Discover Top Posts Tagged with #behnaz jafari

Behnaz Jafari by Stephan Vanfleteren

3 kvinnor (2018) - och om iransk On the road-film

3 Kvinnor (2018), ännu en film av Jafar Panahi. Jag satt en lång stund in i filmen och tänkte att jag såg en Abbas Kiarostami-film och inte en Panahi. Mycket påminner nämligen om denne iranska filmregissör som är ett stort namn inom iranska nya vågen, och som gick bort för några år sen. Som ung arbetade Panahi som regiassistent för Kiarostami, och bakom Panahis succé Crimson Gold (2003) stod Kiarostami för manus. Filmen 3 Kvinnor påminner främst om de 1990-tals-filmer jag sett av Kiarostami, men så till den grad att jag tänker att det måste vara ett mycket medvetet val av Panahi. Vad som är typiskt för Kiarostamis filmer är att många utspelar sig till stor del inifrån en bil. Även Panahi har gjort bilfilmer, jag tänker då främst på Taxi Teheran från 2015. Det verkar vara ett iranskt grepp, tycks vara genom bilen man i Iran kan stöta på landets människor: inne i Teheran genom att köra taxibil, på landsbygden längs smala bergsvägar med ett nedvevat fönster. Screenshot: man stående utanför nedvevad ruta och pratar in i bilen, filmat inifrån. (se bild 4,5 här) Många av Kiarostamis scener är filmade på detta vis, se The Wind Will Carry Us (1999), Smak Av Körsbär (1997) de förekommer i Close-Up (1990) samt hela hans Koker-trilogi. Nu ses de även alltså i Panahis. Överallt när en människa går förbi stannar den och pratar genom fönsterrutan.

Många filmer från den iranska filmtradition Kiarostami och Panahi tillhör har beskrivits som quest-filmer (läs om detta t ex här), där huvudpersonen har ett uppdrag som rör denne framåt, och blir på vägen uppehållen av diverse möten och hinder. Pojken Babek i Var är min väns hus? (1987) måste söka igenom grannbyn för att hitta sin klasskamrat, I The White Balloon (1995) tar sig en flicka fram genom staden för att kunna köpa en guldfisk. The Apple (1998) av Samira Makhmalbaf är också en film om en resa, när de två flickorna för första gången utforskar världen utanför sitt hem. Ibland blir huvudkaraktären i filmerna guidad och vägledd framåt, genom ett stopp med bilen, med hjälp av en grannes pekande osv. Dock aldrig så poetiskt och filmiskt som här, med den rosaklädda flickan som guidar Panahi och Jafari i byn mot filmens stora frågetecken, mot filmens Mcguffin if you will, likt kaninen i Alice i Underlandet...

En sub-genre till dessa “quest-filmer” skulle alltså som i tidigare stycket nämnt kunna vara “on the road-filmer”, som istället för till fots utspelar sig i bil. Smak Av Körsbär, The wind will carry us, And life goes on... (1992)...

Likt alla andra Panahi-filmer jag sett pekar han på de olika begränsningar som den iranska kulturen och dess konservativa traditioner skapar för såväl kvinnor, som fattiga, barn eller varför inte för filmskapare själva (när han som i This is not a film vänder kameran mot sig själv). Från och med domen på hans huvud från iransk regim att sedan 2010 inte får utöva sitt yrke att göra film, så lyckas han ändå kringgå dessa bestämmelser, och har sedan domen producerat 4 stycken. Genom att i denna film porträttera tre kvinnor med skådespelaryrke i tre olika generationer (en aktiv, en aspirerande, en pensionerad) kan Panahi utforska och kommentera kvinnors begränsande frihet i Iran.

Regissören har återigen skapat en metafiction, en film som leker med gränsen mellan verklighet och representation, eller rättare sagt uppträdande eftersom de tre kvinnorna i fokus är skådespelare. Som vanligt spelar han också sig själv och i denna film ses även den stora skådespelerskan Behnaz Jafari, också hon spelandes sig själv. Efter att fått ett upprörande videoklipp från en flicka i en avlägsen by på landsbygden, som påstår sig ha kommit in på scenskolan men förbjuds åka av sin familj, och ber nu Jafari om hjälp, reser regissör och skådespelare till bil upp mot bergsbyarna som jag i efterhand läser ligger i Panahis egna hemtrakter. Detta med vägledning från folk längs vägen som på ett direkt sätt talar genom det nedvevade fönstret. “Tala turkiska, man glömmer inte sitt modersmål, tuta två långa signaler med biltutan, tyst, lyssna, stanna och drick te, kör över krönet sen höger efter backen sen ser ni ett träd som ni ska förbi”, osv (bild 4,5). Mycket är filmat inifrån bilen och ut. Allt i Kiarostami-anda. Scenen där Panahi och Jafari blir bjudna på te i flickans hem är också som tagen ur Kiarostamis bildvärld (bild 8). Slutligen avrundas filmen med en stillastående kamera på en ringlande väg genom ett landskap och med en av karaktärerna som vandrar längre och längre bort i realtid (bild 9). Precis som Koker-trilogins filmer avslutas.

Filmen är allt som allt en stillsam historia, berättad ganska rätt på, och med subtilt komiska inslag. Kvinnan som grävt sin egen grav, traktens bästa aveltjur som “är som en symfoniorkester när han kör igång”, gubben som vill gräva ner sin sons förhud på rätt plats för att bringa lycka till hemmet. Dessa historier berättar om kontrasten mellan landsbygd och stad, gammeltid och modern tid. En känd skådespelerska känns igen och hyllas även på landsbygden vid sitt besök, samtidigt bor i samma by en sedan länge pensionerad skådespelerska som är fördömd att bo i utkanten utan kontakt med de andra. Att Panahi själv kommer från en sådan miljö får mig att fundera på vilka hinder han själv behövt ta sig över för att bli den filmutövare han är idag.

#3 kvinnor #3 faces #2018 #2010s #iransk film #Jafar Panahi #Behnaz Jafari #mcguffin