Svensk Tennis når framgång via föräldrar?
För svensk tennis!
Jag började min idrottskarriär som 6/7 åring med fotbollsskola i Älvsjö AIK. Älvsjö AIK är en fantastisk klubb! Jag har mängder att tacka dem för. Vi var ca 60 kids som spelade i Älvsjös P-75or. När vi var 13-14 år delades laget upp i tre och jag hamnade i lag 3 trots att jag var en av de som ville mest och som alltid gav allt och som var en av de snabbaste i länet. Jag rensade och nickade så fort bollen kom nära straffområdet. Jag var en klassisk Patrik Andersson eller Joakim Björklund typ. Nästintill ingen kom förbi mig i backlinjen.
Jag var ofta arg på mina medspelare för att de inte kämpa så jag valde tennis och friidrott i stället för fotboll. Friidrotten var fantastisk, man fick tävla mot sina egna personliga rekord. Det gick fort för mig att utvecklas i friidrott. Jag var en bra löpare, men det var tennisen som var roligast. Jag lärde mig tennis självmant samt att en av Stockholms bästa 74:or sa att om jag vann ett game mot han så skulle jag få en coca-cola. Jag tror vi spelad 25 matcher innan jag vann ett game. Jag gav mig inte!
Tennis går inte att börja med vid fjorton års ålder om man ska nå riktigt långt, man måste lära teknik tidigt. Men jag kämpade! Vi hade en egen fystränare Mike från Australien (också något som behövs, en fysexpert som kör backträning och intervaller) och vi var ett team på 8-10 killar i Farsta Tennisklubb med Stefan Törnö som tränare. Det var tre killar som var extremt mycket bättre, Daniel Andersson, Martin Gämling och Pierre Gustavsson. Jag, Olof Cederholm och Magnus Rydstrand försökte utmana dem, vi var mycket bättre än dem på fys, men inte på tennis.
Min tenniskarriär slutade med ett ömmande knä och ett dåligt humör.
Jag nådde så långt att jag förberedde mig och åkte på en sattelittävling, men det var inte nära.
Istället gick jag tillbaka till fotboll och började med innebandy. Jag blev väldigt bra i de sporterna men aldrig elit. När jag fyllde 33 så tog jag upp tennisen igen. De senaste 17 åren har jag tränat tennis igen på en seriös nivå med fys, tennisträning och match. Jag kämpar varje dag för att bli en bättre spelare och siktar på VM el liknande vid 55.
När jag fyllde 28 år fick jag min första son och den andra kom vid 30. Jag ville ge dem samma möjligheter som jag vad gäller idrott. Jag har spelat fotboll och tennis med dem sedan de var 1-2 år. De har alltid tyckt bäst om fotboll, men även älskat tennis. Jag har varit som en hjälptränare för dem och från början varit världens sämsta tränare med att försöka lära ut teknik och ge tips, till att med tiden mata bollar och säga enkla tips som kom ihåg fotarbete, förberedelser och andning och låta deras tränare sköta övrigt. Båda mina söner var med i Team Stockholm och båda var bland de bättre i Sverige, min yngre son var i final i dubbel i SM vid 12/13 års ålder.
Min äldre son spelade hem Pirres pokal med sina kompisar i Stockholms laget.
Förutom tennis, så har de spelat fotboll och innebandy från ca 7 år ålder i klubb. Jag har varit tränare i båda sporterna. Från början världens sämsta tränare i fotboll med att bara fokusera på resultat, till att (enligt mig) vara en väldigt bra tränare i innebandy där jag fokuserade på utveckling, spelmodeller,”alla får vara med” och alla utvecklas olika. Jag var tränare totalt ca 10 år. Jobbet var i stort sett 365 dagar om året, jag fick 0 kr i ersättning och jag (i alla fall i innebandy) gav ett antal barn grunden i innebandy/sport och kamratskap.
Kan man inte göra liknande i tennis?
Jag startade en aktivitet när jag var pappa, jag bokade tider i hallen på lördagar vid 17-19 då ingen annan spelar så bjöd vi in andra klubbar till lek och skoj. Inte blodigt allvar matcher utan mer köra ”franska starter” el matchtiebreak med handikapp, vi körde också innebandy och fotboll och pingis för att avdramatisera tävlingen och konkurrensen, den fanns redan där, jag tänkte om alla kunde vara kompisar så kan vi istället fokusera på att utvecklas och det kommer visa sig vem som vill mest.
Det kommer mängder av barn runt om i Stockholm födda 2003-2008. Från början blandat, efter ett tag när folk hört, kom även Sverigeeliten och körde tennis och hängde.
Jag tror att svensk tennis har lite för mycket prestige också. Man tror att föräldrar inte ska lägga sig i eller inte kan tillföra något. Jag tror precis tvärtom och jag tror detta kan vara en del i hur vi kan utvecklas.
Jag tror det finns mängder av pappor och mammor som skulle kunna vara hjälptränare eller extra tränare som bara matar bollar och som ger kids mängden och leken. Så kan professionella tränare ta 2-5 timmar i veckan att gnugga teknik och taktik. Det måste ju kunna gå likt med fotboll och innebandy att utbilda föräldrar i enkla övningar och modeller, spelformer. Ibland kan det nog räcka med att lära ut att träffa rutan i serve och hur man håller racket.
Det som också behövs är kommunala banor. Är ju det som krävs för att detta ska ske.
Kommunala banor och tider i hallar för barn lördagar 16-19 och kanske någon dag direkt efter skolan för träning med hjälptränare/föräldrar.
Jag blir så arg varje gång jag ser att en kommunal padelbana öppnas. I Tyresö där jag bor har vi två stycken kommunala padelbanor som är gratis för alla. Mängder av folk använder och spelar.
Varför varför kan vi inte få en tennisbana?
Varför jobbar inte tennisförbundet för att få tillbaks våra kommunala banor? Jag har spelat så mycket asfaltstennis i Farsta och i Västervik, vi spelade säkert 5-7 timmar per dag.
Sen ska vi som sagt när de har fått denna grunden få experter och coacher som kan resa med dem från 14 års ålder.
/Pehr Dunger
