Rohomild

Alfons Romild

[rohmild]

Bullet in the brain

Bullet in the brain är en av mina favorit noveller, jag hittade den av en slump för något år sedan när jag laddade ner gamla avsnitt av The New Yorker ficton podcast. Väldigt värd att läsa. Rekommendation https://www.google.se/amp/www.newyorker.com/magazine/1995/09/25/bullet-in-the-brain/amp

[rohmild]

The Stanford Prison Experiment

När jag såg omslaget för ‘The Stanford Prison Experiment’ på biblioteket vart jag direkt intresserad. Det värkade vara en film om en händelse, eller ett experiment, som jag alltid velat veta mer om men aldrig tagit tid att studera och flera av mina favorit skådespelare var medverkande. Tex. han som spelar ‘Patrick’ i ‘Perks of being a wallflower.’ Så jag hoppades att den här filmen också skulle vara bra, men det jag inte var beredd på är hur grymt fantastisk den här filmen är.

För de som inte vet så är The Stanford Prison Experiment ett experiment som utfördes någon gång på 60 eller 70-talet och gick ut på att dela in ett antal manliga studenter i fångar & fångvaktare. Det man ville testa, så som jag förstått det, var hur individer agerade i grupp och hur fort man förlorade sitt “jag” om man endast blev refererad till ett nummer eller till den grupp man tillhörde. Som exempel ‘2018’, eller ‘fånge 2018.’ För att utföra testet i en kontrollerad miljö, byggde man om ett litet område i källaren på Stanford som skulle bli studenternas fängelse de kommande 2 veckorna. 3 enkla rum eller “celler” med enkla sängar, en korridor som skulle vara matsal & “utomhusområde”, och en smal och mörk garderob som blev fängelsets isoleringscell.

Det man inte var beredd på var hur snabbt och psykiskt våldsamt fångvaktarna skulle behandla fångarna eller hur alla inblandade skulle glömma att det här bara var ett experiment, de var inga riktiga vakter och de som var inlåsta inte var riktiga fångar. Allt var bara en lek i en källarkoridor och några ombyggda klassrum.

Filmen berättar historien otroligt bra och det är lätt att förstå varför det gick så otroligt “fel”, eller rätt om man tycker resultatet man lyckades få från en så enkel idé var värt de man utsatte deltagarna för.

Ett fantastisk exempel på “Descent into madness” som inte gör det med karaktärer som är fast i ett missbruk eller krig, väldigt vardagliga personer som gör enkla val som sakta men säkert eskalerar allt till en brisningspunkt. Jag satt och svettades och bara hoppades hela tiden att någon skulle säga stopp, ta ifrån vakternas auktoritet och släppa fri fångarna, låt inte dem skada varandra mer. Men hur det går får man se filmen för att få veta. [Bam bam baaaaam, cliffhanger.] ;)

[rohmild]

[rohmild]

[rohmild]

[rohmild]

[rohmild]

Terry Pratchett böcker

Oftast brukar jag skriva en kort recension om varje bok jag läser, men när jag för några veckor sen började ta mina antidepressiva så hade jag inte så mycket energi till att göra något, en vanlig bieffekt de första 2 veckorna. Så istället för att bara sova bort de veckorna så läste jag 3 Terry Pratchett böcker. “Men at Arms,” “Interesting Times,” och “The Last Continent,” i den ordningen. Men at Arms var nog min favorit, men det är ju Terry Pratchett och alla hans böker är underbara på ett väldigt enkelt sätt. Jag orkar inte skriva något om varje bok, så är det här mer en överhängande text om Terry Pratchett böcker och hans ändå rätt unika sätt att skriva. Det som gör Pratchett så lätt att läsa är hur han bygger upp sin story. Det är inte den vanliga, första, andra, tredje akt strukturen. Han knyter snarare samman en samling händelser som hela tiden leder handlingen framåt. Det är mer fokus på att de ska vara roliga och märkliga än att allt ska vara sammanlänkade med historien i sin helhet. Som exempelvis när Trollkarlen Rincewind får lift av den Galna dvärgen Mad i “The Last Continent.” Mad blir inte en karaktär som stannar kvar i resten av boken och tillför något. En person som vi långsamt får lära oss vad hans motivation och syfte är. Utan han är bara där för Pratchett ville göra en skruvad referens till “Mad Max,” och sen försvinner Mad ut ur historien. Så till skillnad från böcker där allt händer av en anledning och allt kommer i etapper, känns det mer som Discworld böckerna flyter på hela vägen till slutet och hittar hela tiden på nya saker att utsätta sina karaktärer för. Den pausar aldrig och frågar sig själv, “Är det här helt nödvändigt? Behöver vi gå in på förklaringen om träskdrakar, som har en förmåga att explodera så fort den känner sig hotad, eller arg, eller bara uttråkad?” Pratchett frågade sig nog bara, “är det här roligt?” Och sedan utvecklade han idéen tills den passade in i resten av boken. Det är därför Discworld böckerna är så lätt och roliga att läsa. Man behöver aldrig anstränga hjärnan och analysera bokens handling med ett förstoringsglas. Allting som sätts i text är viktigt för en historia. Men när det kommer till Terry Pratchett är det till för ett enda syfte, att få dig att skratta.

[rohmild]

Sertalin HEXAL 50 mg

Om det finns två filmer du borde se när du mår så pass dåligt att du måste ta Sertalin HEXAL 50 mg “Första veckan ½ tablett, därefter 1 tablett dagligen för humöret.” så är det “Me and Earl and the dying girl” och “Only lovers left alive.” De är båda filmer som handlar om kärlek, livet, och hur det känns att leva med döden på trappsteget. Det finns så många saker att tänka på, att gruva sig över, att ha ångest för, men när dina dagdrömmar börjar ge dig suddiga syner av hur du kommer dö så är det vara skönt att se historier du kan relatera till, men samtidigt ta avstånd från. “Jag mår lika dåligt som dem, jag mår inte lika dåligt som dem.” Först är det såklart viktigt att prata med en läkare (vilket jag gjort), fast efter det så är det värt att se dessa filmer. Se hur andra handskas med livet, döden och kärlek. “Me, Earl and the dying girl” är en andrahandshistoria om en flicka med canser, berättad ur huvudpersonens (en tonårspojke som heter Greg) synvinkel. En historia om att växa upp och sluta skolan, en historia om hur det känns att undervärdera sig själv, och en historia om att skapa konst. Den är så grymt bra, och även fast det är en väldigt sorglig historia, så mådde jag mycket bättre efter jag sätt den. Som när man lyssnar på en deppig sång. “Only lovers left alive” trodde jag skulle vara någon super gothig vampyrfilm med äckliga scener där de dricker blod och gör en massa andra sunkiga saker, men jag hade helt fel. Den handlar såklart om vampyrer, och har en väldigt mörk kännsla, antagligen för allt utspelar sig på natten. Fast det är också en väldigt vacker kärlekshistoria, och man kan förstå att anledningen varför paret i filmen lever vidare är för de fortfarande är väldigt förälskade. Även fast det är en film där det inte riktigt händer något, och det finns är långa scener ingen säger något utan bara typ “stirrar på omgivningen”, så är det en väldigt romantiskt film. Min favorit del är historien om den övergivna teatern.

[rohmild]

Den Färglöse herr Tazaki

“Men den som verkligen tog emot ejakulationen var av någon orsak inte Vit utan Haida. När Tsukuru kom till sans var kvinnorna borta, och istället låg Haida där. I det ögonblick det skulle gå för Tsukuru böjde Haida skg ner och tog Tsukurus kön i munnen och tog emot sperman för att inte smutsa ner lakanen.” -Murakami.

Jag har hört någon gång att en bra bok berättar något om författaren, men en fantastisk bok berättar något om läsaren. Färglöse herr Tazaki berättade verkligen något om mig själv. Historien är rätt lätt, den handlar om en deprimerad man som berättar hur han nästan tog livet av sig i sin 20 år ålder pga. att hans närmsta vänner övergav honom, och nu ska han ta reda på varför de bestämde sig för att frysa ut honom. Boken börjar så otroligt starkt, och jag hoppades på att det skulle vara någon typ av emotionell hämd historia. Hur han skulle möta de som skadat honom så, och få sin hämd i deras ledsna ansikten. Men ju längre in i boken man kommer ju mer lär man sig att han är inget offer, ingen har skadat eller övergivit honom med avsikt. Han har bara haft otur av att andra har gjort dåliga beslut i sina liv. Det är inget som är fel med Tsukuru, inget fel att vara färglös. Det ända märkliga är dock att den är några sidor för lång. Mot slutet får vi en otroligt kärleksfull sen, men av någon anledning fortsätter historien i typ 10 eller 20 sidor till. Det tillför inget och gör att boken slutar med en kort fis. Fast det kanske är något Murakami gjorde avsiktligt, som ett experiment. Hela historien talade till mig på så många plan och jag känner en djup glädje att jag läste den. Men sen är jag ju också ett stort fan av ledsamma historier som får en att känna sig mindre ensam.

[rohmild]

Den Sista Önskningen

“>>Era berömda torn<<, fnös häxkaren. >>Ja, våra torn. Men det var ett nytt misstag. Vi underskattade dem och flera av dem rymde. Och det uppstod ett vanvettigt mode bland prinsar, särskilt yngre prinsar som inte hade så mycket annat för sig, att försöka befria de fängslade skönheterna. De flesta bröt nacken på kuppen, som tur var.<<" - Andrzej Sapkowski. Historien om häxkaren Geralt, eller rättre sagt, flera små historier om häxkaren Geralt. Gah! Så grymt bra bok. Otroligt roligt sätt att bygga upp en fantasy roman på. Den är fylld av coola referenser till andra gamla sagor, fast med en liten tvist, som gör att man känner sig bekant med de olika figurerna som kan dyka up. Och eftersom det är flera korta historier så blir det aldrig stelt. Sen är den otroligt erotisk också vilket jag gillar 😜. Mycket bra bok, värt att läsa. “>>Dra av mig stövlarna. Stövelskaftet är bästa stället att gömma en kniv.<< Hon reste sig barfota och drog i bältesspännet. >>Ingenting gömt här heller. Och inte här som du ser. Släck det där förbannade ljuset.<<” - Andrzej Sapkowski.

[rohmild]

1Q84

1Q84, är nog en av Murakamis märkligaste böcker, och då menar jag inte själva handlingen, Murakamis böcker har alltid en väldigt annorlunda historia. Spöken som kommer igenom tv-apparater, personer som mediterar i brunnar, resor igenom drömvärldar, uppfinnare som kan stänga av ljud i världen med en fjärrkontroll. Men det som gör den här boken märklig är, vad jag tycker, en mer vanlig historia som flyter på hela vägen. Jag tyckte aldrig att karaktärerna någonsin stannade “to smell the roses,” något jag gillar enormt mycket i Murakamis böcker. På så sätt vart den nog mer populär bland de flesta läsare och kunde sälja så grymt bra. Men själv gillar jag hans andra värk bättre. Fast det finns mycket jag gillade i 1Q84. Persondramat och den underliggande ondskan är så grymt spännande. Man får aldrig riktigt några raka svar, så det skapar en obehaglig känsla genom hela boken. Hela tiden är huvudkaraktärerna i fara att bli uppslukad, fast på något sätt värkar de lösa problemen de stöter på. Ser fram emot att läsa den sista boken.

“She decided to shelve the question of the second moon for the time being. I’ll just wait and see what happens. It's not causing me any practical problems for now. And maybe at some point I’ll notice that it disappeared when I wasn't looking.” -Murakami.

[rohmild]

Small Gods

Small Gods av Terry Pratchett ”And then the eagle lets go. And almost always the tortoise plunges to its death. Everyone knows why the tortoise does this. Gravity is a habit that is hard to shake off” Väldigt bra. Seg i början men sprutar heta lågor i hela resten av boken. Disk-World böckerna är bara så väldigt roligt att komma tillbaka till, och man kan hoppa lite vart man vill i dem eftersom varje bok är en egen historia. Det ända som sammanlänkar dem är vissa karaktärer som gör typ cameos, och platserna de är på. Och såklart det fantastiska humorn i varje bok. Älskar Pratchetts böcker och ser i fram emot till den nästa boken jag ska läsa av honom.

[rohmild]

Alvklingan

Jag läste ut Alvklingan för några veckor sen, men glömde bort att skriva något om den. Historien är satt i "Middle-earth" typ 100 år efter det stora ring kriget (storyn i sagan om ringen) och följer en hobbit vid namn Fylco. Själva drivande kraften i storyn, det som för allting framåt, är Fylcos äventyrdrömmar. Han har ingen riktig anledning att lämna Fylke förutom att han är trött på sitt nuvarande liv. Och det funkar rätt bra. Det kan bli lite utdraget ibland, eftersom Fylcos största problem är att han tvivlar på sig själv hela tiden, och sin roll i allt som händer på hans äventyr. Men det är en sympatisk karaktär som är rolig att se utvecklas. Alvklingan är bra, till väldigt bra. Om man gillar Sagan om Ringen och fantasy världen Tolkien har skapat så är det väldigt roligt att läsa mer om "Middle-earth", även om det är en inofficiell uppföljare. Det märks att författaren gillar Sagan om Ringen så den är fylld med mycket kärlek. Fast själva storyn är lite sub-par. Genom hela boken så finns det ingen klar fiende, vilket är ett intressant sätt att bygga en bok på, men det gör att långa delar av boken blir väldigt utdragna. Delar där inget händer, förutom små saker som kommer att spela roll senare i boken, eller till och med i senare böcker. Bra bok, men egentligen bara intressant om man är väldigt kär i Tolkien. Vilket jag innsåg att jag är efter ha läst alla Sagan om Ringen böckerna, och Bilbo, och Silmarillion, och sedan lyssnat om både Bilbo och alla Sagan om Ringen böckerna. Hehe.

[rohmild]

Soul Music

Läste ut boken "Soul Music" av Trerry Pratchett. Så grymt rolig bok med en massa fåniga skämt om rock music, fast för att vara korrekt så spelar dom ju inte rock, utan "music with rocks in."

[rohmild]

The Silmarillion

Läste ut The Silmarillion för några veckor sen. Det är en intressant bok på det sättet att den har en massa små historier i sig som alla utspelar sig i Tolkiens värld, men det är en ganska onödig bok, den fångade aldrig rickigt min fantasi och var rätt långtråkig, men jag läste ut hela så den är ju inte hemsk på något sätt. Råkade dock mosa någon typ av skalbagge på den allra första av boken vilket jag skäms över eftersom det är en biblioteksbok. :/

[rohmild]

The Hobbit

Lyssnade just igenom "The Hobbit", och dessutom så håller jag på att läsa igenom "The Silmarillion" så jag har fått en rickigt sockerchock av Tolkien.

[rohmild]

Old Man and the Sea

Old man and the sea är nog så nära man kan komma en perfekt bok. Den är simpel, rak på sak, och har ett djupt budskap om man bara kollar "under ytan" (badom-dish.) Jag försökte läsa Hemingways bok "Siesta" för något år sen, och den gav mig en rätt negativ bild av honom, han är inte riktigt en författare som lägger fokus på plats beskrivning vilket gör det svårt att följa hans historier. Men Old man and the sea utspelar sig på ett hav, så Hemingway behöver inte lägga fokus på det utan kan istället bara berätta sin episka historia om en gammal fiskare. Alla borde läsa den här boken, det är inte den bästa boken jag har läst, men det är nog den coolaste.