Det vilar en förbannelse över snooker-VM. ”The Crucible Curse” låter veta att en förstagångsmästare aldrig försvarar sin titel året därpå och så har det varit sedan mästerskapet 1977 flyttade till teatern i Sheffield.
Det är egentligen inte mycket till förbannelse. Vad snookergudarna skulle rikta sin vrede eller sitt spe mot är högst oklart. Och med undantag för Steve Davis och Stephen Hendry kan ingen favorit i modern tid, världsmästare eller ej, haft ett övertag mot resten av fältet som gett bättre odds att vinna än en slantsingling. För många av de gröna mästarna ter sig 1/32 som ett mer rättvist utgångsläge.
Stephen Henrys plump i protokollet 1991 kan alltså ses som förbannelsens starkaste trofé, av alla 20 världsmästare som den fält (23 om vi räknar in John Spencer, Ray Reardon och Alex Higgins, som vunnit före -77, men som ändå inte kunde försvara sina första titlar i The Crucible).
Förbannelsens kraft under 2000-talet ska ändå inte fnysas åt. Att förstagångsmästare har svårt att försvara titeln är inte konstigt, men att de så ofta faller i första omgången med buller och brak mot en kvalspelare, det talar ändå för att Kyren Wilson kämpade mot mer än bara Lei Peifan när han föll 9-10.
Luca Brecel å andra sidan, förbannelsens offer i fjol, kan spela sitt bästa spel. 15 kg lättare under västen, men även bra mycket lättare i sinnet.
Den verkliga förbannelsen, personlig och skoningslös, har i själva verket drabbat stackars Ding Junhui. Den bäste att aldrig lyfta pokalen.
Den första världsmästaren från Kina kan inte vara långt borta. Frågan är om det kommer ske i Sheffield, eller om mästerskapet då har flugit vidare till nya arenor och nya pengar. Och hur snookergudarna reagerar på en sådan apostasi, det är den stora frågan.
