Lite lagom psykad.

[psykauppmig-blog]

Vad avses med begreppet ”Grand theory?”

En Grand theory är precis som det låter - ett tappert försök att sy ihop alla delar av personlighetspsykologin till en allsmäktig teori. Det har dock stött på vissa problem, när det har visat sig att de sex olika domänerna inte riktigt vill samarbeta på det sättet. Men skam den som ger sig - framtiden är oklar!

[psykauppmig-blog]

Möss och människor

Ett minnesknep kognitionsvetenskapens tappra krigare har lärt mig på sistone (förutom normala saker som att moffa socker, pumpa upp adrenalinet, göra saken jag ska komma ihåg innan läggdags, alltid plugga på femton olika ställen, vara aggresiv när jag pluggar om jag planerar att bråka med bordsgrannen under tentan) är att relatera all information till den egna jaget. Nu i efterhand är det bara att konstatera att vissa saker har varit svårare att än andra. Exempelvis anisomycin som är giftigt för människor, men hindrar möss från att konsolidera minnen. Men vill man så kan man.*

Plugga i poolen, någon?

Relevanta teorier

*Om jag en bister kväll (i en vild jakt på anis) skulle råkade äta en söt liten skogsmus, hade jag önskat att den stackars musen inte hade kommit ihåg det - och att jag hade dött.  Det mänskliga minnet är komplext, och slutar aldrig att förvåna - ska man komma ihåg en sak, så är det att minnen alltid kodas in kontextuellt. Det spelar roll var du var, hur glad du var, vad du hade ätit och vem du var i närheten av.

Moffa socker och/eller locka fram adrenalin refererar till teorierna kring Sweet memories - som utgår ifrån att adrenalinet påverkar levern till att frigöra glukos, vilket i sin tur påverkar hur väl ett minne kodas in. Det här är en del av mekanismen bakom posttraumatisk stress, när en patient plågas av outplåneliga minnen från en rad traumatiska händelser. På försök har man gett patienter på akutmottagningar betablockerare, som till naturen stoppar adrenalinet från att binda sig till receptorer och i slutändan frigöra glukos. Utan glukos, inga (okej, några) extremt inkodade minnen = ingen PTS. Att göra saker innan läggdags refererar till tanken att konsolidering av minnen görs under REM-sömn. Ju närmare sömnen du gör något, ju större är chansen att smita förbi i konsolideringskön. Plugga på femton olika ställen baseras på teorin encoding specificity principle, som menar att information kodas in i en kontext - och för att dekodningstillfället ska flyta på på bästa sätt bör informationen från inkodningstillfället finnas närvarande även då. Har man pluggat på femton olika ställen är sannolikheten större att den kontextuella informationen från något av tillfällena finns med när det väl kommer till det kritiska minnesögonblicket.  Då kanske du tänker - men plugga i tentasalen då? Jag säger - GO!

Att plugga aggresiv baseras på State dependent learning, teorin som menar att en glad student borde vara glad på tentan för att uppnå bästa möjliga dekodningsläge (eller, var full när du pluggar - full på tentan).  Visst är den lite lika encoding specificity principle? Grattis, du tog din igenom teoridelen!  

[psykauppmig-blog]

Frågan som vi alla ställt oss, vad gör egentligen den där konstiga hjärndelen?

När du känner en stark ångest över din spillda mjök, samtidigt som aggressionen bubblar upp - vad gjorde din autistiska bror i köket med en manet i handen? Då vet du att amygdala varit i farten igen. Vilken hjärndel som kan vara ansvarig är antagligen inget du hinner tänka på i stundens hetta, förmodligen undrar du istället varför din bror ens visste om att din manetfobi existerade - allt går ju så snabbt i krissituationer, du ville ju bara ha lite mjölk i kaffet!

Men nu vet du - amygdala, den busen!

I det här fallet verkar amygdala klassat det yttre hotet som relativt blygsamt.

Teorier

*Amygdala är den del av hjärnan som behandlar både njutning och fruktan, och tros ha ett finger med i spelet att framkallande de flesta känslomässiga reaktioner. Har de andra intresseväckande delarna av hjärnan lyckats bedöma att det som håller på att ske är ett yttre hot - då skickas det omedelbums hit för att värderas i farlighetsgrad! En manetattack kan möjligtvis klassas om från högprioritet ganska snart. 

[psykauppmig-blog]

Åh, koggan

Nu är vi här igen. Ältandes dessa psykotiska* begrepp, inbegripen i konstiga tankesnurror (vad skulle Freud säga om att jag säger 'vad skulle Freud säga', skulle Freud säga något, eller skulle herr Freud kanske bara vara smickrad? ) - då, då känns det äntligen dags. Hejdå psykodynamik, hej kognitionsvetenskap. Vad kul att ses igen! 

*Psykologiska menar jag självklart. Det måste varit en sådan där Freudian slip. Ehrm.

Kognitionsvetenskap är sambegreppet för studien av högre mentala processer som tänkande, minnen och språk. Betydligt mer konstruktivt än psykodynamik. Men det är ju såklart en helt personlig uppfattning.

[psykauppmig-blog]

Anknytning, schamknytning

Ett litet barn gillar sin mamma - av förklarliga skäl. Hon är varm, hon är glad och hon står för näringen i förhållandet. Anknytningsteorier ser det första året, och hur barnet och vårdnadshavaren anknyter under perioden som kritisk för en normal utveckling.

Barnet samlar på sig erfarenhet, och ger sig i kast med livet med anknytningen färskt i det undermedvetna minnet. Barnet kommer att förhålla sig till andra personer med scheman kring sin moderrelation i bakgrunden, och vi pratar inte en kort period.

Vi pratar för alltid. Nästan.

(Vilken ångest)

Båda invidiverna i paret ovan hade förmodligen en fin relation med sin vårdnadshavare under sitt första levnadsår. Annars hade de aldrig sett såhär glada ut.

Teoriparantes

Melanie Klein utvecklade anknytningsteorin objektrelationsteorin redan på trettiotalet. Det sägs att hon och Freud inte gick speciellt bra ihop.

[psykauppmig-blog]

Daniels bäbisobservation

Daniel Stern var lite av en revolutionär, en vacker dag kläckte han ur sig en nämnvärt klok idé. Antingen berodde det på att han tröttnat på att höra otaliga timmars prat om sina patienters spädbarnstid - eller så var han verkligen något på spåret.

Han började att studera spädbarn när de var spädbarn - och inte efter de slutat vara spädbarn. Därefter drog han slutsatsen att spädbarnet visst måste ha någon typ av känsla för självet, och agerar efter någon typ av preferenser. Vågar vi säga det.. de verkade ha någon typ av personlighet... 

En personlighet som gjorde att du kunde relatera till andra objekt i närheten. Snuttefiltar, föräldrar och dylika bihang.

Det kom han på.

Listig man.

[psykauppmig-blog]

Du kan förstöra ditt barns intelligens - men känn ingen panik.

Intelligens är ett skört samspel mellan arv och miljö. Generna sätter ett spelrum,  där miljön sedan får kicka runt sina bollar och spela sina spel. Oangagerad mamma där, miljögifter här - vi slänger in lite fet fisk från östersjön och ostimulerande leksaker, så är mixen komplett.   

Låt oss säga att vi har två barn med olik genetisk predispotion, Herman och Ferman*. Herman har högst potential, men hamnar i en strulig mamma som älskar att äta östersjöfisk och dessutom har en förkärlek för att varken läsa eller gulla med honom. Hon gillar istället att läsa sina Harequin-böcker. 

Ferman har ett något snävare spelrum, däremot  älskas han högt av sina föräldrar, gullas med och får ett sjukt svårt tusenbitarspussel i halvårspresent. 

Vem vinner intelligenstestet?

Med största sannolikhet Ferman. 

Här växte Ferman upp, trygg med sitt pussel.

Teoretisk grund

Genetic reaction range kallas den spelplan som generna sätter upp, beroende på miljöns inverkan kommer sedan att utfallet att förändras inom detta.

* Utöver sagda faktorer kan barnens namn säkerligen också påverka resultatet av deras slutgiltiga intelligens. Ferman kanske blir avundad för sitt vackra namn, och når en avundsvärd position inom sin sociala grupp. Med hjälp av sin position får han stöd och hjälp av samhället att nå sitt maximala potential - något som hans bror Herman aldrig får njuta av. Herman blir bitter och ointelligent.

[psykauppmig-blog]

Varför leker barn?

Personligen tyckte jag att det var tråkigt att vara barn, vilket bara kan leda mig till slutsatsen att jag måste lekt tråkiga lekar. Mina minnen skvallrar om att jag gillade att kasta sten på min syster - och förstöra min brors legohus. Nåväl.

Lekar är bra till mycket; de övar upp sociala regler - 'hey, låt i alla fall inte mamma se när du sprejar ned din syster med grus', fysiska förmågor -'det krävs finmotorik för att inte låta stenarna hamna fel', kognitiva förmågor, förmåga till abstrakt tänkande - 'sandlådan är ett rymdskepp fullt av häftigt rymdgrus', språkliga förmågor - 'det var inte jag - jag looovar'.

Dock verkar det finnas lek utan mervärde... glädje... pfff ... här hos uttrar.

Lama som har lekt frisör.

[psykauppmig-blog]

Oj, vad det knips!

Precis som språk, utvecklas ett barns motoriska förmågor under en längre period av tid, från att gälla simpla svepande armrörelser korrelerade med ögonrörelser, till fulländande mekanismer för att gripa tag i föremål.

Nära födseln är de motoriska färdigheterna fortfarande låga, barnet iakttar föremål med ögonrörelser, och börjar sakta använda sig av pre-reach - det för handen till ett intressant område, exempelvis mot en ljus eller ljudkälla.

Kring tre månaders ålder utvecklas Ulnar Grasp, av ren reflex griper barnet med hela handen tag i objekt och föremål som kommer nära.

Det är ganska primitivt, men det finns en fördel - synen. Den behövs inte längre för själva utförandet av rörelsen, och kan istället hjälpa till att förbättra greppet till ett.. lite bättre alternativ.

Kring nio månaders ålder har alla strävanden betalat sig, och barnet kan använda Pincer grasp - de behöver inte längre använda hela handen, finmotoriken och synutvecklingen har sagt sitt - bara ett par fingrar behövs för att peta på och flytta objekt.

Typexempel på Ulnar grasp. En tanke kvarstår.. skulle bebisar vara sötare med päls?

[psykauppmig-blog]

Dessa behaviorister

Ack. Att säga att betingning med strålande resultat går att applicera på allt är som att säga till en naturvetare att vatten alltid uppträder i flytande form. Det klingar helt enkelt inte bra.

Det blir tydligt när behaviorismen försöker förklara språkutveckling. Föräldrar och närstående blir glada när deras barn pratar - såklart, för säg vem som inte skulle bli glad när deras knubbiga bäbis utbrister: 

Gagaga da da, vilken delikat ekologisk aprikospuré du har lagat till mig far! Och mor - jag vet hur upptagen du är med att tjäna familjens pengar, men för jämställdhetens skull så kan du väl ta disken? Gaga.

När föräldrarna visar uppmärksamhet och glädje över barnets språkkompetens sker en förstärkning - barnet blir väldigt sugen på att lära sig mer ord att hiva in kärlekspoäng på. 

Men vad händer då om barnet säger negativa saker? Klankar ned på moderns skoval, eller pappans oförmåga att vika upp byxorna på ett modernt sätt. Inte kan väl det uppkommit genom förstärkning? Jämnställdhet och aprikospuré, visst - men obsceniteter?

Dessutom verkar det knivigt att hinna förstärka orden i takt med barnens växande ordförråd*.   För att inte tala om alla nya konstiga ord och språkformer som plötsligt dyker upp - hur kunde de förstärkas om de inte fanns?

För mitt hopp om mänskligheten väljer jag att anta att det knappast stod en glad förälder bakom och hejade på när termen 'smutt' uppkom. 

Ett tydligt exempel när föräldrarna valt att förstärka skor - kanske på bekostnad av språket.

Teoretisk ingrottning

* Ett barn lär sig i genomsnitt fem nya ord per dag. Helt utan glosprogram. En del av behaviorismens tankesätt har med all rätt levt kvar i språkteoriernas värld, exempelvis ses förstärkning fortfarande som en viktig del att motivera barnet till att fortsätta utveckla ett livligt och glatt språkbruk.  

[psykauppmig-blog]

Objektkonstans, scmektkonstans

Objektkonstans är  simpelt. Säg att jag har mitt rödvin ett ganska stort, högt glas. Ändå känns något fel, jag vill ju så gärna dricka vuxenvärdens svar på hallon-blåbärssaft i ett vinglas  - annars lär jag både bli utskrattad och pekad på. Det skulle onekligen kännas trist.  Har jag lyckats* införliva objektkonstans i min världsuppfattning, så förstår jag att samma mängd vin nu finns i vinglaset förr fanns i det glas jag hällde från.   Objektpermanens arbetar under ungefär samma preferensramar - men kan tyckas vara något mer användbar. Istället för att trolla bort mängder, handlar det om att trolla bort hela ting. 

Pappa går utanför dörren - woups, nu finns han nog inte mer.

Jag lägger all min tvätt under en filt - Hah, nu finns den inte längre. 

Jag ser ett visst användningsområde. Hon har självklart koll på sin drycks objektkonstans - som varje kvinna bör.

Teori Objektkonstans och objektpermanens dyker upp ungefär samtidigt i en normal utvecklingskurva. Ofta sker det under barnets andra levnadsår, när barnet är ungefär 18 månader gammalt. 

[psykauppmig-blog]

Varför kallas pappa för pappa?

Barn jollrar. Ni vet säkert hur, det är gulligt, oemotståndligt - och helt att föredra framför det där skriket som barn alltid får till när man sitter i raden framför på flyget, när man verkligen inte alls kan ta sig därifrån, när man måste vifta till sig mer alkohol eller bättre öronproppar för att inte bli galen. Nåväl, det var en parantes. När de har slutat jollra så börjar de, helt kulturellt obetingat, att pröva sig fram till konsonant-vokalkedjor. Gaga, lala, papa, mama - innan de tar sitt mod samman och försöker skrika spagetti, giraff*, eller vad som nu kan vara lämpligt. Mama.

Papa.

Är det här varför mamma alltid kallas för mamma? Kunde det lika väl blivit Gaga? Det känns som att jag har levt en lögn. Allt är barnens fel.

Teoretisk hängivning * Det lär låta något i stil med raff-raff, eftersom barn gärna fokuserar på den betonade stavelsen. 

[psykauppmig-blog]

Det där barn gör när de viftar med händerna utan att prata.

På sistone har jag uppmärksammat att små barn har svårt att uttrycka sig akademiskt. De tittar på mig med ett skälmskt leende, får (på sin höjd) ur sig ett par underligt jollrande läten gaga, gaga och, så pekar de. Pek, pek, ge mig den där nallen - slav.  När de väl fått den fluffiga lilla saken i händerna, jollrar de glatt, håller upp den mot skyarna, som en helt ny makeover av Lejonkungen, och så vill de att jag ska döpa den.  Jag känner mig frestad att säga något annat ord, men antar att de blir kognitivt och socialt märkta för livet om jag väljer att lära dem att ordet för nalle, egentligen är ost. 

Barn, mystiska varelser.  

Teoretiska utsvävningar Protoimperativa gester kallas de gester som barnet gör för att få någon annan att ge dem något de inte når. Protodeklarativa för att få ett namn på något, eller helt enkelt bara få någon intresserad av 'Hey, det flyger ett stort rosa flygplan där uppe, titta'- utan att faktiskt kunna säga det. Smart. Den senare är med som ett stadie i Theory of Mind, utvecklingen som leder till förmågan att urskilja egna känslor från andras, och i förlängningen förstå motiv, ironi, lögner och andra sociala spel. 

Barn jollrar ofta när de är glada och nöjda, för att sedan gå över i konsonant-vokal-kedjor, och förr eller senare uttrycka sina första ord efter omkring 12 månader.  Det för typiskt tankarna till Lady Gaga, och gaga, Ohla la, eller hur?