Alla satt i klassrummet. De stora röda gardinerna gav rummet ett rött skimmer nÀr solstrÄlarna trÀngde igenom dem. Det var behagligt varmt och Emma var omgiven av ett dÀmpat sorl. Det försvann nÀr Karl-Johan harklade sig.
"Ja, hÀr Àr vi. Det Àr tÀnkt att ni bara ska fÄ göra lite vad ni kÀnner för den hÀr lektionen. Det finns böcker lÀngst bak i klassrummet, lite klassiker, vÀldigt bra. Det finns ocksÄ papper och pennor i skÄpet hÀr framme. Ni kan ocksÄ bara prata men tÀnk pÄ att inte vara allt för högljudda. De har ocksÄ gett mig nÄgra lekar som vi kan göra om ni vill. Eftersom att det hÀr inte Àr en riktig lektion sÄ fÄr ni lov att gÄ, det Àr erat val."
Alla satt kvar. Ingen kÀnde för att gÄ upp till rummen, det fanns inget att göra dÀr sÄ det var lika bra att stanna. Folk vÀnde sig till varandra och sakta steg ljudnivÄn i rummet. Emma hade helst suttit och skissat för sig sjÀlv men kÀnde sig tvungen att prata med de andra. Det hÀr var inte tillfÀllet att tacka nej till interaktion. Jessica hade vÀnt sig om till sina kompisar dÀr bakom. Skulle hon ocksÄ göra det? Hon kunde bara sitta och lyssna, hon var ju nyfiken pÄ dem trots allt. Just nu snackade de skit om folk. De hade sÀkert nÀmnt fem frÀmmande namn pÄ den minuten som hade gÄtt. "Det skulle inte vara sÄ roligt, jag kÀnner inte dem de pratar om" tÀnkte Emma. Vid fönstret satt en större grupp runt ett bord. Tjejen som satt lÀngst ut hade lÄngt friskt blont hÄr som nÄdde till hennes midja. Emma kunde bara se henne bakifrÄn men hon sÄg sÄ vacker ut. Hennes hjÀrta började rusa nÀr hon puttade ut stolen för att sÀtta sig vid dem.
Vissa tittade upp nÀr hon stÀllde sig vid bordet. Hon drog fram en stol och satte sig. Hon satt lite lÀngre bak Àn de andra men hon sÄg ÀndÄ alla bra dÀrifrÄn hon satt. Alla var klÀdda lite hursomhelst, det fanns tjejer med tjocka svarta bÄgar och killar med mönstrade skjortor. En kille med tunt blont hÄr hade en fleecetröja frÄn nÄgot sportmÀrke. Han verkade inte bry sig om klÀder sÀrskilt mycket. En annan tjej var klÀdd helt i svart med glansiga blodröda lÀppar. En av de hon satt bredvid vÀnde sig mot henne och log sÄ att hennes skrattgropar syntes. Hon hade röttbrunt hÄr och frÀknar i hela ansiktet. Hennes glasögon sÄg alldeles för stora ut.
"Sandra, flytta lite." sa hon till den svartklÀdda tjejen.
DÄ kunde Emma flytta stolen nÀrmare bordet. "Hejsan!" sa killen i fleecetröjan.
"Hej!" svarade Emma betydligt tystare.
"Bodde du hÀr i stan innan?" frÄgade nÄgon.
"Jag heter Mikael! Gillar du The Smiths?" utbrast en kille.
Emma skulle svara pÄ den första frÄgan nÀr hon blev avbruten av en tjej.
"Tyst Mikael! Hon kan bara svara pÄ en sak i taget!" Tjejen med glasögonen vÀnde sig mot Emma. "FörlÄt, han frÄgar alltid folk det."
"Vad heter du?" frÄgade nÄgon annan.
"E-" började Emma nÀr hon blev avbruten av en annan tjej.
"Alla borde presentera sig!" utropade hon muntert.
"Jaa!"
"Ja, jag kommer fan inte ihÄg vad nÄgon heter" sa Mikael och skrattade.
Emma kÀnde sig nÀstan utmattad. Hon undrade om hon var den enda som inte kÀnde nÄgon hÀr, hon hoppades inte det.
SÄ började det. De hade bestÀmt att man skulle sÀga nÄgot man tyckte om som började pÄ den sista bokstaven i den förras namn. Hon fick bokstaven S frÄn en Rasmus.
"Um, jag heter Emma. Ah, jag fick S sÄ sandstrÀnder." sa hon. Det var oskyldigt tÀnkte hon.
"Vad sa du?" frÄgade Mikael.
"SandstrÀnder" upprepade hon högre.
"Ja, mitt namn Àr dÄ Freja." sa tjejen med glasögonen glatt. "Jag gillar akryl!
SÄ hon gillade ocksÄ att mÄla, tÀnkte Emma. De hade ett gemensamt intresse, det sÄg bra ut.
Brevid Freja satt tjejen med det lĂ„nga blonda hĂ„ret. Emma var nĂ€stan i chock, hon var sĂ„ otroligt vacker. Det var som hatt hon ville be tjejen om förlĂ„telse för att hon var sĂ„ ful. För hon kĂ€nde sig verkligen ful just nu. HĂ„ret var vĂ„gigt och skimrade, nĂ€stan som ett hav av ljus. Ăgonen var azurblĂ„a och gav en stark kontrast mot det ljusa hĂ„ret och den mjölkvita huden. Hennes ögonbryn var en mörkare fĂ€rg Ă€n hĂ„ret och nĂ€stan lite buskiga. Hon hade ett ljusrosa lĂ€ppstift som passade henne som att det var gjort för henne. Hon satt upp rakt och hade ett unikt skimmer om henne, nĂ€stan förtrollande. I det ögonblicket kĂ€nde sig Emma som en liten mörk varelse som skrumpnade vid Ă„synen av hennes raka starka kropp som avgav ett gudomligt ljus. Hon öppnade munnen och ut kom en liten sĂ„ng. Orden flöt nĂ€stan ihop till ett ljuvligt nynnande. Samtidigt lĂ€t det sĂ„ naturligt, sĂ„ sjĂ€lvklart. Det hĂ€r var hennes bord, hennes rum, hennes vĂ€rld. Alla andra var bara gĂ€ster i den hĂ€r vĂ€rlden som fĂ„tt hennes benĂ„dning.
"Ja, jag heter Alva. Jag Àlskar..." sedan fnissade hon lite "anomali!"
"Hmm, sÄ saker som avviker frÄn regeln? Lite ironiskt, hon Àr till synes helt perfekt." tÀnkte Emma. "Hon verkar ha mycket kunskap ocksÄ, det Àr fÄ som anvÀnder sÄdana ord i vardagen."
Leken fortsatte. Hon visste att hon inte skulle komma ihÄg de flesta namnet. Hon fick i alla fall veta att killen med fleecetröjan hette Tintin. Han verkade excentrisk pÄ nÄgot sÀtt. De som kÀnde honom skrattade mycket Ät honom, men han var okej med det. Han var vÀl den typen av person som inte har nÄgot emot att förlöjliga sig sjÀlv framför alla för att fÄ dem att skratta.
De konverserade, och timmarna flöt förbi. Det var mest om ytliga grejer, vad som hade hÀnt idag. Saker man gillade och ogillade med skolan. De som kÀnde varandra var Freja, Alva, Sandra, Mikael och Tintin. Emma, Rasmus och en tjej som hette Sabrinka var nya i gruppen. Det var svÄrt att tro att Sabrinka var ny, hon pratade glatt med alla och verkade passa in naturligt. Emma tÀnkte pÄ de som kÀnde varandra en stund, det var konstigt. SÄ mÄnga barn i landet hade varit tvungna att flytta och börja i en skola antingen i den hÀr staden eller nÄgon som lÄg nÀra den. Till den hÀr gigantiska skolan hade mÄnga tusen elever börjat. SÄ den hÀr gruppen hade alla börjat i samma skola och hamnat i samma klass. Det var inte garanterat att man ens skulle fÄ en plats pÄ den.
NÀr klockan var fem kunde man gÄ och Àta middag om man ville. Middagen var lite annorlunda, man kunde gÄ nÀr man ville frÄn fem till sju och Àta. Till klockan nio kunde man ta lite vad man ville, ett slags kvÀllsmÄl. Man fick tydligen ta upp mat till sitt rum ocksÄ. Det fanns trots allt bra regler.
