Nolltaxa och ungdomar
Fagersta avslutar initiativet med gratis kollektivtrafik i kommunen, rapporterar Bussmagasinet (6/8, 2024). Kommunen har sedan 2018 haft nolltaxa, men den S-ledda kommunstyrelsen har nu alltså valt att ge upp, vilket de hävdar är på grund av att alltför många ungdomar reser med bussarna på ett stökigt sätt.
Detta resonemang förvirrade mig, som kommer från Göteborg där alla skolungdomar reser gratis i kollektivtrafiken på vardagar, och där ungt stökande inte är del i den diskursen. Till detta bör tilläggas att gratis skolskjuts ingår i skollagen, men tillämpas olika beroende på kommun. Skollagen villkoras självklart inte av ungdomarnas beteende, vilket är värt att ha i åtanke när vi funderar på att begränsa ung rörlighet utanför skol-sammanhang.
Att stökiga ungdomar överhuvudtaget är ett problem i kollektivtrafiken ser jag framförallt som ett symtom på vad som verkar vara ett ständigt förekommande problem, nämligen bristen på konstruktiva aktiviteter för unga. Fritidsgårdar är utbredda, men verkar inte heller ha resurserna eller kapaciteten att hantera allas behov.
Grunden i denna problematik är att unga är en politiskt förtryckt grupp. De är maktlösa gentemot sina omständigheter. Unga har dessutom fördelen att inte ännu ha blivit mentalt nedbrutna i ett människofientligt system. I Foucauldianska termer så är de i ett omvälvande skede i disciplineringsprocessen, och har inte fullt accepterat den hegemoniska ordningen. Unga känner av sitt förtryck, men de har svårt att artikulera dess specificitet. De vet att det finns en stor orättvisa, men har svårt att urskilja vart de kan rikta sin ilska, och istället slår de mot allt som heter auktoritet, inklusive ordningen ombord på bussar.
Givetvis så finns det sätt att kuva denna rastlöshet, exempelvis genom övervakade fritidsaktiviteter och mer kontroll och begränsningar i ungas förmåga att röra sig. 'Lösningar' som gör förtrycket och frustrationen mer påtaglig. Att rikta om ungas energi till dedikerade lekstugor är taget från samma spelbok som Adorno och Horkheimer kritiserar i The Culture Industry, nämligen underhållning som en distraktion från förtryck. (Jag vill här inte undergräva den politiska potentialen som finns i lek, men att flytta lek till gömda platser är just att beröva den genomslagskraft.)
Det är en klyscha inom vänster-debatt att alla problem löses genom världsrevolutionen, och jag vill inte peka på lösningar som förutsätter paradigmskiften, utan istället tar steg åt det hållet. Vad fallet med 'gratis bussar blir ungdomsgårdar' indikerar är ju dels att det såklart är nice att åka buss, dels att unga behöver platser som de vill hänga på, och slutligen att de behöver en riktning att uttrycka sin frustration i. Oartikulerad ilska kan vara svår att omvandla till omtanke, och komplexiteten i samhällets systematiska förtryck gör det svårt att identifiera användbara sätt att agera. I slutändan tror jag det handlar om att ge unga verktyg som de kan använda för att bemöta sitt förtryck, och en viktig del i den processen är att öppna vägar in i demokratin genom att låta unga ta plats som medborgare.