#byxa

[alfredodesa]

Swedish Military Surplus : Original Swedish Trousers - M90  Visit : http://www.forestarmysurplus.co.uk/product/swedish-army-m90-camouflage-trousers/

[alfredodesa]

? : M90 PRO Byxa Visit : https://www.tacticalstore.se/se/art/kamouflage/m90/clothing/article-23441811.html

[alfredodesa]

Swedish Military Surplus : Original Swedish M90 Trousers & Jacket Visit : http://www.forestarmysurplus.co.uk/shop/

[bornsheep-blog]

Nytt erbjudande hos bornsheep.com

Nytt erbjudande hos http://www.bornsheep.com/inesis-golf-100-herr-byxa-svart-eller-linbeige-endast-39kr-spara-90kr-decathlon/

INESIS GOLF 100 HERR BYXA Svart eller Linbeige - Endast 39kr - Spara 90kr @decathlon

Bra inlägg! 0 Bra inlägg! 0

[frkwibergab]

Det jämnar ut sig när man sätter sig, sa han som sket i byxorna.

Jag vet att jag har sagt det här förut, men jag säger det igen, och igen och igen… Att vara förhållandevis nöjd och lycklig är ingen walk in the park, det är ett emellanåt ganska uttröttande arbete.

Det handlar dels om att försöka identifiera de saker man tycker om, det som gör en lycklig i livet och försöka göra mer sånt och mindre av det som man inte tycker om. Det handlar också om att påminna sig själv om att man inte är ett träd – trivs man inte där man är kan man faktiskt flytta på sig, vare sig det gäller geografi, jobb eller relationer. Det är naturligtvis varken lätt, gratis eller utan komplikationer och uppoffringar – men det går. Det är inte OMÖJLIGT.

Men det är också så att det finns situationer och lägen där man inte kan påverka eller ändra det som faktiskt sker, man är beroende av andra människors beslut och handlingar och får bara hänga med i kölvattnet av deras färd. Då kan man inte påverka det som sker. Men man kan fortfarande försöka påverka sin egen inställning till det som sker.

Notera att jag säger ”försöka påverka” för inte heller det är alltid lätt eller okomplicerat. Det viktiga är att man försöker. Man får leta efter de saker som trots allt är ljusa även fast helhetsbilden är mörk, det finns oftast något litet bra att hänga sig fast vid. Men nu talar jag ju om tristess och elände som ligger inom ”normalspannet” – inte verkliga världsomvälvande katastrofer så klart.

Jag har som tur är alltid sömnaden att gå till när andra delar av livet känns trista. Ibland lyckas inte ens det muntra upp mig så särskilt, men jag ska erkänna att det här att jag fått sy Mönsterfabrikens kommande releaser har hjälp mig att fokusera på det som är bra i mitt liv, nu när Rakel, min yngsta dotter, har flyttat ut och jag bor ensam för första gången sedan 1989. Jag skulle kunna fokusera på ”ensamheten” eller på ”åldrande” eller på nåt annat jävla elände, men var skulle jag hamna då? Förmodligen i fosterställning.

Så. Här är det första paret byxor jag har sytt upp i ett riktigt tyg (inte toile) av Mönsterfabrikens chinos-mönster. Tyget är ett ganska kraftigt bomullstyg från Tygverket som jag köpte förra sommaren (eller kanske till och med sommaren innan) när jag tänkte sy mig någon slags overall som aldrig blev av.

Jag ser dessa byxor som en bärbar toile, för tyget var nog inte helt och hållet lämpligt (det ger med sig lite och jag är rädd att de blir lite säckiga efter en dags användning) men det var ett bra sätt att testa att sy byxorna hela vägen liksom, med både fram- och bakfickor, dragkedja och linning.

Vad jag tycker om dem? JAG ÄR KÄR. Alltså på allvar tror jag att det är bland de bästa byxor jag har ägt och det är utan undantag de snyggaste jag har sytt. Inte minst för att mönstret inte bygger på de genvägar som annars ges till oss hemmasömmare. Det känns som om jag får en inblick i hur man gör ”på riktigt” utan att det har förenklats för att anpassas till tex nybörjare. Inte så att det är svårare än något annat, men mönstret innehåller kanske något fler moment än man vanligen ser.

Exempelvis är bakfickornas foderdel (stolpfickor) fästa i linningen upptill, det har jag inte tidigare sytt, men det blir väldigt, väldigt snyggt. Linningen är i ett enda stycke, kurvad och rätt så smal, och hänger perfekt på höften. Jag har inte ändrat något alls – förutom att jag inte har sytt några bälteshällor. Framfickorna är sydda i en foderdel som motsvarar de två fickdelarna och två infodringar – inte heller det har jag sett förut annat än i köpta plagg, men jag gillar det SÅ mycket.

Jag ska sy dem i enfärgad ull, i rutig, i blå bomullscanvas med stretch och tusen andra kombinationer i höst – det här blir verkligen mina favoriter i vinter. Och jag ska försöka att fokusera på det som är bra i mitt liv, för det är rätt så mycket, och när jag inte kan det ska jag äta smågodis, lyssna på deppig musik, grina och smida planer - ska vi säga så?

[Den vita blusen är en kortad Raglan dress (läs här) och jackan är såklart en Eloise (läs här). ]

[frkwibergab]

♫ Now I've had the time of my life ♫

Alltså - tycker ni att det varit lite tyst här på sistone? Tänker ni kanske att jag inte har sytt så mycket, att jag tröttnat, haft en paus? Fel, fel, feeeeeel! Det är faktiskt helt tvärt om, jag har sytt jättemycket och känt en inspiration och en syglädje som aldrig förr - MEN - jag har inte fått skriva om det!

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt att sy toiller av mönster som kommer att lanseras lagom till mässan i Älvsjö 26-28 oktober. Det är ett svenskt företag som heter Mönsterfabriken vars medarbetare vanligen konstruerar mönster åt konfektionsindustrin (mellan- och toppsegmentet skulle jag kalla deras kunder), men nu gör en satsning åt vårt håll. När jag säger “vårt håll” menar jag hemmasömmerskor som gillar kläder i vävda tyger med snyggt stuk, ganska exakt den sortens kläder som jag älskar! Såna basmönster som sitter kanonfint, som blir dressade bankkläder i den sortens tyger och som blir coola streetwear-plagg om man väljer den sortens tyger. Ja, jag är faktiskt KÄR! Och NEJ, jag är inte sponsrad eller mutad att säga det här. Jag har fått mönster att testa och toilletyger (vit bomullsväv) att sy av, men jag får inte betalt. Det betyder att jag kan fritt ur hjärtat skriva precis vad jag vill - och det gör jag ju också, som vanligt! 

Med detta sagt så kommer här ett par bilder av de toiller jag hittills sytt:

Den första jag fick sätta tänderna i är denna långärmade skjorta. Det är en riktig “skjort-skjorta” - om man slår upp “skjorta” i en ordbok så borde man hitta en bild på denna. 

Den har ett veck i ryggen, den är sydd med ok i två lager, den saknar bystinsnitt och den är lite “cropped” (alltså något kortare än den genomsnittliga köpe-skjortan), den har ärmsprund och manschetter. 

Kragen kommer i två varianter i mönstret, en med rundade ändar och så denna som jag sytt - en klassiska herrskjorta. och som sagt, detta är toiller som inte är tänkta att användas, så jag har inte lagt tid på att sy knappar och knapphål, det behövs ju inte för att man ska se passformen.

Fickan satte jag nedtill på toillen, man kan ju faktiskt sätta den var som helst, en eller två, uppe eller nere. Jag är dock inte förtjust i fickor som sitter just som bröstfickor, i vart fall inte på vita skjortor, oklart varför.

Jag vet inte vad ni har för relation till vita skjortor, eller ens om ni HAR en relation till vita skjortor, men jag har det. En passionerad och varm relation har jag, i det att jag tycker att det är världens bästa bas i garderoben, i en vit skjorta är man liksom alltid välklädd. Det gäller oavsett om man ska på bankmöte och har kjol och klackar till eller om man kavlar upp ärmarna och har den till jeans. Alltid välklädd. 

Naturligtvis ska man sy upp den här skjortan i alla möjliga färger förutom vitt, gå all in på mönstrat också för all del, modellen är helt enkelt världens bästa. Se mönstret som en vit kanvas som du kan måla dina skjortdrömmar på ! (Och nä, jag är fortfarande inte sponsrad!) Jag skulle inte sy den i något annat än linne eller bomull, jag tror att viskos blir för sladdrigt för kragen, men med bomull och lin i åtanke så finns ju oändliga möjligheter, inte sant?  

Nästa skjorta/blus jag fick möjlighet att testa är denna kortärmade “bussarong”-liknande. Här kan man också notera att första skjortan var pre-semester, medan denna var mitt-i-semester, det ser man på min färg...  Även den här skjortan har ett veck mitt bak och ett ok, men sen upphör likheterna. Nederkanten är lätt kurvad och den är inte lika “boxig” i modellen som långärmsskjortan. 

Jag gillar hur urringningen är konstruerad som ett slags linning liksom - jag har inte sett det hos någon annan - och det ger i mitt tycke en väldigt klädsam urringning. Ska jag säga något på minussidan så är det väl att den andas lite, lite sjukhusskjorta, men det tror jag beror på den vita bomullstoillen. Sy den i en annan färg, i ett mönstrat tyg, bomull, linne, viskos funkar kanon här, så kan man sluta tänka “Doktorn kan komma” sen.   

Även det här mönstret har ju en passform, en skärning som för mig signalerar att det varit duktiga konstruktörer i farten. Ni vet känslan när man tar på sig en klänning från Filippa K, en skjorta från Hope, en tröja från Cos? Eller ett par byxor från... Nä vänta? Jag har nästan aldrig tagit på mig ett par byxor och känt den där lyckan i “där satt de”! Därför var det ju med största spänning jag satte saxen i det vita toilletyget för att sy de chinos som var mitt tredje plagg från Mönsterfabriken.

Och där - där tror jag fan att den satt!!! Alltså ni som följt mig vet ju hur jag kämpat med att få till mina egna byxor med lite stuk och häng, det mönstret jag själv ritat (om). De är OK de byxor jag sytt av det mönstret, men det fattas något i konstruktionen, det är något som gör att de är lite “strama i skrevet” och inte sitter så bra just där. Men vaffan jag är ju jurist och IT-analytiker, inte mönsterkonstruktör, så resultatet var väl bra för att vara hobby-proffs?

De här byxorna däremot, de är konstruerade av proffs-proffs och jag vill sy ett par svarta, ett par blå, ett par mönstrade och ett par i ull... Linne blir fint till våren och... och... och... och nä - fortfarande inte sponsrad, bara förälskad!

[frkwibergab]

“Beväpna dig med allting som du längtat å drömde om en gång”

I går fyllde jag år! Det är inte så att födelsedagar är jätteviktiga för mig, det har de aldrig varit faktiskt, och det är inte bara som jag säger, det är på allvar. Därmed inte sagt att det inte värmer att bli firad, och när jag kom till jobbet igår hade en kollega ställt en liten vas med så vackra blommor på min plats och dekorerat skärmen med en guldfärgad  serpentin. Jag blev såklart jätteglad!

I år tog jag faktiskt lite “ansvar” för min födelsedag, just för att inte säga “det spelar ingen roll” och sen ändå vara besviken över att det inte “blev nåt”. Så jag hade frågat goda vänner om de ville luncha och fick blommor av dem när jag kom till East! Kände mig bortskämd faktiskt och påmindes om att det ju finns en massa fina människor i mitt sociala nät, människor som verkligen finns där för mig, när jag talar om att jag behöver dem.

På kvällen hade jag bokat bord på Torpedverkstan på Skeppsholmen, en ny restaurang som fått så gott betyg i DN att jag verkligen ville testa. Jag gillar ju dessutom Skeppsholmen skarp och eftersom jag hade siktet inställt på Grönan och Thåströmkonsert efteråt så var det ju smidigt att bara ta båten över. Ibland älskar jag verkligen Stockholm lite extra mycket! Middagen var kanonbra, hela “stor-flocken” var med och jag är så lyckligt lottad som inte bara har underbara barn, utan även underbara “svär-barn”! Thåström var bra, om än inte lysande, och det var OERHÖRT mycket folk på Grönan, det kändes faktiskt inte säkert alls.

Men nu vill jag prata byxor! Ni vet ju att jag har svårt för byxor, det är sen gammalt. Svårt att hitta snygga byxor i affärer, svårt att sy byxor, svårt att bära dem. Men jag har ändå en längtan, dels för att det faktiskt är ett sjukt praktiskt plagg när det är för kallt för att vara barbent i kjol eller klänning och en inte vill ha strumpbyxor, men det är ju - eller kan vara - väldigt snyggt också. I våras började jag därför sy dessa svarta byxor i manchester (köpt förra året från Textile Express). Jag använde Jalies mönster Eleonore som utgångspunkt, men justerat med fickor och en riktig gylf (som med fuskskinnbrallorna). jag kom så långt som till gylfen (då i våras alltså) när jag plötsligt ansåg att de blev jättefula och så la jag undan dem i UFO-högen!   

Där låg de sen hela sommaren och skämdes, tills jag pratade med Ulrika och uppmanade henne att ta tag i ett par byxor som hon inte sytt klart, och insåg att jag borde leva som jag lär och sy klart själv! Och - jag är himla nöjd med att jag gjorde det! Det är inget fel på de här brallorna överhuvud taget! De är möjligen i största laget (det är lite stretch i) men jag har ju å andra sidan inte tvättat tyget (det gör jag AAAALDRIG!) så efter en tvätt blir de säkert ännu bättre.

Jag vet att det är supersvårt att se ordentligt när det är svart - men det är svarta byxor som är stöttepelare i min byxgarderob, så det får vara så!

[frkwibergab]

I’ve got issues

Det här är det tredje paret Danielle dungarees som jag har sytt och jag kan faktiskt lova att det är det sista, i alla fall till mig själv.

Mönstret är helt enkelt inte anpassat till en kropp som har midja och rumpa, och oavsett vilken storlek jag syr den i så får jag fitting-issues. De går ju inte heller att prova förrän alla 17 delar är ihopsydda och top-stitchade, vilket gör dem i praktiken omöjliga att ändra. Ändå älskar jag dem, eller snarare, jag älskar idén om dem. Om jag hade haft en figur som ett sugrör hade de kanske varit supersnygga?

Det första paret jag sydde var ju i storlek 42 och de var verkligen jättejättestora! Jag lyckades flytta knapplisten i sidan lite grann även efter att ha sytt ihop alltihop, men de är fortfarande himla stora.

Det andra paret blev aldrig klara - jag skulle sy i samma linnetyg som Ottoline-jackan, och jag hade ritat av mönstret i storlek 40 i stället för att bättre passa mig. Tyvärr gjorde jag det fatala misstaget att jag inte noterade att sömsmån INTE var inräknat och att både gå ner en storlek OCH missa sömsmånen gjorde dem så små att jag aldrig ens sydde klart dem.

Däremot beställde jag nytt linnetyg, för jag ville fortfarande ha dungarees till Ottoline, men jag kom på den lysande idén att sy en toille i ett skräptyg jag hade haft liggandes i tusen år och inte trodde att jag någonsin skulle sy något av.

Tur var väl det, för vi är fortfarande inte kompisar, Danielle och jag. Det beror på att jag har rumpa, midja och svank och att Danielle är oerhört rak och utan minsta tillstymmelse till kurva någonstans. Det funkar inte, även om jag bara hade tänkt ha dem som strandshorts (det blir ju på något vis full insyn också?) så jag gjorde ett antal försök att få till lite form.

Jag testade till och med att sätta på ett bälte fast jag vet att jag aldrig skulle använda det, jag gjorde inprovningar som jag sprättade och jag försökte göra en kurva mitt bak som jag också fick sprätta. Till sist satte jag dit en bit resår.  Sen sprättade jag bort resåren. Nu får de vara som de är helt enkelt.

Framifrån tycker jag att de är OK, på gränsen till bra. Från sidan är de “rätt ok”. Bakifrån är de “skyll dig själv om du vill gå här bakom mig och må dåligt, du kan gå om”...

Som sagt, vila i frid Danielle, nu skiljs våra vägar, trots att jag hade längtat så mycket efter dig.