livet leker
Det har varit kaos senaste tiden. PAM, polis, ambulans, psykakut, självskada, ångest… kom i alla fall till avdelningen till slut. Det gick faktiskt väldigt bra förutom den lilla detaljen att jag gick sönder efter förhöret och det slutade med injektion i bälte. Men blev släppt ganska snabbt, lärde mig från förra gången att för att bli minst traumatiserad (eller hur man nu ska uttrycka det), så gäller det att dissociera mellan kropp och själva jaget så att kroppen verkar lugn även om jag absolut INTE är lugn egentligen. Det är ärligt talat något (om inte det största) traumat jag har från slutenvården, den bältning som skedde innan denna. Ingen fattar hur det är. Det känns som att alla tänker ”ja oj det var ju tråkigt att det slutade sådär, men nu går vi vidare”, men i mig så går man inte bara vidare. Det sitter kvar i form av bilder, känslor, ljud, minnen som helt plötsligt dyker upp och jag kan se det så himla, himla tydligt. Alla andra tänker nog att ”det där har hänt så många gånger nu, så det gör väl inget att det hände en gång till?”. Jag vill skrika så högt jag kan och riva ner allt omkring mig, för att folk ska förstå, men det kommer inte hända. Jag står helt ensam i det här och ingen kommer nånsin kunna komma ens i närheten av förståelse. Och det hjälper inte att jag försöker förklara och att de kan ”tänka sig hur jobbigt det måste vara”. Det är ändå bara ett piss i havet för dem.
Nu har jag blivit utskriven och de tjatar om att jag ska äta. De tror på riktigt att jag ska göra det. De är dumma i huvudet.
