Han satte sig med en bok vid läsbordet. Men inte för att läsa, han ville först veta hur det kändes att sitta där - om det var som förr när han suttit hemma i köket och försökt läsa sina läxböcker, dem som han aldrig förstått och som gett honom vånda. Men boken han nu höll i sina svettiga händer var inte en skolbok och ingen skulle öppet förakta honom om han inte kunde läsa den. Ändå tvingades han att kämpa mot det förflutna, bilder av lärare och klassrum och hånskratt och utsträckta tungor fyllde hans huvud [...]. En hel eftermiddag satt han vid bordet utan att läsa. Det var som om han sprungit ett långt lopp och äntligen kommit till målet som hägrat för hans ögon, och när han senare lämnade biblioteket hade han segrat över det första motståndet. Han kunde börja, han visste nu att ingen kunde vägra honom att komma tillbaka nästa dag, ta en bok och läsa den utifrån hans egna förutsättningar. Han själv skulle ställa kraven och hålla förhören, förebrå och berömma. Där inne bland böckerna skulle han sitta tills han "visste". Det därför att han ville! Måste!
Antti Jalava, Asfaltblomman
