RMH
we're not kids anymore.
NASA
đ©” avery cochrane đ©”
todays bird
Jules of Nature
Misplaced Lens Cap
Keni
let's talk about Bridgerton tea, my ask is open
pixel skylines
Aqua Utopiaïœæ”·ăźćșă§èšæ¶ă玥ă
The Bowery Presents
wallacepolsom
official daine visual archive
almost home
Today's Document
$LAYYYTER
Game of Thrones Daily
bliss lane
untitled
seen from Canada
seen from TĂŒrkiye
seen from Ukraine
seen from Russia
seen from United States
seen from United States
seen from Switzerland
seen from United States
seen from Netherlands
seen from United States
seen from France
seen from United States
seen from Germany
seen from Netherlands
seen from Venezuela
seen from United States
seen from Indonesia
seen from TĂŒrkiye
seen from United States
seen from Belgium
@sigridtoivonen
Alla satt i klassrummet. De stora röda gardinerna gav rummet ett rött skimmer nÀr solstrÄlarna trÀngde igenom dem. Det var behagligt varmt och Emma var omgiven av ett dÀmpat sorl. Det försvann nÀr Karl-Johan harklade sig.
"Ja, hÀr Àr vi. Det Àr tÀnkt att ni bara ska fÄ göra lite vad ni kÀnner för...
Rummet vi bodde i var inte det snyggaste, men det som gjorde mig mest bekymrad var att det var sÄ litet. Det var lÄngt ifrÄn tillrÀckligt med plats för tvÄ personer. Inte för att Felix sÄg ut att behöva mer plats; han verkade bara ha ett fÄtal grejer med sig, och hans klÀder verkade lÀtt fÄ plats i byrÄlÄdan han lagt beslag pÄ. Han hade dock satt upp mÀngder med affischer av band jag knappt kÀnde till eller inte alls hört talas om och vad jag antog var spelaffischer. Vi hade en TV pÄ rummet, men jag vÄgade inte sÀtta pÄ den för att ta reda pÄ vilka kanaler vi hade eftersom jag var rÀdd att jag skulle störa Felix. Han lÄg pÄ översta vÄningen av vÄr vÄningssÀng och blÀddrade igenom ett nummer av LEVEL. Jag hade himlat med ögonen nÀr jag sÄg titeln Final Fantasy XIII-2- den stora revanschen.  SjÀlvklart att han Àr en Gamer ocksÄ. Inte nog med att han inte verkar ett dugg intresserad av att börja prata med mig, vi kanske inte ens kommer ha nÄgra gemensamma intressen.
âSĂ„âŠâ började jag, inte riktigt sĂ€ker pĂ„ hur jag skulle fĂ„ kontakt med honom. âVad tror du att vi ska göra nu?â
âVet inte. Det Ă€r mat snart tror jagâ svarade han tillslut, med en smĂ„tt trött ton, som om det hade krĂ€vts otrolig anstrĂ€ngning att svara pĂ„ min frĂ„ga. Inte konstigt kanske, han visste inte bĂ€ttre Ă€n jag. Jag antog att vi hade fĂ„tt samma information Ă€ven om han gick i en annan klass. Fast⊠vĂ€nta lite.
âDu Felixâ den hĂ€r gĂ„ngen tittade han upp pĂ„ mig, men det var inget riktigt intresse i hans uttryck âvar var du egentligen nĂ€r klassen skulle samlas?â
Nu förÀndrades hans ansiktsuttryck och om jag inte tog fel sÄ sÄg han nÀstan lite orolig ut. Han öppnade munnen för att svara, men stÀngde den igen och vÀnde lite ryckigt tillbaka blicken till tidningen.
âSkulle fixa en sak baraâ mumlade han. En uppenbar bortförklaring till en frĂ„ga han av nĂ„gon anledning inte ville svara pĂ„. Jag förstod inte riktigt varför det var sĂ„ svĂ„rt, vad tror han att jag ska göra med informationen, vad det Ă€n Ă€r? Inte för att han hade fĂ„tt nĂ„gon anledning att lita pĂ„ mig, men det skulle vara trevligt om han lĂ€t mig ge honom det.
âTĂ€nk att vi ska bo i det hĂ€r skitiga rummet i fyra Ă„r! Ăr inte det jobbigt?â skyndade jag mig att sĂ€ga för att byta samtalsĂ€mne. Den hĂ€r gĂ„ngen sĂ„g han lĂ€tt irriterad ut nĂ€r han lyfte pĂ„ huvudet.
âTror du att vi kan gĂ„ ner till maten nu?â
âVi⊠kan ju kollaâ sa jag, och försökte att inte lĂ„ta ledsen. Det var jobbigt att han betedde sig sĂ„ drygt mot mig.  Jag ville intala mig sjĂ€lv att det fanns andra jag kunde lĂ€ra kĂ€nna, men jag kĂ€nde mig redan trött pĂ„ detta.
NÀr jag kom ner till matsalen var den redan fylld av folk. Det var svÄrt att urskilja min klass eftersom jag bara kÀnde igen nÄgra fÄ ansikten, men tillslut hittade jag dem, och satte mig vid bordet, bredvid tjejen jag hade pratat lite med tidigare idag.
âHej Sigrid!â
âHej⊠vad hette du nu igen?â Jag log generat. Hon skrattade lite dĂ€mpat. Jag antog att hon var van vid detta.
âMeseretâ
âJust detâ sa jag, som att jag nĂ€stan kom ihĂ„g det. Hon vĂ€nde sig om och fortsatte samtala med de andra, och jag följde hennes exempel och försökte komma in i det de diskuterade.
Efter att de hade packat upp och hÀngt sina klÀder i deras garderober satt Emma och Cecilia mitt emot varandra pÄ varsin sÀng. Det var tyst i rummet och bÄda satt och tittade ner pÄ sina knÀn. Tidigare nÀr de hade gÄtt ner till matsalen hade de blivit stoppade av tvÄ mattanter som krÀvde att fÄ...
âJag kommer nu dela ut en karta var till er som ni kan anvĂ€nda för att hitta till era rum sĂ„ ni kan börja göra er bekvĂ€ma. Denna vecka kommer ni mest fĂ„ chansen att lĂ€ra kĂ€nna varandra och skolan, och dĂ„ Ă€r det bra om ni kan hitta, sĂ„ slarva inte bort kartan. Hur stor skolan Ă€n Ă€r sĂ„ kan jag lova er, den Ă€r större.â
Det rÄdde ingen tvekan om vad hon sa.
âLĂ„t mig presentera mig sjĂ€lv; mitt namn Ă€r Valerie Aubert.  Jag har jobbat i denna byggnad som kemi och franskalĂ€rare i hela mitt liv, och Ă€r mycket nöjd med skolans nya plan som vi inviger det hĂ€r Ă„ret. Jag hoppas verkligen att ni ska trivas i Pierre Proudhons Internatskola och klass 9D1, och att vi alla ska komma bra överens.â
Hon försökte le trevligt Ät oss, men kylan försvann aldrig riktigt frÄn hennes ögon.
âDet hĂ€r Ă€r Stephanie.â hon gjorde en gest Ă„t Stephanie som nickade trött Ă„t klassen. âHon kommer att vara till stor hjĂ€lp för er dĂ„ hon ocksĂ„ kĂ€nner till skolans miljöer sen innan. Om ni undrar nĂ„got Ă€r det enklare att gĂ„ till henne Ă€n att ni tappar bort er för att ni försökt hitta var jag hĂ„ller hus.â
Jag tittade pÄ henne och förvÀntade sig att hon skulle sÀga nÄgot mer, men hon verkade nöja sig dÀr, och började med hjÀlp av Stephanie att dela ut kartorna. En snabb blick pÄ kartan som Stephanie smÀllt ner pÄ min bÀnk (vad Àr hennes problem?!) sa mig att detta skulle bli en utmaning, med tanke pÄ mitt lokalsinne.
Klassen gick ut mot korridoren. Folk verkade sÀkra i sina steg, och jag förlitade mig Àn en gÄng pÄ att följa efter de andra.
NÀr det hade gÄtt nÀstan en halvtimme, och vi hade smÀllt upp hundratals dörrar, gÄtt upp och ner för trappor, Äkt hissar och sprungit över gÄrdar sÄ hade jag förstÄtt att denna skolan verkligen varsÄ stor som Valerie sagt att den var. Eller större. Jag hade ocksÄ förstÄtt att det inte fanns en chans att jag skulle hitta mitt rum genom att följa efter andra, eftersom klassen blev mindre och mindre nÀr folk fann sina rum efter hand. Jag gick dÀrför ivÀg frÄn de medlemmar som var kvar. Det var inte heller lönt att stanna hos dem av sociala sjÀl, eftersom min utmattning störde alla kunskaper i kommunikation jag nÄgonsin skaffat mig.
Efter vad som mÄste ha varit Ànnu en halvtimmes letande hittade jag tillslut mitt rum. En lapp hÀngde utanför rummet. Sigrid Martina Toivonen, 9D1 och Felix Eli Sundström, 9D1.
âFelix?â tĂ€nkte jag. âVarför ska jag dela rum med en kille?â
Jag tyckte att det kÀndes lite obehagligt. Inte för att jag tyckte att det var bekvÀmt att ha nÄgon i samma rum som jag nÀr jag skulle byta om, men jag var sÀker pÄ att det inte gjorde det bÀttre om det dessutom var en kille.
Jag öppnade rummet, och gjorde ifrÄn mig ett ljud nÀr jag sÄg att Felix redan var dÀr. PÄ tal om ombyte hade han inte heller byxor pÄ sig. Han tittade förbryllat pÄ mig som att han inte alls förstod vad som var fel, men slet i alla fall pÄ sig ett par jeans.
âJaha, det Ă€r du.â sa han, och jag kunde inte riktigt tolka hans ton. Jag var vĂ€l för generad för nĂ„got sĂ€rskilt bra tydande av andra.
âJaâ, kraxade jag ur mig âdet Ă€r jag igen. Hej Felix.â
De hade stÀllt sina stolar i en ring i mitten av klassrummet. Medan alla presenterade sig kort kom Emma plötsligt ihÄg att hon faktiskt skulle bo pÄ den hÀr skolan i flera Är. Under hela dagen hade hon lyckats att inte tÀnka sÀrskilt mycket pÄ det men nu kom det helt spontant upp och hon tÀnkte...
jag ska** :))
Vi rörde oss i rask takt in genom en gigantisk, starkt upplyst sal med stora, gammalmodiga fönster pÄ sidorna. Rummet hade ett tiotal olika dörrar, och den korta damen, antagligen vÄr klasslÀrare, öppnade en dörr med siffran 8 pÄ. Klassen trÀngde sig in genom dörren, och vi fortsatte att gÄ tills korridoren delade pÄ sig, och mitt framför oss fanns en stor brun dörr. VÄr lÀrare vÀnde sig om, och hennes skarpa blick skannade oss en efter en, som att hon pÄ sÄ kort tid kunde uppfatta alla vÄra brister. Jag darrade av nervositet blandat med otÄlighet. Tillslut nöjde hon sig, och informerade oss att detta skulle vara vÄrt hemklassrum frÄn och med nu, och att vi absolut inte fÄr glömma var det finns. Att göra ett sÄdant misstag in för en person som henne skulle jag ÀndÄ aldrig vÄga.
Jag satte mig bredvid en tjej som sÄg trevlig ut, Àven fast efter mitt möte med Felix och Stephanie visste att det var bÀst att jag inte dömde nÄgon sÄ snabbt. Jag log dÀrför lite försiktigt mot henne, och hon log genast tillbaka och rÀckte ut handen till mig.
âMeseretâ
âĂh⊠va?â
Toppen Sigrid. Riktigt bra första intryck dÀr.
âJag heter Meseretâ sa hon, och log lite snett. âTrevligt.
âJaha!â sa jag, och försökte verka entusiastisk över denna nya kunskap. âĂr det  öh ⊠afrikanskt?â
âMin mamma Ă€r frĂ„n Etiopienâ förklarade Meseret. âSĂ„ ja, afrikanskt.â
Jag skrattade generat, men suckade inombords Ă„t mig sjĂ€lv. âMitt namn Ă€r Sigrid. Trevligt att trĂ€ffa dig med!â
âSigrid? Ăr det europeiskt?â sa hon, och jag visste inte riktigt om jag skulle skĂ€mta tillbaka, men jag nöjde mig i alla fall med att Ă€n en gĂ„ng skratta generat, och vĂ€nde blicken i hopp om att samtalet var slut nu. NĂ€r jag sĂ„g framför mig mot podiet dĂ€r vĂ„r klassrumslĂ€rare stod, mĂ€rkte jag förvĂ„nat att Stephanie stod bredvid henne. Det krĂ€vdes inte bra ögon för att se hur lika de var varandra. Deras lika strĂ€nga ansiktsdrag, bleka ögon och blĂ€cksvarta hĂ„r avslöjade att de antagligen var slĂ€kt.
Hela klungan med elever som var 9A2 gick in genom den tunga mörkröda porten. Emma hann inte se sig om ordentligt men uppfattade att de var i en vÀldig sal med högt tak. Dagsljuset vÀllde in genom de gamla fönsterna dÀruppe.
LÀraren svÀngde raskt in i en bred korridor och eleverna följde efter...
SÄ det hÀr Àr rummet jag och Felix kommer bo i i fyra lÄnga Är...
Plötsligt började alla röra pÄ sig. Sigrid tittade förvirrat runt omkring sig, och mÀrkte tillslut att vuxna mÀnniskor med skyltar i hÀnderna stod utspridda pÄ skolgÄrden. Hon sÄg hur pojken och flickan, Felix och Stephanie, började gÄ mot ingÄngen till skolbyggnaden. Hon gick efter dem i hopp om...
Med tysta och en aning darrande steg gick Emma fram till en klunga med elever pĂ„ den vĂ€nstra sidan av skolgĂ„rden. En vuxen stod med en gul skylt som det stod â9 A 2â skrivet med en bred svart tuschpenna. SĂ„ det hĂ€r var hennes nya klass. Emma försökte ge skenet av att hon var avslappnad, men det...
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„gotâŠ
Emma Osmunda: Typ inledning
Ăntligen kom tĂ„get. Det hade varit otroligt drygt att sitta pĂ„ en bĂ€nk och vĂ€nta tyckte Sigrid. Flickan hon satt bredvid verkade inte sĂ€rskilt samtalsvillig, dĂ€r hon satt vid sin mobil. Sigrid förstod att det hade med nervositet att göra, det var inte svĂ„rt att avgöra. SjĂ€lv hade hon knappt kunnat sitta still.
Sigrid reste sig upp. Flickan var redan försvunnen, hon hade direkt gÄtt mot ingÄngen sÄ fort tÄget kört fram.
PÄ vÀgen till skolan satt hon sig bredvid en liten pojke, nog inte mer Àn tio Är gammal. Hon frÄgade om han ocksÄ var pÄ vÀg till internat skolan. Han kollade förbryllat pÄ henne och Sigrid kÀnde sig obekvÀm.
âJaâŠâ sa han sedan. ÂŽÂŽDet Ă€r vĂ€l klart? Alla barn ska dit idag.ÂŽÂŽ
Hon öppnade munnen men stÀngde den igen. Vad menade han med det? pÄ honom Fanns det inga andra skolor? Staden var ju gigantisk, kunde verkligen alla barn fÄ plats?
âJasĂ„â var det enda som hon fick ur sig innan hon snabbt tittade ner pĂ„ sina knĂ€n för att slippa möta pojkens blick.
Sigrid pratade inte mer med honom trots hennes nyfikenhet. Att stÀlla fler frÄgor skulle vara nödvÀndigt kÀnde hon, men denna pojke var inte rÀtt person till detta.
Hon skyndade sig ut och gapade nÀstan av det som fanns framför henne.
En enorm skola, med över tusen barn i alla Äldrar utspridda huller om buller pÄ vad som skulle förestÀlla en skolgÄrd.
Emma hade ingen aning om vad hon skulle göra. Bara stĂ„ dĂ€r och vĂ€nta  mitt bland alla eller? De började klockan 9 och det var fem minuter kvar. Det hĂ€r var oacceptabelt. Fem minuter till början av skolan och det fanns ingen som helst ordning pĂ„ skolgĂ„rden. Var skulle hon stĂ„? Det fanns ingen plats och det var omöjligt att komma förbi alla elever. Det fick bli nĂ€rmast utgĂ„ngen av skolan. Ett gĂ€ng elever som sĂ„g ut att vara i hennes egen Ă„lder stod i en grupp och lekte runt. De skrattade, skrek, och knuffade skĂ€mtsamt runt varandra. En av dem blev knuffad rakt pĂ„ Emma, men han gick bara tillbaka och skojade vidare med de andra. Emma kĂ€nde sig med ens upprörd. Varför kunde inte vissa inse nĂ€r det var ett dĂ„ligt tillfĂ€lle att leka runt och hĂ„lla pĂ„? âDet kanske bara Ă€r jag som Ă€r trĂ„kig och aldrig kan slappna avâ, tĂ€nkte hon sarkastiskt.Â
Snart hördes det gĂ€lla ljudet av en visselpipa lĂ€ngre fram. Alla elever blev stumma. Ăntligen. Snart hördes en röst ur en megafon.
âVĂ€lkomna ska ni vara! Hoppas ni har haft ett bra sommarlov och Ă€r redo för en ny spĂ€nnande termin! Den hĂ€r skolan Ă€r, som ni vet, helt ny. Det Ă€r med stolhet och höga förvĂ€ntningar som vi idag inviger Pierre Proudhons Internatskola!â
Eleverna pĂ„ skolan jublade. Emma var inte sĂ€ker pĂ„ om de menade allvar eller var ironiska. Hur kan de bry sig? De vet inte ens om den Ă€r bra eller inte. Brydde de sig ens om det? Det fanns inget annat val, de flesta andra skolor lĂ„g utanför staden.Â
âOm en kort stund ska ni samla er i era nya klasser för upprop. Era lĂ€rare kommer hĂ„lla upp skyltar dĂ€r det stĂ„r namnet pĂ„ varje klass, hĂ„ll utkik. Efter det kommer ni samlas i respektive klassrum. VĂ€lkomna!â
Emma började kolla efter sin klass. 8A2 var det. Nu gĂ€llde det. Hon var Ă€ndĂ„ vĂ€ldigt nyfiken pĂ„ sin nya klass, det hjĂ€lpte henne att tĂ€nka positivt.Â
FörvÄnansvÀrt nog kÀnde jag mig lite vilsen dÀr jag stod. Jag hade kÀnt sÄhÀr tidigare i mitt liv, men jag trodde inte att det skulle bli sÄ nu. Nu nÀr det jag lÀnge önskat har skett. Nu nÀr jag fÄr möjligheten att börja om frÄn början
Det fick mig att kÀnna att det finns mer i livet Àn samma gamla trÄkiga mÀnniskor jag umgicks med, samma gamla trÄkiga stad och huset jag bodde i. Jag tröttnar lÀtt pÄ saker, och sÄ hade jag levt i femton Är.
SÄ visst var det skönt att vara hÀr i den nya skolan, hur orolig jag Àn kÀnde mig för stunden. En hel skola med nya personer och personligheter stod framför mig.
Jag började gÄ fram till första klungan mÀnniskor jag sÄg. Jag hade svÄrt att avgöra hur gamla de var, men antog att de var runt min Älder. Först stod jag dÀr ett tag och tog nÄgra djupa andetag. Sen gick jag lite genant fram till en tjej med lÄngt svartlockigt hÄr som sÄg snÀll ut. Hon pratade med en kille med rödfÀrgat hÄr.
âHallĂ„â sa jag, lite vĂ€l tyst. De fortsatte babbla.
âHej!â sa jag lite högre. Tjejen slutade att prata och bĂ„da tittade nu pĂ„ mig. Plötsligt sĂ„g de inte lika snĂ€lla ut lĂ€ngre. Jag försökte att le, men det var svĂ„rt nĂ€r de stirrade pĂ„ mig sĂ„dĂ€r. Det gjorde mig orolig att de inte hĂ€lsade tillbaka, men det var för sent att gĂ„ ivĂ€g nu.
âTjaâ sa killen, och jag slappnade av lite.
âJag heter Sigridâ. De nickade. âVad heter ni?â
âFelixâ sa killen.
âStephanieâ sa tjejen tillslut och tittade granskande pĂ„ mig med bruna ögon. Jag mötte hennes blick en stund, och jag mĂ„ste ha sett vĂ€ldigt förvirrad ut, för hon började skratta. Skulle jag bli förolĂ€mpad, eller skulle jag lĂ„ta det vara?
Plötsligt hördes en röst frÄn skolbyggnadens sidor, dÀr ett par högtalare var uppspikade.
âVĂ€lkomna ska ni vara!â sa en lite vĂ€l glad röst âHoppas ni har haft ett bra sommarlov och Ă€r redo för en ny spĂ€nnande termin! Den hĂ€r skolan Ă€r, som ni vet, helt ny. Det Ă€r med stolthet och höga förvĂ€ntningar som vi idag inviger Pierre Proudhons Internatskola!â.
âVad Ă€r det för namn?â sa jag högt, och Stephanie och Felix tittade pĂ„ mig med ett ansiktsutryck, inte olikt frĂ„n det pojken pĂ„ tĂ„get hade haft.
Vad var det med mÀnniskorna i den hÀr staden som fick mig att kÀnna mig sÄ obekvÀm?
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„gotâŠ
Emma Osmunda: Typ inledning
Ăntligen kom tĂ„get. Det hade varit otroligt drygt att sitta pĂ„ en bĂ€nk och vĂ€nta tyckte Sigrid. Flickan hon satt bredvid verkade inte sĂ€rskilt samtalsvillig, dĂ€r hon satt vid sin mobil. Sigrid förstod att det hade med nervositet att göra, det var inte svĂ„rt att avgöra. SjĂ€lv hade hon knappt kunnat sitta still.
Sigrid reste sig upp. Flickan var redan försvunnen, hon hade direkt gÄtt mot ingÄngen sÄ fort tÄget kört fram.
PÄ vÀgen till skolan satt hon sig bredvid en liten pojke, nog inte mer Àn tio Är gammal. Hon frÄgade om han ocksÄ var pÄ vÀg till internat skolan. Han kollade förbryllat pÄ henne och Sigrid kÀnde sig obekvÀm.
ÂŽÂŽJaâŠÂŽÂŽ sa han sedan. ÂŽÂŽDet Ă€r vĂ€l klart? Alla barn ska dit idag.ÂŽÂŽ
Hon tittade förbryllat pÄ honom ŽŽJasÄ?ŽŽ. Fanns det inga andra skolor? Staden var ju gigantisk, kunde verkligen alla barn fÄ plats?
Sigrid pratade inte mer med pojken trots hennes nyfikenhet. Att stÀlla fler frÄgor skulle vara nödvÀndigt kÀnde hon, men denna pojke var inte rÀtt person till detta.
Hon skyndade sig ut och gapade nÀstan av det som fanns framför henne.
En enorm skola, med över tusen barn i alla Äldrar utspridda huller om buller pÄ vad som skulle förestÀlla en skolgÄrd.
Emma hade ingen aning om vad hon skulle göra. Bara stÄ dÀr och vÀnta  mitt bland alla eller? De började klockan 9 och det var fem minuter kvar. Det hÀr var oacceptabelt. Fem minuter till början av skolan och det fanns ingen som helst ordning pÄ skolgÄrden. Var skulle hon stÄ? Det fanns ingen plats och det var omöjligt att komma förbi alla elever. Hon kÀnde sig extremt nervös men sÄg ÀndÄ fram emot att trÀffa sin klass.
Snart hördes det gĂ€lla ljudet av en visselpipa lĂ€ngre fram. Alla elever blev stumma. Ăntligen. Snart hördes en röst ur en megafon.
"VÀlkomna ska ni vara! Hoppas ni har haft ett bra sommarlov och Àr redo för en ny spÀnnande termin! Den hÀr skolan Àr, som ni vet, helt ny. Det Àr med stolhet och höga förvÀntningar som vi idag inviger Pierre Proudhons Internatskola!"
Eleverna pĂ„ skolan jublade. Emma var inte sĂ€ker pĂ„ om de menade allvar eller var ironiska. Hur kan de bry sig? De vet inte ens om den Ă€r bra eller inte. Brydde de sig ens om det? Det fanns inget annat val, de flesta andra skolor lĂ„g utanför staden.Â
"Om en kort stund ska ni samla er i era nya klasser för upprop. Era lÀrare kommer hÄlla upp skyltar dÀr det stÄr namnet pÄ varje klass, hÄll utkik. Efter det kommer ni samlas i respektive klassrum. VÀlkomna!"
Emma började kolla efter sin klass. 9A2 var det. Nu gĂ€llde det. Hon var Ă€ndĂ„ vĂ€ldigt nyfiken pĂ„ sin nya klass, det hjĂ€lpte henne att tĂ€nka positivt.Â
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„gotâŠ
Emma Osmunda: Typ inledning
Ăntligen kom tĂ„get. Det hade varit otroligt drygt att sitta pĂ„ en bĂ€nk och vĂ€nta tyckte Sigrid. Flickan hon satt bredvid verkade inte sĂ€rskilt samtalsvillig, dĂ€r hon satt vid sin mobil. Sigrid förstod att det hade med nervositet att göra, det var inte svĂ„rt att avgöra. SjĂ€lv hade hon knappt kunnat sitta still.
Sigrid reste sig upp. Flickan var redan försvunnen, hon hade direkt gÄtt mot ingÄngen sÄ fort tÄget kört fram.
PÄ vÀgen till skolan satt hon sig bredvid en liten pojke, nog inte mer Àn tio Är gammal. Hon frÄgade om han ocksÄ var pÄ vÀg till internat skolan. Han kollade förbryllat pÄ henne och Sigrid kÀnde sig obekvÀm.
ÂŽÂŽJaâŠÂŽÂŽ sa han sedan. ÂŽÂŽDet Ă€r vĂ€l klart? Alla barn ska dit idag.ÂŽÂŽ
Hon tittade förbryllat pÄ honom ŽŽJasÄ?ŽŽ. Fanns det inga andra skolor? Staden var ju gigantisk, kunde verkligen alla barn fÄ plats?
Sigrid pratade inte mer med pojken trots hennes nyfikenhet. Att stÀlla fler frÄgor skulle vara nödvÀndigt kÀnde hon, men denna pojke var inte rÀtt person till detta.
Hon skyndade sig ut och gapade nÀstan av det som fanns framför henne.
En enorm skola, med över tusen barn i alla Äldrar utspridda huller om buller pÄ vad som skulle förestÀlla en skolgÄrd.
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„got liknande tidigare. Samma gamla samhĂ€lle i hela mitt livâŠ
NÄgra minuter sen skulle tÄget vara framme vid centrum. Sigrid funderade över om hon skulle ta 08.42 tÄget eller det som kom tjugo minuter senare. DÄ skulle hon hinna med att se staden innan hon fortsatte vidare.
I de flesta sammanhang skulle hon nog valt det senare alternativet. Men i den hÀr situationen försökte hon att stöta sitt naiva tÀnkande Ät sidan och agera sÄ vuxet som möjligt.
TÄget saktade nu ner och hon tog snabbt sin enda vÀska, dubbelcheckade att hon inte lÀmnat nÄgot kvar pÄ sÀtena, och gick mot utgÄngen dÀr en kö redan hade skapats.
Det mÀrktes att detta var en storstad. Stationen kryllade av folk, antagligen pÄ vÀg till jobbet eller skolan. Kanske till skolan jag ska till, tÀnkte Sigrid.
TÄget skulle komma ganska snart, men hon kÀnde inte för att stÄ upp sÄ hon satte sig pÄ den nÀrmaste bÀnken hon fann, som som tur var inte var proppad med hoptryckta mÀnniskor. DÀr satt en flicka med brunt hÄr och frÀknar. Hon tittade nervöst upp frÄn sin mobil mot tabelltavlan dÄ och dÄ.
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„got liknande tidigare. Samma gamla samhĂ€lle i hela mitt livâŠ
NÄgra minuter sen skulle tÄget vara framme vid centrum. Sigrid funderade över om hon skulle ta 08.42 tÄget eller det som kom tjugo minuter senare. DÄ skulle hon hinna med att se staden innan hon fortsatte vidare.
I de flesta sammanhang skulle hon nog valt det senare alternativet. Men i den hÀr situationen försökte hon att stöta sitt naiva tÀnkande Ät sidan och agera sÄ vuxet som möjligt.
TÄget saktade nu ner och hon tog snabbt sin enda vÀska, dubbelcheckade att hon inte lÀmnat nÄgot kvar pÄ sÀtena, och gick mot utgÄngen dÀr en kö redan hade skapats.
Det mÀrktes att detta var en storstad. Stationen kryllade av folk, antagligen pÄ vÀg till jobbet eller skolan. Kanske till skolan jag ska till, tÀnkte Sigrid.
TÄget skulle komma ganska snart, men hon kÀnde inte för att stÄ upp sÄ hon satte sig pÄ den nÀrmaste bÀnken hon fann, som som tur var inte var proppad med hoptryckta mÀnniskor. DÀr satt en flicka med brunt hÄr och frÀknar. Hon tittade nervöst upp frÄn sin mobil mot tabelltavlan dÄ och dÄ.
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„got liknande tidigare. Samma gamla samhĂ€lle i hela mitt liv...
Jag tittade besviket pÄ staden. TÄget Äkte snabbt förbi men jag försökte ÀndÄ att lÀgga notis om sÄ mycket som möjligt.
Denna flytten skulle gĂ„ bra, försökte jag övertala mig sjĂ€lv. Ăven fast jag aldrig upplevt nĂ„got liknande tidigare. Samma gamla samhĂ€lle i hela mitt liv hade gjort mig mycket...
