåvor jag välsignats med
- hur jag spenderar min tid
- vilka tankar jag tänker om andra
- hur stolt eller sårbar jag gör mig
- vem som är herre i mitt liv. Jag, Gud eller kanske någon annan?
En mängd vardagliga beslut - ibland medvetna, men oftast omedvetna. Och frågan, varför säger inte Gud vad jag ska välja?, är kanske inte riktigt rätt. För jag tror visst Gud säger vad vi ska välja, åtminstone när det gäller dessa små, vardagliga valen. Alla de här besluten bottnar egentligen i samma fråga: lever jag mitt liv på egen hand eller är jag villig att leva det med Gud? Och vill jag leva mitt liv som kristen, med Gud, så säger Jesus en massor om detta. I Matteus kapitel 5-7 finner vi den kanske absolut mest centrala biten av Jesus undervisning: Bergspredikan. Och några saker, några godbitar ur denna utmanande text, som berör just vardagsbeslut är:
- Ingen kan tjäna två herrar - vi måste välja mellan pengar och Gud
- Samla inte skatter på jorden
- Om vi förlåter ska vi också bli förlåtna. Han säger t.o.m att om vi inte förlåter ska vi själva inte heller bli förlåtna.
- Om någon frågar dig om hjälp, ge!
Trots att jag nu ägnat åtskilliga paragrafer åt det här med val, beslut, ångest, drömmar och Gud så har jag ju fortfarande inte gett er svaret på den där stora, naggande frågan: men hur gör vi med de stora valen då? Hur vet jag egentligen vad jag vill, vad tycker Gud jag ska välja?
Ärligt talat: jag vet inte. Jag vet inte vad Gud vill att vi ska välja. Men, när det kommer till dessa stora val så erbjuder han istället en ännu större utmaning. Istället för att Gud säger precis vilka beslut vi ska fatta så säger han: ”Välj mig.” Här kommer ytterligare en bit ur Bergspredikan, Matteus 6:25-43:
25Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? 26Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? 27Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 28Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? 31Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? 32Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Jesus säger: Välj mig. Lita på mig. Istället för att bekymra oss om de stora valen och att ständigt ha kontroll, så handlar ett liv med Jesus om att visa på honom i de små valen - och släppa taget om resten. Att ge upp en bit av sin egen frihet och istället erkänna: Gud, jag är beroende av dig. Och jag är beroende av andra.
Detta är extra svårt för vår generation att ta till sig. För Jesus ber oss faktiskt släppa kontrollen, ge upp lite av vår egen frihet, och lita fullt ut på honom. Vi är inte vana vid att någon annan ska få bestämma över oss. Det går liksom helt i emot det vi lärt oss om att det är var och ens eget ansvar att göra rätt för sig här i världen.
Ett liv med Jesus handlar om att vara beroende. Av Gud och av varandra - tvärtemot vår tids dröm om individuell självständighet och frihet. Jesus utmanar oss att säga: ”Ja Gud, du får även min frihet, min vilja och mina val.” Det är inte upp till dig att bli det du ska bli - att förverkliga dig själv - det är något vi gör tillsammans. Med varandra och med Gud.
Om nu Jesus säger: ”bekymra er inte för morgondagen” och ”oroa er inte” - vad ska vi då göra? Vilka beslut behöver vi egentligen fatta? Jo, varje dag så kallar Jesus oss att välja honom. Han bjuder in oss att vara med och vara en del av det verk han redan utför.
Jag är en drömmare och en idealist som inte drivs att tjäna pengar eller äga en stor fin bil. Jag vill vara någon som lever för andra. Jag går minsann inte på Stanford för min egen karriärs skull - jag ska göra skillnad, jag ska ha ett positivt inflytande. Utrota fattigdomen! Skydda miljön! Rädda världen! Det är fina drömmar som jag tror att jag delar med många av er. Men allt för ofta fastnar jag i att det är jag - jag, jag, jag - som ska göra de här sakerna. Och jag glömmer bort, att den Gud vi tror på faktiskt sände sin son till oss för att rädda världen - en gång för alla. Jesus har redan räddat världen! Och nu bjuder han in oss att varje dag be bönen: "Gud, låt mig få vara en del av din plan. En plan där du och mänskligheten försonas, där skapelsen återställs, och där ditt rike får bryta fram."
Och för att på allvar tacka ja till denna inbjudan behöver vi lära oss att acceptera allt det vi måste välja bort. Inse vilka vi är, och acceptera vem vi är. Vi måste inse våra begränsningar - för att ibland acceptera dem, men lika ofta för att kunna utmana dem. Vi måste förstå att allting inte är möjligt - och att det inte heller finns någon poäng i att sträva efter det varken vi själva, eller Gud, vill att vi ska göra.
Att på allvar tacka ja till inbjudan om att vara en del av Guds verk - att gå med Jesus - är att säga ja till rätt saker och nej till det andra. Det handlar mindre om att göra och mer om att vänta, att vila och att tro. Vi kan inte veta vad Gud vill. Men vi kan hoppas att vi tror att vi vet vad Gud vill. Och be, att Guds rike får komma, att Guds vilja får ske, och att vi får vara redskap använda av Gud. Och precis den bönen har Jesus lärt oss: Vår Fader.
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi
har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
